Bästa höstkläderna åkte på. De som är så gamla så att man nästan kan säga att jag har ärvt dem av mig själv...
Efter att ha läst i morgontidningen att det var bäst att passa på att gå ut i skogen idag, i alla fall om man är en sådan person som kan vara lite rädd för höga ljud av typen: PANG!! och lite nervös för att bli tagen för att vara ett stort djur med horn. Men vi vände i grinden till barrskogens rike, kom på att det nog var bättre om vi gick lite på den fina strandpromenaden istället.
Det var redan på väg att bli mörkt när jag satte min gummistövelklädda fot innanför bildörren, så i skogen skulle det nog inte gå att se så mycket. Och se mycket, det ville vi ju. Gärna färger. Gärna Himlens. (När himlen är så här vacker går det bara inte att stava den med litet H...)
Vi spanade på hus, av alla de slag. Stora och små och några med socker på. Nä, jag smakade inte, men de såg så söta ut. En del av dem.
Försiktigt, försiktigt kikade vi fram bakom grindstolpar och husknutar för att få en skymt av sjön, innan den gick och la sig. Kameran och jag imponerades över hur färgerna på vissa växter ändras efter en alldeles egen skala.
- Bobby, Bobby, kom nu då! Så lockade någon, på en av alla de hundar som vi mötte. En del skällde och en del gjorde en del annat som hundar gör... Fast mannen var säker på att de ropade - Barbie, Barbie! - Men den såg ju så manlig ut, försökte jag.
Nu började det verkligen bli mörkt.
Bara en sekund mellan bilderna - kändes det som. - Bara smyga på ett fint hus till, bara ETT, lirkade jag. Men mannen han gav mig...
...sitt ondaste öga och sitt sötaste leende. Pekade på sin mössa och sa; - Det är lite kallt. - Men du har ju mössa, sa jag. - Om benen, fortsatte han. - Det vore bra om du lyssnade tills meningen är slut någongång ibland, sa han. Jag sa ingenting, just då. Funderade mest på vad vi skulle handla på vägen hem.
På ICA:t fastnade jag förstås bland böckerna en stund. Det finns så många vackra. Och en del är säkert bra också. :)
...hade de sparat på det rosa krutet. Tur att stan är full av "icor" så att man kan hitta precis det vitkålshuvud som man vill ha. Det man inte har i huvudet å allt det där.
Mannen fick stanna bilen en gång till. Så att jag fick kika in genom fönstret, på konsten, i galleriet som ligger på hemvägen.
Ett smakprov på Caroline af Ugglas (färg)glada hästliv och Frank Björklunds surrealistiska värld.
Sedan åkte vi hem - med friska, röda utomhusrosor på kinderna och den miljövänliga kassen laddad med ett precis lagom stort kålhuvud. Och lite till.
:)
/helena
ps Jag hade nog egentligen föredragit att ge den här texten en lite mer anspråkslös titel, som 'En söndag' eller något sådant. Men när mannen svarade, precis som rubriken ovan, när jag klev in i bilen på vägen iväg och sa: - Oj, det är visst nästan mörkt - redan! Ja, då var det inte mer snack om saken, liksom.
Jag spanar också in hus. Jag glor som en galning varje gång vi åker och veckohandlar och passerar ett par trevliga områden. Ja, vart vi än åker där det finns hus på rad. Jag försöker se om husen är älskade eller nonchalerade. Jag funderar på hur det skulle vara att bo där, hur många rum huset har, vem som bor där och vad de kan tänkas jobba med. Om nåt är till salu undrar jag varför. Mycket funderingar blir det! :-)
SvaraRaderaOm de som bor till synes lite bättre, är lyckliga, eller åtminstone lite glada, undrar jag ofta. Sedan tror jag att det är svårt att få syn på kärleken - till bostaden - utan att komma en bit innanför huden, förlåt, fasaden. :) Ett lagom förfallet luggslitet hus kan säkert vara väl så älskat som ett putsat och piffat och toppat. Tror jag.
SvaraRaderaDet är ju det jag säger - mentala dopfelgänger. :)
/helena