Vet inte om det är sant, men läser i gårdagens tidning, i samband med en lokal fotosalong, att det förra året togs lika många bilder på ett år som totalen av alla bilder som tagits från fotograferingens barndom 1839 till 2011 och i år kommer det att ha tagits 1600 miljarder fotografier. Huh?! Tanken svindlar. Minneskorten svämmar över av bilder som säger något om vår samtid och om vår ständiga vilja att dokumentera den. Skrämmande och intressant på samma gång, tänker jag.
Jag, som just har gett mig i kast med en ny kortroman av Stephen King. Eller ny är den ju verkligen inte. 1990 står det på försättsbladet till Mardrömmar, Andra boken. Solhunden, som är den fjärde mardrömmen, handlar om Kevin, en 15-årig kille som får en alldeles speciell kamera i födelsedagspresent av sin föräldrar. Jag vet inte om den är bra än, har bara kommit ett tiotal sidor in i handlingen än så länge, men jag har redan fastnat för ett speciellt stycke, ett roligt och dramatiskt stycke. Jag tänkte att ni också kunde få läsa det:
" ... Kevin hade tankspritt ställt ner kameran alltför nära bordskanten för att titta på när bilden framkallades. Meg såg vad bilden föreställde och tog ett steg bakåt. Uttrycket i hennes ansikte var varken rädsla eller fruktan utan bara ren och skär förvåning. Hennes ena hand for upp när hon vände sig mot sin far. Handen slog till kameran och den föll från bordet och ner på golvet. Mrs Delevan hade i ett slags trans tittat på den bild som dök upp, hennes ansiktsuttryck var antingen det hos en oerhört häpen kvinna eller en som känner att migränen är på väg. Ljudet av kameran som slog i golvet skrämde henne. Hon gav upp ett litet skri och ryggade tillbaka. När hon gjorde det trampade hon på Megs fot och tappade balansen. Mr Delevan sträckte sig efter henne och sköt Meg, som fortfarande befann sig mellan dem, tämligen kraftfullt framåt igen. Mr Delevan fångade inte bara upp sin fru utan gjorde det med viss elegans. Under ett ögonblick hade de verkligen utgjort ett bra motiv för en bild. Mamma och pappa som visade att de fortfarande visste hur en slipsten skulle dras, fångade mot slutet av en eldig tango, hon med ena handen i luften och ryggen djupt bakåtböjd och han lutad över henne i den där tvetydiga manliga kroppsställningen som - lösryckt ur sitt sammanhang - kan uppfattas som antingen överdriven omtanke eller lust.
Meg var elva år och mindre graciös. Hon flög tillbaka mot bordet och smällde in i det med magen. Slaget var tillräckligt hårt för att ha kunnat skada henne, men under de senaste ett och ett halvt åren hade hon tagit danslektioner på KFUK tre eftermiddagar i veckan. Hon dansade inte med någon större elegans, men hon tyckte om balett och dansandet hade lyckligtvis härdat hennes magmuskler tillräckligt för att de skulle dämpa slaget lika effektivt som bra stötdämpare dämpar de stötar som en väg full av gropar utsätter en bil för. Men trots detta hade hon ett band i svart och blått alldeles ovanför höfterna nästa dag. Dessa blåmärken tog nästan två veckor på sig för att först bli lila, sedan gulna och till sist blekna bort...som ett Polaroidfoto fast tvärtom.
I det ögonblick som den här Rube Goldberg-olyckan inträffade kände hon det inte ens. Hon smällde helt enkelt i bordet och skrek till. Bordet välte. Födelsedagstårtan som skulle ha varit i förgrunden på Kevins första bild med den nya kameran gled ner från bordet. Mrs Delevan fick inte ens tid att börja med sitt Meg, hur är det med dig? innan den återstående hälften av tårtan föll ovanpå Sol 660:an med ett saftigt plask! som skickade iväg glasyr över deras skor och över vägglisten.
Sökaren som var rejält nedsmetad med choklad tittade fram. Det var allt.
Grattis på födelsedagen, Kevin. ... "
/ur kortromanen Solhunden, Fjärde Mardrömmen
från Mardrömmar, Andra boken, 1990.
av Stephen King
Originalets titel: Four After Midnight
Bra böckers förlag 1992
Översättning av Ulf Gyllenhak
Mmm, ger mersmak, eller hur?
:)
/helena
ps Jag visste inte vem serietecknaren Rube Goldberg var, innan jag läste stycket ovan och sedan var jag bara tvungen att googla mig fram till att han mest är känd för att ha ritat en typ av överavancerade maskiner, manicker (Rube Goldberg machine) som kunde utföra de mest simpla uppgifter, på ett väldigt omständligt sätt. Om jag förstod det hela rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar