Det kändes redan ifrån början att det här skulle bli en speciell dag. Det var någonting som låg i luften.
Men vi tar det väl ifrån början. Allt började med att mannen kom och bar på ett rör av något slag. Ett sådant där beige't rör.
Eller egentligen började nog redan ett par dagar tidigare, när jag var ute på promenad. Det var en av de där soliga dagarna tidigare i veckan. Och allt var bara så vackert, tyckte jag. Husen, träden, växterna och snön. Och de där växterna som det växte snö på.
Men den dagen hade jag av någon anledning gått ut utan min vän - kameran. Så jag kunde inte föreviga allt det fina då. Så igår la jag huvudet på sned, tog på mig min djupaste smilgrop (och långkalsonger!), blinkade till den lilla blåa bilen, försökte sedan blidka den något frusne mannen att följa med ut på en liten enkel rekonstruktionsrunda. Till slut gav min charm utdelning och jag kunde slappna av och vara mig själv igen.
Vi hamnade liksom i ett stim av funkisfyrkanter. Vi tittade på vita hus. Och ändå fler vita hus.
Några var lite mer åt det smutsvita hållet, kan man säga. Men ändå vita.
Såg ni förresten K-special häromdagen? Om designvillan utanför Bordeaux som Rem Koolhaas, arkitekt och Harvardprofessor, ritade för femton år sedan? Den var hur kul som helst faktiskt. Jo, kul. I filmen ställer de sig frågan hur det egentligen är att leva i en av modernismens ikoner. Vi får följa lokalvårdaren Guadalupe Acedo's jobb i huset. Och höra hennes obetalbara kommentarer. Undertiteln på dokumentären lyder; form, funktion och fuktskador. Bara en sån sak. Missa den inte! Den finns på svt Play ett tag till.
Bara vitt, vitt, vitt. - Ja, jag vet att det var jag som ville åka och titta på alla dessa villor, men nu börjar jag nästan bli snöblind, sa jag till mannen/den snälle chauffören.
Så till slut, för att få lite färg på tillvaron, fick jag själv hugga tag i penseln. Jag orkade visserligen bara måla halva huset, som ni ser. Men himlen och snön svepte jag över av bara farten.
Sedan åkte vi ner till den lilla fiskesjön. Mannen bar fortfarande på det där röret. Snön låg alldeles orörd på bryggorna. Det var visst bara en hare som hade skuttat ut en bit över den vaktunna isen, eller om det var en liten liten hund kanske. Vi hann inte riktigt bli överens om det där, innan Carl nyfiket kikade ut ur den mystiska tuben. - Hej, får jag komma ut och leka nu, undrade han. Och det fick han förstås, även om det var kallt och kyligt. Mannen frös något förfärligt om de bara fingrarna. Och jag plurrade rakt ner med ena benet i det ofrusna iskalla vattnet. Plask! sa det bara, så var både mobilen och jag blöta. - Så är det att vara konstnär, sa mannen medan jag snurrade på huvudet åt alla håll för att förstå vem/vilka han pratade om. Men jag såg ingen, så jag tog ett par dyblöta och blåfrusna foton istället.
Efter det kände vi mest bara för att ta in på hotell, och värma oss. Men eftersom vi bara bor ett par kilometer ifrån hotellet så tyckte vi det var lite dyrt och olämpligt, så då gjorde vi ett par åkarbrasor istället, brassade på högsta värmen i bilen och bestämde oss för att göra ett kort stopp på en välgörenhetsloppis. Där hittade jag passande nog en fisk. I glas. En firre som jag har spanat på flera gånger innan, men tvekat lite över. Nu var den prissänkt till en tia så nu var alla tvivel helt plötsligt som bortblåsta! Mannen hittade en blå skjorta (att matcha sina fingrar med) och jag lät en rosa tallrik få göra fisken sällskap i varukorgen. Och så var det ju en sak till, men det är lite pinsamt, så det tar vi en annan gång.
Sedan började Carl o'hojta något om att han tyckte att vi var lite tråkiga - mannen & jag. Huh? Han undrade om det inte fanns några mera likasinnade själar i den här nya hålan han hade kommit till? - Håla? sa jag.
- Ja, eller fina lilla stad då, försökte han.
Eftersom vi ändå skulle sticka in en sväng på bibblan också, så passade jag på att presentera honom för Här-går-hon-ju, som jag kallar henne. Hon tar ofta en sväng förbi biblioteket, har jag märkt. - Jaha, en tjej, muttrade Carl lite besviket. - Och jag som trodde att alla sjöman älskar tjejer, sa jag. - Jo, det förstås, sa han.
Okej, dags att kavla upp ärmarna och börja tänka stort, tänkte jag.
- Wow, sa Carl, vilken kille! - Där fick du allt lång näsa, sa jag. Som om det inte redan skulle finnas några coola killar i vår lilla håla va? Men stackarn, han har ju fått snö på kinderna.
- Pinnochio - Carl . - Carl - Pinnochio, presenterade jag dem för varann, även om statyn som sådan, egentligen heter något helt annat. Konstnären heter Jim Dine och är en favorit.
Så gick det alltså till, när Carl - the Sailor - hittade både vattendrag och vänner med lite speciella drag, här i sin nya lilla hemstad. Och när mannen fick lida för konsten. Eller nåt.
:)
/helena
ps Här hos Sammy Rose hittar ni alla möjliga olika Carl. Och andra fina saker att beställa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar