Jag känner mig så splittrad idag. Vill göra allt och inget - samtidigt. Då kom jag av någon anledning att tänka på den här utomhuskonserten som vi stannade till vid i somras.
Jag minns att det var en sådan där sommardag då det först verkar så varmt, åtminstone när man ser på vädret från lite avstånd, inifrån. Men när man sedan kommer ut så visar det sig att så fort solen bestämmer sig för att ta det allra minsta steg åt sidan, så börjar man genast att frysa.
Publiken var ganska...ehum...mogen.
Även om vi var några tappra som drog ner medelåldern en aning. En ganska stor aning. Bland annat den här supersöta hundvalpen - som tyvärr bestämde sig för att marken var intressantare än både jag & mobilkameran - just då.
Kanske var det några yngre som avskräcktes av den kyrkliga miljön? Men bara för att musikerna, nästan bokstavligen stod på kyrktrappan, så var det ingen religiös konsert. Bandet blandade friskt eget material med mera traditionella visor. Mannen & jag tyckte visserligen att det var fint och så, men musiken kändes lite för ålders- och platsanpassad för vår smak. Vide - som gruppen heter - brukar oftast låta lite mer, om vi säger så. Så vi gick vidare efter bara en kort stunds lyssning.
Som sagt, jag känner mig lite splittrad idag. Vill berätta om allt och inget. Och det var nog därför som jag kom att tänka på den här sommarkonserten. Och dess publik. För idag känner jag mig både lite som kvinnan på rullatorn - hon som sitter med sin färgglada, värmande sjal över axlarna och en lagom stor mängd bagage därbak i korgen och lite som tjejen som står strax bakom - hon med det blonderade håret, svart skinnställ och hjälmen tillfälligt vilandes vid fötterna. Och så känner jag mig nog lite som mannen som står där med sina röda gåstavar i högsta hugg också. Och lite som hundvalpen förstås - liten, nyfiken och glad.
Kanske behöver jag ett koppel? Åtminstone till mina skenande tankar.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar