Jag hade tänkt att skriva något om hur jag avundas solen dess förmåga att få allt att se vackrare ut.
Något om de där husen som är så fina och som jag vill gå förbi lite oftare. Ett av dem var med i Antikjakten för ett tag sedan. Nej, inte i Hustoppen, Antikjakten. Jag är nästan säker.
Ibland känns orden bara skrala, smala, instängda och för små.
Hade tänkt att berätta lite om ett torn, ett ganska gammalt torn, som jag tycker så mycket om och om varför det inte byggs så längre. Eller egentligen hade jag tänkt fråga er. Varför?
Och någonting om kärleken ville jag ha fått sagt. Att Jonas skildrade den så bländande vackert. Och att jag äntligen har sett det sista avsnittet.
Ett tillägg hade jag tänkt att göra om kärleksörten, om hur den påminde mig om slutorden där och om nu någon har missat den, serien, så finns det fortfarande tid. "Man kan hinna mycket mellan tårarna", som hon sa - Elin Wägner.
För kärleken får ju alltid plats. Måste få plats.
Jag hade gärnat tipsat er om någon bok, om jag bara hade hunnit gå till biblioteket.
Sedan hade jag mer än gärna berättat för er hur skön den alldeles nersuttna IKEA-soffan trots allt kan vara. Bara filmen som står på är tillräckligt spännande och bra.
Men det får bli en annan gång, för tvättmaskinen skriker på uppmärksamhet. Den är hungrig. NU. Så en annan gång vänner, en annan gång.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar