Prickarna

Läser lite på Forum för levande historias sida. Lyssnar på de kloka orden. Tänker på några foton från i somras. Tänker på flyktig sommarkonst, som stannar kvar, i minnet, länge.

Tänker på att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Funderar över sår som aldrig riktigt läker. Och hur lätt det är att tro att molnen aldrig kommer tillbaka, när himlen visar sig så oskyldigt blå.

Tänker på otäcka tecken i tiden. På allt som är skrivet i sand. Och i snö. Undrar om mörkret aldrig ska skaka hand med ljuset - på riktigt.

Undrar. Funderar. Reflekterar. Tänker lite på.

Vi, som små prickar enskilt. Bara tillsammans kan vi bilda, skapa något helt.

Fnissar, ändå, lite vid minnet av de som stod vid Ernst Billgrens liksom modell-lerade kyrka och fnissande frågade sig; - Aha. Är det så man gör, döper det till något sådant här, när det inte går att forma det snyggare, perfektare? Som om det perfekta alltid skulle vara så perfekt. Skrattet liksom på tvären i halsen.


Tänker på morgondagen och blir lite stolt och lite glad över alla som engagerar sig. I min stad och andra.
:)
/helena



ps

Tänker att det nog inte är någon som svarar, på de där numren längre. Men var gör det egentligen? Svaret finns väl ändå alltid inombords? Om man bara orkar leta.