Kommer att tänka på Vilhelm Moberg. Det var något med det där engagemanget. Det är svårt att inte undra ibland om något sådant engagemang alls existerar idag. En författare som stred för demokratiska rättigheter. Och brydde sig om miljön.
Han är en av de där männen som jag skulle vilja lära känna lite närmare. Han & Harry Martinsson. Två som stred för miljöfrågan långt innan den i modern mening egentligen fanns. De såg vad som höll på att hända, redan då.
När jag städar bland alla mina papper på skrivbordet, så hittar jag inte bara det tråkiga pappret med det ännu tråkigare telefonnumret på - som jag letade efter. Jag hittar den stund på jorden då jag var på en originell uppsättning av Mobergs, "Din stund på jorden". Jag tänker ofta på den. Stunden. Den korta stunden. Hur snabbt den slinker förbi. Särskilt de dagar då allt går trögt och det känns som att inget vettigt alls blir sagt eller gjort.
Pjäsen fick mig att gå och låna boken. Alltid bättre att läsa boken efter filmen, eller hur? Eller efter pjäsen då i det här fallet. Berättelsen som pendlar mellan den fattiga - men natursköna barndomens småland och ålderdomens eftertänksamma minnesstunder på ett hotellrum i en kustnära stad i USA. Berättelsen om en älskad bror. Berättelsen om Sigfrid, vars stund på jorden blev alldeles för kort.
Så i juli 2012 satt jag och läste om en helt annan julimånad hundra år tidigare.
Men någon recension får ni inte. Dels för att det här inte är någon recension, dels för att mannen av misstag lämnade tillbaka boken utan att vi hade hunnit komma till slutet. Men mest för att det här egentligen handlar om att man borde gå på teater oftare och för att jag önskar att jag inte bara hade varit tre år gammal när han dog - Mr Moberg.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar