Hjärtat fullt av Runeberg

Funderar lite på det där med arvet och generna. Föräldrarnas betydelse. Och påverkan.

" ... Hans mor var känd för ett glatt humör, en stor förmåga att berätta släkthistorier och en god sångröst. Hon lärde sonen en del av dåtidens visor. ..."

" ... Faderns större bildning och strängare tukt hade mindre inverkan för de långa sjöfärdernas skull, dock skall han, enligt skaldens egen uppgift, med allvar ha följt hans första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. ..."

*

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena
än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.

/Johan Ludvig Runeberg

*Citaten ovan är lånade från Wiki. Läs gärna mer om denne svenskskrivande finske nationalskald där!

:)
helena



ps Hon värmer mitt hjärta - den lilla blomsterflickan. Mitt i smällkallaste vintern loppade jag hem henne. Färgerna har säkert förändrats en hel del sedan trycket var nytt. Och ramen är utbytt någon gång mellan då och nu. Men uttrycket i det lilla ansiktet är lika milt nu som då. Och förklädet fullt med blomsterfägring, det har hon fortfarande - den lilla.

I sovrummet, på apornas planet

I sovrummet har jag så trevligt sällskap. Lite uppiggande. Thea - kallar jag henne. Och hoppas att upphovskvinnan ser det som den komplimang det är.

Tycker mig se en del likheter mellan Thea och mig idag. Hon är uppbyggd av collage. Jag känner mig lite splittrad. Hon är rosaskimrande och hennes blick har något visst, något blått, ärligt. Och jag har ärligt talat en lite blå dag och i mina ögonvrår skymtar en rödrosa, lite trött nyans.

Hon verkar aldrig ha en riktigt bad hair day dock - där skiljer vi oss åt, lite

Trevligt sällskap är precis vad jag behöver idag. Gärna något uppiggande.

- Vad säger du, ska vi ta en banan till?

:)
/helena & (Thea)

Konsten att sniffa sig till en bättre dag

I ett kök någonstans,
där augustimörkret börjat falla,
står en kvinna och konstaterar att i kylen bor det, nästan, bara en blodpudding kvar.

Vid en tvättkorg som är proppmätt,
står en kvinna och undrar om bottnen verkligen finns kvar fast den inte kan siktas, lite likt trädet i skogen som kanske inte faller när ingen ser på.

Under ett vitt puder som kallar sig damm,
står en kvinna och gräver efter sin drägliga tillvaro,
om hon kisar tillräckligt länge måste den väl skymta fram.

Tänk om man blir blind av att nästanblunda så länge.

          Bredvid en skräphög som fått nosa på rötmånaden en stund,
          ligger en förfrågan från en kvinna som redan börjat tröttna;

Kan de starka männen, de i orangea kläder, som jobbar på återvinningscentralen även ge förbrukade krafter tillbaks?

I ett kök någonstans,
där sommarens ljus går och lägger sig lite tidigare nu,
sitter en kvinna och drar in den starka doften av en grapefrukt som just har flyttat in.

Den luktar gult. - Gult är inte fult, säger hon högt.

:)
/helena

Stjärnglans i vattnet!

Margareta Hennix somriga jultallrik är fortfarande så blå-gult fin. Men jag tänker bara på guld. Vi har tagit guld, som det heter. I "stare".

Jag vet ingenting om segling, jag tittar aldrig på segling. Sneglar möjligtvis lite bort mot vattenbrynet, vart fjärde år eller så.

Hade ingen aning om att starbåten funnits i vattnen ända sedan 1911! Äldre än självaste Titanic. Och definitivt mer seglivad, som tur är.

Hos Sveriges Starbåtsförbund kan ni läsa mera, och se de guldglänsande seglargossarna på bild.



GRATTIS! från en riktig landkrabba.
:)
/helena



ps Kan inte låta bli att undra om en av de där gubbarna uppe i Gustavsbergs-kajutan är Stickan. Alltså den begåvade, legendariske formgivaren Stig Lindberg. Kanske hade han skepparkrans på semestern ibland. Vem vet?

pps Hi, hi, hittade en så rolig lista här! En 'grooming ordlista'. För alla oss som vill veta allt om olika skäggtyper och rakandets sköna konst. Hm. Mannen kom just ut ur badrummet, nyrakad och fin. Och slät. Som en babyrumpa. :)

Något i hästväg

Blackbird hette den stora svarta besten. Och jag var livrädd. Har i alla fall för mig att den hette så. Att jag var rädd, det minns jag väldigt väl och att 'besten', egentligen, var en ganska ståtlig och vacker häst. Jag var ingen hästtjej, men det hände att jag följde med någon av mina mer hästtokiga kompisar till stallet.

Väl där stod jag mest handfallen och -  rädd, medan väninnorna ryktade och ryktade och mockade för glatta livet.

Själv försökte jag stå så mycket mitt i stallgången som möjligt, för att inte kunna träffas av någon av de snabbfotade hovar som kunde komma farande ur närmaste spilta. - När som helst nu, tänkte jag, hela tiden beredd på att ducka. - När som helst nu.

Nuförtiden är jag världens modigaste hästtjej hästkärring - där jag sitter djupt nersjunken i tv-soffan.

Mannen undrar försynt vad jag håller på med när jag Åh:ar och Oh:ar?
- Jag hejar på hästarna, säger jag.
- Jaså är det en svensk nu? frågar mannen med blicken stadigt vänd mot friidrottsarenan.
- Ingen aning, svarar jag. - Kanske är det en arab.
- Det är en häst och den är fin, det räcker för mig, konstaterar jag vidare, självklart kavat.

Ha, ha, jag hör att det låter som att jag är väldigt naiv här. Att jag fortfarande är den där lilla duckande tjejen. Och det är jag väl. Också.

Speciellt när det kommer till djur, då går jag alltid i barndom. Får de största hundvalpsögon man kan tänka sig. Särskilt när det gäller katter förstås, men 'byrackor och hästkrakar' går sällan helt säkra för min barnsligt omedelbara vid-första-ögonkastet-förälskelse.

Bara jag står på lagom långt säkerhetsavstånd från potentiellt skällande käftar och bakutsparkande hovar alltså.

Det tänker jag på när jag tittar på min gamla fina bild. Men jag tänker också på min farfar, som var smed. Min farfar som jag aldrig hann träffa, han bor, också, i mitt välbevarade barndomssinne. Och med fantasins, bildens och de av närstående berättade ordens hjälp, skapar jag alldeles egna minnen.

Det sägs att han var givmild, min farfar, gav utan att nödvändigtvis vilja ha tillbaka. Det är en av de saker som jag gillar allra bäst att tänka på. Och så kan jag inte låta bli att undra om jag är lik honom på något sätt. Hoppas kan man ju alltid.

:)
/helena



ps Måste ta fram den där ljusstaken som jag, också, hittade ute i den stora vida second hand-världen, den som är gjord av en hästsko. Någon har tyvärr målat över all den hästskoformade ljusstakens 'ursprunglighet' med silverfärg, så sandpappret måste hjälpa mig att få fram den rätta rostiga patinan igen. Innan jag tänder ett ljus för farfar, och alla de andra sköna figurerna, filurerna. Alla de som fanns här på jorden en stund före oss.

Ni kommer väl ihåg att jag har en ljusstake i minicykelformat också? För visst nämnde jag att farfar var cykelreparatör - också.

I kvällsljus

"... en olympisk final innehåller mer än logik ..."
/Hans Chrunak

Livet innehåller mer än logik.
Tack & lov.
:)
/helena

Inte bara en fluga

Ni kan aldrig gissa vad jag skulle vilja bli, i mitt nästa liv.

En fluga. ? Jo, en fluga. Tänk att vara en liten flygande krabat som kanske kunde bli din bästa kamrat!

Jag skulle så klart inte vara någon äcklig variant. Inget prefix med spy i, skulle jag ha. Bara en massa mångfacetterade egenskaper. En metamorfos skulle jag genomgå, från spy till spy. Alltså från ohyra till någon som vill spionera på dig. Lika mycket för din skull, som för min. Jag skulle inte sprida en endaste sjukdom - bara en massa bra vibrationer, från mig till dig.

En bra lyssnare skulle jag va, ta in allt du tänker och mumlar - där från min ohotade förstaparkettsplacering - på din axel.

Eller kanske på din kudde, som bokmärke i din favoritbok, vid frukostbordet (inte på, för jag skulle så klart vara en fluga med alldeles utmärkt bordskick). Vid din pod eller pad. Lirka in min ledade kropp i ett av dina intimaste instagramögonblick. Eller lyssna på när du berättar för någon av dina jobbarkompisar om dina bästa semesterminnen?

Tänk att få höra dina innersta tankar. Och drömmar! Jag skulle vara så rädd om det jag fick höra. Spara det långt inne i min lilla kropp, bevara dina hemligheter under min tunna men hållbara vinge.

Så skulle jag nog surra dig ett par råd då & då, förmodligen skulle jag inte kunna låta bli - att lägga min lilla spröda snabel i blöt. Och om du surar någon dag så ska jag bjussa, buzza dig lite tröst, låta dig vila din trötta, lätt veckade panna mot ett av mina pyttesmå, men många starka ben.

Men här ser det ut som att det är flugan som spanar på mig. Min något ofrivilliga spegelbild. Kul.


Nu önskar jag att mitt vingbeprydda lilla alter-ego satte sig på din skärm och önskade dig en riktigt skön helgstart. Önska kan man ju alltid.

:)
/helena



ps Den spanska flugan är det som ni ser på mina foton ovan. 'Made in spain' och 'Patentado' står det nämligen undertill, på den lilla hårda, metalliska insektsmagen. Hur illa jag än tycker om rök och cigaretter så kan jag inte låta bli att tycka om den lilla innovativa askkoppen. Med lite fantasi ser man ett par landningsbanor för sina små skatter och inte ett par ställen där askan ska skakas ner. (Fantasi är kanske den allra bästa skatt man kan ha?)

Kommer ni ihåg den vackra jugendkvinnan, hon som har fått sina lungor rökskadade, eller vad vi skall kalla det. Hm.

Om man söker på Tobakiana på webben så hittar man massvis med tillbehör runt och kring rökandets osköna, men mycket historiskt intressanta konst. Här! hittade jag t.ex. en webb-butik som säljer en massa läckra vintage- och retroprodukter. Under nämnda tobakianarubrik hittar ni bl. a. askkoppar av alla de slag.