Beställningsvärk

Vet fortfarande inte riktigt vad som är fel. Kanske beror det bara på ett lurande förkylningsvirus? Hittar inte riktigt inspirationen, eller kraften att göra de där inläggen som jag vill göra. Kanske borde jag ta en paus ändå. Jag vet inte. Jag får se. Och jag som ville skriva en massa om film nu, just den här veckan. Istället blir det bara en massa spridda tankar. Mest nonsens, känns det som.

Då kom jag att tänka på den här lilla saken som jag skrev i höstas, liksom på beställning. Mitt första beställningsverk! Haha, näedå, inte så avancerat som det låter riktigt och absolut inte lönsamt som i att tjäna pengar. Men ganska kul. Och jag förväntade mig absolut inte att jag skulle bli nöjd med den. Den lilla texten.

Jo, det var så här. Mannen höll i en skrivarcirkel i höstas där deltagarna skulle skriva varsin liten text baserat på ord-på-ord-på-ord-poesi-principen. Ni vet där, när, man får tilldelat sig fem ord och sedan förväntas förvandla dem till en hel dikt, eller ev. till något annat i textväg. Själv skrev jag den här! då. Eftersom jag brukar smyg-hänga-på mannens kursläxor lite grand ibland. Minns inte riktigt vilka de fem, eller om han kanske nöjde sig med fyra?, orden var. Tror att det var; stam, värka, och brygga i alla fall.

När de (vi) - skrivarcirkeldeltagarna - hade skrivit färdigt sina alster, så kom del två. Alltså nästa "läxa". Då skulle de byta texter med varandra och sedan skriva en egen version av den text som de bytt till sig. På sitt eget vis. Ganska svårt egentligen när man tänker på det så här.

 

I alla fall, eftersom "eleverna" var udda till antalet så frågade mannen mig om jag kunde tänka mig att byta text med en av dem på skrivarkursen, och det kunde jag. Tänka mig alltså. Det var bara det att jag glömde bort denna läxa ända tills ganska sent kvällen före han skulle ha den "omredigerade versionen" med sig tillbaka till cirkeln.

Men jag gav mig fasiken på att få ihop något i alla fall. Det blev i den form som oftast kommer lättast till mig. Diktens. Fantasins. Jag skrev med utgångspunkt från en mycket löst hållen fakta-synopsis-text, mest några stödord faktiskt, som handlade om en viss djurpark.

En djurpark som befunnit sig mycket i medias fokus, framförallt förra året. (Men jag läste något ganska nedslående, för att inte säga väldigt hemskt därifrån så sent som för någon vecka sedan!) Ni vet nog vilken jag menar. Det handlar i alla fall inte om den djurpark som finns här i min egen lilla stad. Den har mycket gott djurhållnings- och artfrämjande rykte, vad jag kan förstå.

Så här kommer den, texten jag skrev i elfte timmen, eller snarare i tolfte. Ett beställningsverk som jag faktiskt blev ganska nöjd med. I alla fall med tanke på tidspressfaktorn. Håll till godo.


Tankar på zoo

Det stora, tunga djuret vankar av och an.
Jag ser den luggslitna manen, de släckta ögonen och
dess längtan som för längesedan smitit ut
mellan de slitna stålgallren.

Den stora katten lägger sig ner -
på ett sätt som närmast kan beskrivas som likgiltigt.
Det slänger en matt blick - liksom under lugg -
mot mitt rödprickiga paraply, då jag försöker
fälla ner den trilskande mekaniken.

Inte ett ljud, inte minsta lilla vrål, knappt ett knyst
hörs från min stora håriga vän - där han ligger
på sin hårda, glest höbelagda, tilldelade
plats i världen.

Solen skiner, men jag fryser
långt in i själen.
Kniper ihop ögonlocken så hårt att ögonen börjar värka.
Vill inte, vill inte se
verkligheten.

Tankarna börjar glida iväg,
ögonlocken släpper långsamt
sitt värsta grepp om ögonen.
Jag blundar fortfarande, fast lite mera avslappnat nu,
lutar mig lätt mot den solljumma väggen.

Ser mig själv sitta på precis en sådan brygga
som jag satt på, under alla mina sommarlov - utom det året då mamma nödvändigtvis ville
uppleva NÅGONTING annat -
då åkte vi till Berlin.

Bryggan vid morfars stuga på landet. Allt är lugnt.
Stilla ligger sjön, blank.
Det är där jag alltid hittar mitt fräkniga, brunbrända nioåriga jag -
i den varma, röda världen innanför mina ögonlock.

Därifrån kan sedan fantasin ta mig nästan vart som helst.

Där ser jag det ståtliga, kraftfulla djuret springa,
långt härifrån, det springer ikapp sin längtan.

Min fantasi är så livlig nu att jag känner vinddraget
när hela flocken, tillsammans, springer förbi mig,
där i de lätt solsvedda gräsmarkerna.

Ser dem sedan stanna för vatten och vila.

Tycker mig till och med känna det stora vackra djurets andedräkt
när det gäspar lättjefullt - samtidigt som det sträcker en loj jättetass
högt upp mot den bördiga, böljande trädkronan,
längst upp på SIN trädstam.

Vet inte riktigt vad som väckte mig ur min vakna sömn.
Kanske var det den där våta droppen som träffade min näsa,
eller något annat - hursom - verkligheten kallar.

Fantasin zoomas ut från mitt medvetande.
Tillfälligt, hoppas jag.
Jag vill gärna känna
den där starka brisen mot kinden
igen
och den friska andedräkten,
eller om det var tvärtom?



:)
/helena

ps Skönt i alla fall att konstatera att Arvid Knöppels stora, starka och mer än sextioåriga lodjur, fortfarande står lika ståtlig och metallglänsande vacker i vår stadspark!