Liten & spröd, men ett stort stöd!

Har ni tänkt på att det finns en del människor som verkar så bra på att se det bästa i allt. Det bästa i alla. En del människor verkar ha fått förmågan, eller kanske har de tillskansat sig den genom åren, att se lite längre innanför skalet.

De där människorna som på något sätt lockar fram ens innersta väsen. Kan jag säga så utan att det låter platt och pekoralt? Jo, jag tror att det går.

Kanske handlar det om att byta fokus. Att välja att lägga tyngdpunkten på var och ens styrkor. Det är så lätt att tycka om sådana människor, för de har liksom en aura av positiv energi runt omkring sig. Som de av bara farten sprider till alla de möter och passerar. En av dem var min svärmor. I hennes närhet kände jag mig alltid som mitt bästa jag.

När hon var liten så blev hon, som så många andra som fyllde år de där dagarna före dagarna, aldrig speciellt uppvaktad på sin födelsedag. Mannen och jag hade förmånen att få kompensera det i några år. Och jag vet att det gjorde henne glad. Och jag blev glad för att hon blev glad. Idag känner jag att jag vill uppvakta igen, men det går ju inte riktigt längre. Men kanske kan jag ändå sända ut ett par rader i rymden. Lite som radiovågor.

Ja, må din anda överleva,
ja, må din anda överleva,
ja, må din spröda styrka sprida sig kring
 

För, visst ska vi minnas,
ja, visst ska vi minnas,
ja, visst ska vi minnas din klara lysande energi - i alla våra år!
 

Äsch, det blev kanske lite larvigt, att försöka göra något på Ja, må hon leva-temat? Men jag tror nog att hon förstår hur jag menar. Hon var bra på det.
:)
/helena