Det här kan mycket väl vara ett av mina sämsta inlägg någonsin.
Det kombinerar på något obeskrivligt sätt allt det jag själv tycker sämst om att stöta på, ute i stora vida cyberrymden. Och så har vi då bilderna, de som ska illustrera allt - lite för suddiga för att göra någon glad, men inte tillräckligt suddiga för att verka som ett medvetet konstnärligt grepp.
Så som sagt, det kan vara mitt sämsta inlägg någonsin - om jag inte räknar det där med jordgubbarna då, någon gång förra sommaren. Det var liksom bara jordgubbar. Inget mer. Det räcker liksom inte. (men det gör synnerligen antalet liksoms här inne eller heter det kanske liksomar...?) Men jag bjuder på det, för det har, liksom, varit en sådan dag.
En lite luddig dag. Torktumleluddig. Nästan lika luddig som min "nya" morgonrock. Det är inte så vanligt att jag inhandlar så pass kroppsnära plagg second hand, men den här såg så oanvänd ut. Och luddig. Och gosig. Och blommig. Sedan slank det med en halsduk också, i en färg som kommer att matcha höstkappan bra, om inte hösten är helt slut nu? Då blir det vårkappan den kommer att matcha, för det är ju samma plagg. Och den lilla svarta, kommer den också att passa fint till. Den lilla svarta skepparkavaj/jackan. Den som jag ropade in på auktion förra hösten. Ett kap. En stöld. Nästan gratis faktiskt. Knappt en hundralapp betalade jag. Morgonrocken då? Den kostade lite mer, 125 riksdaler och 50 för halsduken. På Emmaus, om nu någon skulle vara intresserad. Det är inte jag. Intresserad alltså.
Och hur många gånger kan man citera Christer Björkman egentligen? Utan att framstå som fullständigt patetisk? Men det är ju sant i alla fall; imorgon ÄR en annan dag. NU är det en annan dag. Äntligen.
:)
/helena
ps Som grädde på det suddiga bildmoset så klämde jag med det lilla broderiet som jag inte kunde låta ligga kvar i hyllan på Emmaus och samla damm. Så sött liksom. Vårsött. (Om ni bara hade kunnat se det...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar