som bortblåst

Idag när det blåser lite grand - obs! årets hittills största understatement - kom jag att tänka på en dag i höstas. En dag som alla andra kan man kanske tycka, med lite lagom vitmulen sky utanför. Där innanför stod moi funderandes, säkert på någonting viktigt som vanligt - obs! årets hittills största självironiska reflektion - i alla fall, allt verkade vara precis som vanligt på båda sidor persiennerna. Så plötsligt...

...var den bara där! Mitt i synfältet. Strax ovanför skolan, fritidsgården, ICA:t. Granne med hustaken och trädtopparna... Sedan tittar jag bort en kort sekund och...

...då är allt som vanligt igen.

 Bor jag i en synvilla?




Dagens snusförnuftiga eller sedelärande om ni så vill; Plötsligt händer det!
Eller för att uttrycka det lite mer klichépoetiskt; Alla dagar kan vara vanliga eller inga.

Jojo, det var nog bara det.



så hörs vi senare.
:)
/helena

Blog out Blog in

Nu när jag både bloggat ut det gamla och in det nya året så känner jag hur kul det är att vara tillbaka!! Här i min lilla bloggbubbla vill jag stanna!

Det är bara lite osäkert hur tiden och orken ska räcka till...? - Kan du inte helt enkelt dra ner ambitionsnivån en aning? undrade mannen lite försiktigt - då i höstas när bloggandet fick stryka på foten. Hm, jag är inge' bra på det där tyvärr, det där med att göra allt lite lagom och vara nöjd med det. Men det finns nog ingen annan väg att gå är jag rädd. - Du måste kanske inte göra ett inlägg om dagen? fortsatte mannen - å, kanske kan allt bli bra och fint och lagom (hm igen) unikt ändå - utan så många länkar? Ja, kanske det. Vem vet? Den som som lever får se...och alla andra gamla klyschor man skulle kunna kasta in här.

Jag vet bara att det är superkul att skriva och fota till detta mitt lilla utrymme i cybervärlden igen! Och jag ska göra mitt bästa för att komma in hit och umgås med er så ofta det går. Kanske är 2012 året då jag äntligen ska lära mig att bli nöjd med lagom?!? Kan gamla hundar lära sig sitta så... ska väl inte jag vara sämre. (Och snälla måtte användandet av ordet JAG - under det nya året - hamna på en något måttligare nivå än i detta inlägget, snälla)

Så måtte (det är tydligen mitt nya favvoord?!) det nya året bli bloggbra, som skrivet -  inga andra löften från min sida än att göra mitt bästa. Hoppas att det blir bra nog, så att ni inte flyger in hit förgäves. 


Jag är inte trött - jag kan blogga!
Jag är inte trött - jag kan blogga!
Jag är inte trött - jag kan blogga!


vi hörs.
:)
/helena



ps Ni känner väl igen Gary Larsons underbara värld: The Far Side ? Den översta rutan är min absoluta favorit - ever! Hittade den mitt i en hög med osorterade papper häromdagen, den påminner lite om hur mitt 2011 kändes... (fast Mannen heter inte Lennart, hm, men nära nog:)

Happy New Murrig Måndag!

Precis nu, just precis i detta nu, visar sig en liten, liten blå strimma på himlen. Nu borde kanske dagens bilder tagits? Då hade vi sluppigt dessa suddiga vardagspixlar. Nedtonade, i svagt förmiddagsmotljus. Men jag tror inte att det var en ren slump att kameran plockades upp just då - när ljuset fick kämpa som allra mest mot de dovare krafterna, mot jordskorpans mörka reflektion. Nej, tänk om vi skulle ta och hylla murrigheten just idag? Kanske till och med sjunga dess lov - eller åtminstone nynna det lite lågt. För hur många dagar på året är inte just murriga? Ganska många om ni frågar mig och det vore väl ändå synd att radera ut dem helt? Det skulle bli så stora hål i almanacksgapet om vi skulle sudda ut alla de gråare dagarna.

Så medan de vältummade kalenderkorten byter plats -  dagar, månader och siffror -  i den gamla almanackshållaren -  får fotona vara precis som de är, jag vägrar tillsätta dem ett endaste litet artificiellt lux! Leve murrigheten! Låt de starka färgerna i den nytvättade trasmattan få vila sig ett tag till, tids nog kommer ju sprakandet tillbaka.

Även om jag inte kan låta bli att pilla lite extra på det där blanka partiet, det där det glänser så fint, där bakom alla de svunna dagarna.




vi hörs.
:)
/helena



ps Nä, alla årets inlägg kommer inte att bli lika flummiga...tror jag. En dag ska jag i alla fall skriva om de där fynden jag gjorde i mellandagarna. Nyfiken i en strut? Här kommer en liten sneak-peak:

...men jag tar nog lite fler bilder en annan, ljusare, dag.

Gott Nytt Ord!

En sak som vi roade oss med under julledigheten - jag och mannen - var att försöka skriva twittermeddelanden på ett speciellt tema. Och hur kommer man på en sådan idé då? Jo, man tittar på TV just i det ögonblick som Jonas Gardell sitter i samma soffa som Ebba och berättar om sin nya bok. Aha, tänker man sedan under en snabb hybrissekund, hur svårt kan det vara egentligen? Att få till en liten text på max 140 tecken? Hm. Ganska svårt och lite räknepilligt visade det sig. Men ett par små "alster" blev jag faktiskt riktigt nöjd med. Som den här:

Låta pennan smeka pappret,
fjäderlätt - mot tungt vägande argument.
Gåspennan lättjefullt, lättsamt
kråkspretande över vita arket.

 Inte så pjåkigt va'? Eller lider jag bara av en svårartad släng av attitydinkontinens tros?


vi hörs.
:)
/helena



ps "Det enda nyårslöfte jag ger är att aldrig ge några nyårslöften" hörde jag någon säga en sen decemberkväll. Kloka ord.

Kors i taket

Allting blir så härligt suddigt och luddigt i kanterna i ljusens sken. Bra där - när dammsugaren har tagit tjänstledigt på obestämd tid... Jag önskade mig lite miljövänligare ljus, men fick aldrig tag på de där med blå veke som Liljeholmens har fyllt med stearin istället för paraffin. Kanske finns de inte alls att köpa i min lilla stad? Så vi eldade lugnt - inte en endaste kråka borde blivit sotig om näbben...

En liten krabat som sjunger på en av de sista verserna, kanske den allra sista, har jag umgåtts mycket med i jul. Vi har kramats försiktigt, försiktigt - och länge. Det värsta med att ha djur? Att de inte lever för evigt. Det bästa med att ha djur? Kramdjur!!

Religiös är jag inte speciellt alls faktiskt, försöker mest hålla fast vid tanken att tro på det goda inom människor. De goda krafterna eller i alla fall de bästa intentionerna att göra så gott man kan och bry sig lite. Om andra - om sig själv - om oss alla - ja, om samhället helt enkelt. Man kan kanske kalla det anti-egoism?

Så i kyrkan är jag nästan aldrig, fast jag tycker om den där  friden som finns just där och jag tycker om orden som kommer till en - som andaktsfull, andäktig, vördnadsfull, själfull... en massa ord som används alldeles för lite och sällan. Och så tycker jag om att sjunga! Lite halvfalskt så där bland alla andra småkraxande röster. Det finns så många vackra psalmer! Som den här...

Det känns i alla fall bra att inte glömma bort julens budskap helt - så jag tog mannen i handen och så gick vi in i Borås äldst bevarade byggnad! Den stammar ända från 1200-talet! Andäktigt var ordet. Ett annat ord var Hej! Huh? Jo, en alldeles bedårande liten tjej gick runt bland kyrkraderna och uttalade sitt högljudda Hej! till alla och en var. Gulligt. Man måste ju få använda sina väl valda ord - även i kyrkan, eller kanske särskilt där?

Utanför de högresta fönstren - förde de högre makterna - vädret! - en snöfri men stormig tillvaro.

Så lite julefrid har jag allt känt - i alla mina dammiga rum...

... för tänk vad en fladdrande låga kan göra för ett rum...vilket rum som helst faktiskt...ja, nästan.

Och i hallen utanför konstaterar Sibylla (min bild är förstås inte en vacker målning, men väl ett fint fotografi från tiden då det begav sig så att den kungliga prinsessan besökte något textilt mecka här i vår lilla stad) - att sonen höll sitt finstämda tal i år också. Lite högttravande och stelt kanske? Men fint ändå på något sätt. Man kan - som sagt - bara göra så gott man kan. :)


vi hörs.
/helena

Gott slut!

Jodå, nu är även det undre lagret slut! Trist men sant. Lika sant och lika trist som att jag försökte ladda in ett tiotal bilder för ett lite längre inlägg, men lap topen har nog blivit sur på mig, undrat var jag har varit under alla dessa månader. Trott att jag övergivit den för någon modernare och SNABBARE version... men jag är ju den trogna typen - så inte har jag uppgraderat och hoppjerkat vidare. Jag trivs ju så bra här. För det mesta. Även om det är TRÖGT ibland. Som nu.

Så jag tar mig nog en kopp java till, medan jag väntar på nya tider. Snabbare tider. Konstigt - jag som egentligen trivs som allra bäst när allt går...långsamt.


vi hörs.
:)
/helena

Glad Midsommar? (nej,nej,nej, dumsnut!)

Ängeln i vårt sovrum är det närmaste julpynt jag kommer i år. Suck. Det som är så kul att plocka fram lite smått & julgott ur gömmorna, helst inte så mycket traditionellt "pynt", hellre lite långsöktare jultrevare. Som den fina målningen med en amaryllis på eller de gamla danska eller är de tyska? jultallrikarna med charmigt krackelerad yta uppepå sina ståtliga änglar. Eller varför inte ta in naturen? Inget kan ändå vara vackrare än en gren täckt med sådan där grå lava och så kan man kanske tänka sig att hjälpa naturen på traven lite genom att placera en endaste liten stålfotad pippi där längst ut på grenen.

Men icke sa nicke! I år blir det glest mellan dekorationerna. I år vägrar jag smycka ett ostädat hem. Det är inget roligt att låta farmors gamla tomte åka släde i allt damm på byrån... Det blir lite som att sätta plåster på ett varigt sår - att måla upp julen i all sin glans utan att ha en, någorlunda, ren målarduk under. Suck. Men så är det julemånaden efter "Den hektiskaste hösten i mitt liv". Så det får bli som det blir. Lite väldofter ska jag väl i all fall låta sväva genom de dammiga rummen. Mmmmjuk pepparkaka... Aromen från ett välgnuggat apelsinskal... Det ljuva stekoset från prinskorven... Kanel&sirapsfyllda ungsäpplen... Kattskit... Ooops satte ni glöggen i vrångstrupen nu? Jo, men det är klart att de vanliga vardagsodörerna tränger sig in bland de munvattnande juldofterna. Så är livet, som en vis man sa en gång. Så är livet.

Skickar med er ett par rader jag skrev ihop en dag för någon vecka sedan när jag fick en plötslig attack av julstämning. Hade tänkt att skicka ut dem som julkort till nära & mer fjärran vänner, men Nicke var framme igen och sa - just det - icke! Så i stället publicerar jag dem här, i något julnärmre, redigerad version, exklusivt för Er kära läsare. Om ni nu hittar tillbaka in hit efter så många månader av bloggskugga? I alla fall, ett par enkla rader - till Er som hittar hit:

Inte bara tomten är vaken -
den där sista natten innan hela julen är inslagen

        Decembermörkret
        skyddar och gömmer
        det viktiga i livet
          det är du - det är jag

Duka inte under djungelns lag -
men låt gärna Baloo leda Dig
en bit på vägen

En doftande hyacint, en utslagen amaryllis -
får fler än Ferdinand på fall...

Så med alla adventsluckorna på vid gavel
och en förnimmelse av de heliga tre
Skinka, Jansson & Risgrynsgröt
(och kanske lilla nubben?)
vill vi önska Er en riktigt God Jul
jag och "Gubben"!

så hörs vi.
/helena



ps. Jo, på baksidan av min välpermanentade lilla ängel står det nämligen: 
"Till Jenny Lovisa på Midsommarafton 1986". Det var tider det. Välpermanentade tider. Men visst är hon söt - svävande på sitt rosa moln? Sju kronor kostade hon. Bara på loppis kids. Bara på loppis. :)