Vika vardagen åt sidan

När jag ser på orden som jag fogat ihop till någon slags enhet här nedanför och sedan inser vilka bilder som jag har valt till, så förstår jag om någon kan tycka att jag verkar hög på något sätt. Om någon tror att jag går på något. Men jag lovar och svär att den starkaste drog som har nått mina vintertorra läppar är kaffe. Helt vanligt kaffe, utan kron, bara med en skvätt utspädande mjölk i. Så om jag verkar hög - så är det bara på livet i så fall. Tur att jag är bra på att insupa det i små doser, det verkar ju inte som att jag tål så mycket på en gång. Av livet alltså.

Innan ni får ta del av min lilla, något flummiga, dikt så vill jag bara visa er min fina fjärilsask igen. Någon undrade var den kom ifrån - denne någon tyckte att den såg så fin ut på mitt köksbord. Och jag var tvungen att erkänna - efter att ha skruvat på mig en liten stund för länge - att det var en sådan där liten metallask som man kan få på köpet när man köper, ehum, tamponger ibland. Men visst är den fin?

Den roliga trägubbe-vinkorken hittade jag i en prylfyndlåda på en auktion en gång. Jag vet inte var de kommer ifrån egentligen. Eller vem som tillverkar/de dem. Men de dyker upp lite här och var på second handmarknaden. Lite som gubben-i-lådan. Eller mer som gubben-i-flaskan då kanske. Det var ett tag sedan jag hittade fjärilstampongasken nu - men om ni vill titta efter dem så börjar tampongmärket i fråga på li och slutar på bresse. Bara så att ni vet.

Längtar efter glada dagar, letar efter små osynliga spår.

Spår i handen, långa streck sneda veck

som vecklar ut sig till ett vägnät av möjligheter.

Ska jag ta färjan eller bara börja gå?

Peka i kartboken helt på måfå, 

stoppa fingret i världens stora kletiga syltburk,

äta mig mätt på upprymda, uppskjutna rester?

Låta mig väl smaka av Luke Skywalker-kaka,

sikta mot stjärnorna fyra av, fira en födelsedag eller två

på månen. Bestiga Mount Marilyn och skåla med självaste Armstrong?

Höja armarna unisont för en vision om alla omöjligheter.

Alla omöjligheter som bara väntar på att upptäckas,

sedan långsamt låta mig väckas

av verklighetens alarm.

Snurra visaren ett extra varv bakåt, 

ta snooze-tåget till 20-talets Paris och le

en kort stund mellan krigen.

Vakna med det berömda leendet kvar på läpparna,

dra in doften av något som visar sig vara gårdagens disk.

Gå ut i köket och låta bli att skjuta upp alla mina tankar ända ut i rymden,

sänka ner dem i det kallnande diskvattnet, döpa dem till nödvändiga fantasier -

samtidigt som jag ser en ny och lite skum linje i höger handflata.

:)
/helena






ps Visste ni förresten att man tydligen kan köpa gamla fotografier tagna i rymden? Åtminstone på månen - av det som populärt kallas Mount Marilyn bland annat? Det påstår i alla fall den här sidan som jag hittade här!