Jag vänder blad
på blommorna
bort från alla störande elementkänner deras uttorkade, uttråkade längtan
Utanför det klarvakna fönstret
gnuggar dagen
sömnen ur sina yrvakna ögon
trär förvånat fler och fler timmar på sitt ljusa strå
Fortfarande bevakar natten sitt revir
likt en björn
med sin beslutsamma styrka
som en varg som saknar sin vän
fullmånen
Snön viskar oss en melodi
någonting om en sommar som flög förbi
lika snabbt som en kolibri
Rimfrost som aldrig rostar
vill förföra med en tanke
om evig istid
Under allt ligger sanningen
en dold idé om att allt börjar med ett enda litet
hopp
ett skutt
en knopp en kullerbytta
som slår ut
allt vintertvivel
Kanske är det en hörsägen?
En hösägen?
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar