Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!

Gissa om jag blev glad och såg det som en stor ära, när jag blev tillfrågad om jag ville vara med i juryn för en lokal poesitävling! Det var Särlaskolan, här i den lilla stad som vi bor i, som utlyste, efterlyste poesibidrag bland sina elever.

Borås Poetry Slam, Studiefrämjandet och bloggen ni befinner er på - eviga kvinnor-vintage, medarrangerade.

Ett femtontal bidrag kom in. Alla bidragen är skrivna av högstadieelever. ALLA bidragen gjorde mig glad. Ja, inte så att allt var rosenrött och piggelinglatt i texterna, inte alls, men det var glädjen till orden och deras förmåga till allsköns sammansättningar, som gjorde mig glad. Vi i juryn fick verkligen läsa prov på ordklurighet och meningsuppfinningar. Fantasi och erfarenhet blandat, precis som det ska vara. En ära som sagt. Och en ära är det också att 'eviga kvinnor' har fått lov att publicera alla bidragen här inne! Det kommer jag också att göra. Allt eftersom.

Vi börjar med Charlotta. Hon skriver så att man ser allt som hon beskriver, som om det skedde precis framför ens fötter. Hennes handling blir här och nu. Man kommer inte undan och det vill man inte heller. Man vill drabbas av hennes ord. Jag vill drabbas av hennes ord. (Inte bokstavligen förstås...) Charlotta, hon vann! Förutom äran, presentkort på 500 kronor. Som vi hoppas ska bidra till fortsatt ordglädje och diktarlust, bland annat.

Här passar jag på att tacka Borås Tidning för den generösa sponsringen av priserna till vinnartrion. Tack!

Men nu var det ju Charlottas ord vi skulle läsa och ingen annans:

Jag satt under bron och väntade på fred
Med skrik och blod som bakgrunden bestod
I mörkret satt jag med hopkrupna ben,
Jag hörde steg som närmade sig,
Med pistol i handen gick han förbi,
Det enda jag tänkte, varför just jag?
Varför just mig?
 

/av Charlotta Bui




:)
/helena