Mannen är iväg och jobbar lite och här ligger jag och försöker greppa tillvaron. I stort. Men framförallt i smått. Det blir oftast lättast så - att bryta ner allt i mindre begripliga delar. Hm.
Snart är det nog dags att byta till vinterdäcken, funderar jag. Efter det som närmast kan kallas försenad brittsommar med mycket ljumma höstvindar och milda regndagar, kommer nog kylan med en farlig fart. Även här i södern. Nåja, halvsödern då.
Läser någonstans - igen, att många unga människor inte mår så bra idag. BUP saknar resurser på flera håll i landet. De kan inte längre garantera garantin. Och jag försöker, med hjälp av dagens andra kopp te, svälja ner den djupaste sucken.
Bläddrar mig vidare till kvällens TV-tablå, undrar om det är 'Intresseklubben' ikväll? Undrar om Anders Jansson ska vara så där obetalbart rolig igen? Och så där bra på att skapa bilder i mitt huvud? Som förra veckan när de pratade om Australiens farligaste djur (nä, det är inte krokodilen) och om öknar. Herr Programledaren ville veta vilket som var jordens största öken. Någon svarade förstås Sahara, som var fel. Sedan fick vi i alla fall veta att marken där Saharas öken ligger i dag har varit bördig en gång för länge sedan och fylld med växtlighet. Men förvandlingen gick inte över en natt, så klart. - Men över en helg kanske? funderade den klurige Jansson; - Var är mina rosor?!?! Bilden han skapade i mitt huvud ligger fortfarande kvar och dallrar, lite likt ökenhetta, tänker jag. Hi, hi, liksom.
På min väg mellan sov- och badrum slänger jag en något förströdd blick i taket. Tänker att det var allt bra att vi investerade i den bästa brandvarnaren på marknaden ändå. (enl Råd & Rön i alla fall) Men det var allt ett bra tag sedan nu, som jag såg den röda kontrollampan blinka mot mig. Inte så konstigt kanske, funderar jag, med blicken stadigt fäst på de fortfarande morgonfrusna fötterna.
Tänk att min gamla skrivbordslampa måste tändas så tidigt nu, tänker jag. Samma lampa som lyste över den obegripliga matteläxan, där i min barndoms allra blommigaste rum. En gång för evigheter sen, summerar jag.
Bara ett par småsaker kvar att greppa nu då? funderar jag. Och undrar hur det går för mannen.
Hoppas att ni har en god och bra och, åtminstone ganska, glad helg. Oavsett hur mycket av tillvaron ni greppar.
:)
/helena
ps Funderar på att strunta i allt jag inte förstår, och ge mig ut bland de mer begripliga och något mer greppvänliga sakerna, på min lilla stads helgöppna välgörenhetsloppisar. Jo, en liten tur blir det nog. Om jag orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar