Helgen blev kanske inte riktigt så aktiv som jag hade hoppats på. Aktiv i det här fallet, i den lättuttröttbara kroppens fall, varandes en önskan om att komma utanför hemmets dörrar. Åtminstone en stund. Och det är klart, har man bara tillräckligt lagom låga förväntningar så kan ett besök på stadens helgöppna loppisar kännas som en ren seger. För kroppen. Och mig. Men vi tar det väl ifrån början.
Utanför visade sig hösten från sin bästa sida. Eller sina bästa sidor. För jag tycker det är så intressant att följa de olika förloppen, de olika förvandlingsnumren. Från grön till färgsprakande. Från färgsprakande till kal, till helt bar. Titta bara på trädet till vänster, det är fortfarande nästan helt klätt i grönt medan buskarna har svidat om till höstdräkt för flera veckor sedan. Alla har vi olika rytm. Olika tempo.
Inne på Myrorna bläddrade jag bland alla tavlorna. Eclectic-mix är bara förnamnet. Allt ifrån Guds välbekanta, pekande finger på plansch till långbent Långben på Disney'skt tryck. Och så de lokala konstnärerna förstås. Någon hade målat av vårt gamla kära vattentorn. Kommer ni ihåg att jag har ett svartvitt foto på det? Med skidande barn framför.
På vindrutan hade det fastnat ett litet, litet löv. Vi kunde inte låta bli att titta på det. Hela tiden. Det verkade nästan klamra sig fast. Liksom fastklistrat, eller så använde det sig väl av det gamla välbeprövade sugproppsknepet. Eller nåt. :)
Det är en särskild, speciell tavla, som jag har suktat efter ganska länge nu. Den är så fin, men den kostar lite grann och min loppisbudget är väldigt begränsad just nu. Så jag får väl fortsätta att sukta ett tag till då. Tills någon med en tjockare loppisbörs kommer och norpar den mitt framför mina snopna ögon. Men tuppen är ju också fin.
Så någon tavla fick inte följa med hem den här gången heller, tyvärr. Men ett par små saker hittade ner i varukorgen ändå. - De bästa fynden är inte nödvändigtvis de som man söker, utan de saker som man finner, som man inte visste om innan, att man behövde, som någon vis man sa en gång. Eller om det var en kvinna? Jo, det var det nog.
På Emmaus brukar de ha en hel del fina tavlor, de hade jag - också - tänkt att titta på. Men jag kom aldrig dit. Jo, till Emmaus kom jag, men inte längre in än till de proppfulla prylhyllorna. Sedan var jag genomsvettig. GENOMSVETTIG! Hade mina gummistövlar på mig. De vinterfodrade. Hur skulle jag kunna veta att det skulle bli den varmaste oktober'n sedan 1800-talet? Det var det ingen som hade talat om, för mig, innan jag gick in på Emmaus. Där jag för övrigt alltid brukar bli för varm. Fodrade gummistövlar eller inte. Det är kanske en metod de använder, för att folk inte ska fastna för länge i prylhyllorna, röka ut kunderna. Eller snarare värma ut dem. - Så kommer vi hem i tid, tänker de kanske.
Men vi kan väl ta en extra titt på den färgsprakande tuppen på Myrorna istället. Den skulle gärna få bo på en vägg nära mig. Även efter påska. Lååångt efter påska.
När vi kom hem, var alla löven kvar, utanför fönstret. Nästan alla i alla fall.
:)
/helena
ps Kommer ni ihåg de där små Rörstrandsljuslyktorna, som jag (tydligen!?) samlar på? Jag har de där två med söta julmotiv och den lite lustiga med trafikanter på. Och nu i helgen så såg jag en till. Med New York-motiv! Åh, vad jag vill ha den. Men den var lite dyr, tyckte jag. 45 kronor. Kan man önska sig julklappar redan tros?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar