Fåglar & författare

Rummet var så där intimt och instagramskumt. Peter Törnqvist läste, bl. a., ur sin senaste bok. Och illustrerade hur behändigt den gick att stoppa ner i sidofickorna på "finbyxorna". Recensenten i GP verkar ha varit måttligt road av bokens göteborgska innehåll. Jag tyckte mycket om texten om alla dessa takboxar "takbåxar" som finns på alla bilar nuförtiden - utan att folk ska åka på semester. Som en stor keps ovanför folks huvuden, eller som en tankebubbla...

På scenen framträdde bara män. Men ur mysbelysningen framträdde en och annan kvinna.

Hus.

 Bil. Båda signerade med O.O. i hörnen. O. O. som i Ove Ottosson.

Tomas Bannerhed var lite orolig innan han skickade in sin "fågelbok" till förlagen. - Finns det några förlag som är intresserade av att ge ut böcker som handlar om något annat än bokstavskombinationer numera, raljerade han? HBT? KBT? ADHD? ABC? Det visade sig finnas några som fortfarande var intresserade av en mer jordnära natur- och karaktärsskildring. Trots att både Moberg och Martinsson legat lågt ett tag. (vila i frid, ni naturens och miljöns ordväktare!) Oron var obefogad. Fyra, fem förlag hade gärna velat ge ut 'Korparna'. - Många är kallade, få är utvalda, sa Bannerhed.

Båtar. På tapeten. På parketten. Konstnären heter Kili Siimes. Siimes stod också bakom den här...

...skulpturala kvinnan? Fint, två bröst och ett öga, vad kan man mer behöva, tänkte jag. Föga!

 Bannerhed, han läste och läste.

Och vi, lyssnade och lyssnade.

Andäktigt. Det handlade en del om skam och skuld. Det handlade mycket om Småland och...

 ...och om skator. Eller vad sådana där gula fåglar nu kallas? :)

Jag gillade särskilt beskrivningen av faderns mentala tillstånd. Som när han kom och bar på en stor, mycket tung säck. Alldeles för tung för att bära. Och onödig att bära. Men det verkade som att han hade glömt bort, att han hade traktorn, just då.

Sedan var det slut.

Folk minglade runt.

Författarna signerade sina böcker. Forum för poesi och prosa kan vara nöjda. Även om det var lite synd att det inte blev något uppträdande från Poetry Slam-föreningen, den här kvällen. Glömma är mänskligt. Och de poetiska drömmarna går säkert i uppfyllelse en annan gång.

Kameran och jag konstaterade att det är allt bra skönt ändå, när konsten får komma ut ur de finaste salongerna och in i hjärtat. Trots bristen på ljus.

På vägen hem vinkade vi till Palme.

Tackade den stumma åskådaren, gjorde vi också, på vägen mot bilen. Klockan klämtar för oss, tänkte den kanske, där den stod utanför fönstret hela kvällen.



- Kom, kom och ta min hand, ja du är min! citerade jag för mannen.

- Det saknas lite värme, svarade Uno från bilstereon. Jag höll inte med.



:)
/helena



ps Nej, jag har inte gått och blivit religiös på gamla dar. Hm. Men jag tycker att det finns så mycket vackra kyrkor överallt runtomkring oss. Och Uno Svenningsson? Han har rösten, som når ända in. Fortfarande.

pps 'Kioskvridning 140 grader' heter förresten Peter Törnqvists romandebut. Den kom ut för ett par år sedan och handlar om -  Småland! Och det skulle inte förvåna mig om en eller annan pippi spankulerar fram mellan boksidorna även där. DN:s recensent var lyrisk; "... Sverige har fått ett nytt stort ordkonstverk. ..."