Lill-Babs bl.a. Så tänkte jag kallat det här först. Men så överväldigades jag av känslan i juni. Ni vet, när det liksom inte går att låta bli att få lite spring i benen, fast man inte gärna springer så mycket. Det spritter i en, i takt med grönskans framfart. Sommarlovskänslan drabbar både liten och stor. Det ligger något i luften. Och då menar jag inte bara pollen och hösnuva. Juni-känslan. Den oslagbara, innan allt har slagit ut helt (och vissnat...).
Den vackra plåtburken - och den läckra golvvasen - hamnade på linsen när vi stannade i Limmared för en glass-paus. Det finns så många roliga affärer med vintage, retro och antikt i blick här. Den lilla glasbruksorten som förvandlats till en oas för oss som inte kan få nog av tingen med lagom patina på. Älskar att det numera huserar åldrade saker till och med innanför fönstren där det fanns en kiosk när jag var liten. Vi brukade stanna där ibland, pappa och jag, när vi var på utflykt. Stora ögon på en tös som fick sitt lördagsgodis. Lika stora ögon på tanten som ser vackra vaser och andra spännande föremål innanför Limmareds många "begagnade" butiker idag.
Någon kallade det för den gyllene timmen. Då, när det digra juni-ljuset flödar överdådigt över hemmet. Lycka.
Rädd våtmark. Kallar den så. En av fåtalet helt digitala bilder (dock helt utan hjälp av AI, hehe) jag skapat den senaste tiden.
Känner att min färgskala gärna rör sig runt det lila nu, måste väl vara syrenernas korta tid som talar, tänker jag.
Målat målmedvetet. Älskar fokuset som inträder när det bara är koncentrationen på nästa streck som gäller.
Blyertsens väg genom färgen gör allt. Det gråa gör susen. Gråskalan insmugen bland regnbågens hela register.
Här ska det rensas en del, är det tänkt. Har bland annat plockat bort en rosa grej som känns förverkad. Och när man tröttnar på en grej i sitt hem, särskilt när det är en ganska snygg sak, då bör den såklart vandra vidare ut i second hand-världen pronto och bums. Eller så kan man ju göra om något som tristat till sig, så det känns som "nytt" igen.
Annars har vi faktiskt börjat på en ny högläsningsbok. En bok som funnits i min närhet sedan jag var ung. Köpte den på nån rea, tror jag. Vet inte hur många gånger jag börjat i den genom åren, säkert minst fem. Bara kommit ett tjugotal sidor varje gång. Nu ska den forceras från A till Ö. En verklig högläsningsbok: Midaqq-gränden. Av Naguib Mahfouz. Vi har precis passerat hundra sidor på vår glosögda raksträcka genom den här nervdallrande, känsloladdade och ordmyllrande historien. Älskar att läsa om krymplingsmakare, skumögda poeter, unga kvinnor utan barnlängtan och om män som känner sig som jordens salt. Och allt. Nu kan det bara gå neråt. Eller så håller den kanske stilen ända in i mål. Vi får väl se.
Här är hon ju - Lill-Babs! Sockersöt och begåvad och rivig som få. En odödlig scenpersonlighet med strålande aura. En förebild för många i hennes musikaliska kölvatten. En musikalisk, jordnära brud - i lyxförpackning.
Kronblom med mössan i hand. Kanske ber han att vädergudarna ska vara snälla mot oss alla? Lagom av allt, please.
Kanske tänker han som jag - att de blågula färgerna tillhör hela världen numera. Särskilt ett av världens allra tappraste folk. Våra hjärtan klappar hårt för det kämpande Ukraina. Må de vinna kampen för sin självklara frihet och självständighet. Och må vi alla slippa höra fler röster som inte vågar kalla ett krig för vad det är - KRIG.
Vi som har förmånen att bo och verka i ett land där fred och frihet råder, vi kan unna oss att tänka tankar som: Är det här den bästa bilden jag gjort sedan senast? Ett foto på ett barrträd som på slutet förvandlades till en slags mild björkstam.
Eller är det den här grönskan som är allra bäst? Bilden ni fick bekanta er med i förra inlägget: Vila i grönskan.
Svåra frågor - not. Och nu börjar jag känna mig kaffesugen. Måste väl vara Lill-Babs fel, antar jag. Hej hej.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar