Läser och läser och läser och slås av hur många, många, många, många, många, många, många, många kloka, intressanta, själfulla och spännande kvinnor det finns.
Inte minst min egen mamma. Vi tycker inte alltid likadant, vi kommer inte alltid överens. Men hon har och är en alldeles speciell, unik och säregen kraft som jag alltid kommer att försöka respektera. Och beundra. Ibland lite i smyg.
Igår när jag strosande passerade två av vår lilla stads mest kända symboler och landmärken - Pinocchio och Gustaf II Adolf (!?) smyckade med rosa banderoller tänkte jag lite extra på hur många extraordinära - jag höll på att skriva fantastiska, men eftersom jag aldrig kommer att kunna säga det ordet på ett så där coolt och oefterhärmligt sätt som allas vår Silvia så valde jag extraordinära - kvinnor det finns där ute. Många utan att veta om det. Eller låtsas om det. De bara är och finns och gör sina saker. Ibland i all tysthet.
Jag tycker om dem. De värkande knopparna och de fullt utslagna. Och alla däremellan.
Igår tog jag fram mitt Rosa Band ur förpackningen. Idag tar jag det på mig. Och bär det med vördnad för alla de kvinnor som inte finns kvar här längre, och med glädje över alla som räddats och alla som vi ska rädda. Med många
:)
/helena
ps Snart ska ett berg forceras, ett tvättberg. Så idag kommer det viktiga lilla bandet att pryda min allra nopprigaste tvätt-t-tröja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar