Ett löfte, lika flyktigt som rök

Jag tror inte på det här med nyårslöften egentligen. Men jag tror på löften - alltid. På att hålla dem. Ett löfte är ett löfte är ett löfte, som någon klokt uttryckte det. Oavsett vad det har för prefix, eller ändelse för den delen. Därför avger jag sällan någon typ av löften - särskilt inte till mig själv - för jag blir så besviken när orken att hålla dem tar slut. Lika besviken varje gång.

Men att inte börja röka vågar jag alltid lova. För jag avskyr cigarettrök. Har alltid avskytt det, så länge jag kan minnas. Och jag har aldrig rökt en endaste stinkpinne i hela mitt halvlånga liv. Amen.

Usch, det där lät lite trist faktiskt och jag som hade tänkt att det här skulle bli en lättsam text. Jag får väl helt enkelt pigga upp det hela med att berätta om det endaste bloss som jag någonsin har dragit. Kanske har jag berättat om det tidigare? Jag minns faktiskt inte. I så fall får det bli en favorit i repris:

Tio år var jag nog. Mitt i gatan stod jag, tror att det var en varm julidag, den gula tennisbollen for fram och tillbaka i sitt gummiband. Kommer ni ihåg de där "tennisapparaterna"? Man kunde stå ensam och öva. Tennis trainer - hette de så tros? Aha, de finns tydligen fortfarande - "En klassiker i ny tappning" - kallar de den på sidan här.

I alla fall, där stod jag och svingade mitt rack i högsta hugg, när Rune kom cyklandes. Rune vemdå? undrar ni. Rune, vår granne - han som ständigt höll en blivande fimp mellan de nikotingula fingrarna. Även när han cyklade.

Förmodligen var jag inspirerad av den pågående Wimbledonturneringen och Björn Borg (som förresten heter Rune i andranamn :). Även om jag säkert försökte stöna exakt så inlevelsefullt som bara Connors kunde. Och hytta på pricken lika hotfullt med racketen som McEnroe var så världsbäst på.

Hytte högt mot min orättvise fantasihuvuddomare var kanske precis vad jag gjorde - när Rune vinglade förbi mig, med styret i ena handen och fimpen i den andra. Och plötsligt hände det - han slängde den glödande cigarettstumpen mitt framför mina vältränande små fötter!

Resten förstår ni säkert. Ekvationen nyfiken 10-åring plus en fortfarande rykande färsk nikotinfimp, där mitt på min solvarma asfaltstennisbana, är inte särskilt svår att lösa. Om vi säger så.

Efter en hastig blick åt den närmast obefintliga biltrafiken och en ännu hastigare - om än lite ängslig - blick mot den fortfarande betryggande stängda ytterdörren, så drog jag det - mitt livs endaste bloss.

Inte ens ett halsbloss förstås.

Så det är det lättaste av alla lätta löften - för mig att avge och hålla. Jag lovar och svär att inte börja röka - nästa år heller!

:)
/helena



ps Fast min fina, fyndade pipa - a.k.a. mitt läckra pipformade askfat(/ vas!) - fick mig nästan att börja vackla ett tag. Nädå. Men snygg är den - min Syco-snugga. Se själva!