Det bor en latmask i brevlådan

Läste någonstans och hörde på Ekot, i veckan som gick, att vi inte kan skriva brev längre. !!?? Nu pratar vi brev med sniglar i, post som överförs på elektroniskt sätt, a.k.a. mail, antar jag att "vi" inte har några som helst problem med. Tragiskt är ett av orden som kommer för mig.

Vi har glömt att man ska skriva avsändare. Vi har glömt hur man sätter korrekt porto på våra försändelser. Och tydligen har vi blivit för bekväma för att uppdatera våra bekantas adresser i våra till åren komna adressböcker. Tänk vad mycket "vi" har glömt. Mer eller mindre hela den ädla konsten att skriva brev. Ledsamt är ett annat ord som kommer för mig.

Så fast att vi skickar färre och färre brev via de gula lådorna, så kommer bara fler och fler brev bort.
I juletid fullkomligt översvämmas postdetektiverna i Kiruna av obegripliga helghälsningar. Vem vet om "moster Märta" någonsin får sitt kort. Kanske inte ens Karl-Bertil?

Här hemma har vi lagt upp en elektronisk adressbok som vi uppdaterar inför snigelhelgkortsskrivandet varje år. Vi tar oss tid att kolla adresser och ändrade postnummer så att detektiverna också hinner doppa i grytan och framförallt för att det är roligt när posten faktiskt kommer fram i tid. Till rätt person.

Jag älskar bilder, som ni vet. Och därigenom älskar jag även gamla (och en del nya också förstås) vykort. London och Queen Elisabeth anno 1973 t.ex., som jag ropade in på auktion, tillsammans med en hel hög andra vykortsgodbitar. En del av dem ska jag använda för att skicka och en del andra, redan färdigskrivna, ska jag bara njuta av framsidorna på.

London var det ja, och Bussarna med stort B. Eller stort R som i röd kanske. Även om drottningen i fråga verkar ha utvecklat en viss förkärlek för helikopterfärder på äldre dar...


Det var bara det.
:)
/helena




ps Om du, liksom jag, gillar hederliga gamla vykort så klicka gärna in dig till flickan & katten eller de underbara Skansen-brumbjörnarna Bambi & Liss-Ola. Eller fortsätt helt enkelt att hänga med här inne. Jag lovar att aldrig sluta sända snigelvykort till er!

pps Lyssna gärna på Ekots reportage från de överbelamrade postdetektiverna i Kiruna.

Scoiattolo & Farfalle - heter inte filmen

Antingen klär jag på mig, och då tar det en timme
eller så klär jag av mig på ett ögonblick.
Valet är ditt.

Ha, ha, de underbara orden kommer ur en italiensk film, om jag inte helt och hållet är ute och seglar bland mina många citatlappar. Hursomhelst har det blivit en hel del italienskt i sommar, på vår lilla tjocka rektangulära filmduk. A.k.a. tjock-tv:n. Bl.a. annat den här filmen då. Ett lite skojigare filmalternativ inför helgen än det jag nämnde i nattens svammel... Men inte bättre, absolut inte. Men var film har sin plats och den här landar definitivt bättre i helgmyssoffan.

Alltså; 'Tre lektioner i kärlek' handlar, inte helt otippat, om tre kärleksrelationer. I tre olika ålderskategorier. Även om jag aldrig tyckte att mannen i del 2 såg speciellt yngre ut än Robert De Niro, som är med i del 3?! Den första delen tyckte jag var lite knepig. Kanske hade jag inte kommit in i det burleska, lite svulstigt italienska sättet att berätta på, eller så var den delen helt enkelt sämst, enligt mig.

Jag tyckte i alla fall om filmen, som helhet. Som en bagatell. En ganska rolig bagatell. Till skillnad från den här recensenten i Sydsvenskan. Ha, ha. Smaken är, som vanligt, som baken. Som tur är.

Se den om du har lust, eller låt bli. Men inredningen i film-Robban De Niros italienska topplägenhet var värt tittbesväret bara den, tyckte jag. Men det kanske säger mer om mig än filmen?


Nu sport. Igen.
:)
/helena



ps Glömde visst det viktigaste -  att jag vill önska er alla en skön helgstart! Förresten, på IMDB, fick denna lilla lättsamma kärlekstriangel 5.8 av 10 i betyg. Så vet ni det också.

Saker jag gör när jag inte bloggar

Fotograferar långnästa kvinnor? Svarta krumeluriga stenar? Och trägubbar?

Inte riktigt. Men nästan.

Funderar över vart allt spring i benen tog vägen? Och sommarlovet? Och OS?

Längtar efter vintern, men bara lite. Mest för att jag aldrig hann blogga om Sixten. Sixten från Lima. Och för att 'Frispel' bara visas i en dryg vecka till (det som finns kvar av friluftsutställningen i fråga, jag läste, tyvärr, om vandaler någonstans, suck.) Men kanske allra mest för att jag hittade världens finaste bricka med världens finaste vintermotiv på, på loppisen igår. Och en jultallrik i en blåare än blå nyans, med en lika blå fågel på.

Undrar över vad det här betyder? Vilket språk det är? Hm.

Ställer enkla frågor som; 'Vad är en människa?' Efter att ha sett en läskigt bra film.

Ligger sömnlös.

:)

/helena

ps Och när jag ligger sömnlös, då bloggar jag lite ibland.

Treflikigt

Till slut, efter flera timmar,
reste hon sig upp,

Hon hade inte hittat det hon sökte.

Och knäna ömmade.

 

Kanske går det bra ändå? tänkte hon. Med lyckan och allt.

Bara gräsfläckarna går bort.

:)
/helena 

Oh Så runda ringar

Lite sorgligt känns det allt. Att det snart är dags att vika ihop den fina scarfen, den som jag blev så nostalgiskt lycklig över, när jag hittade den på loppis i våras. MOKBA står det på den. Fem kronor fick jag betala för ett par suddiga minnen. För även om jag skrev i ett ps någonstans att jag minns Misja, den blinkande björnen, så är det på det berömda håret, knappt alltså. 10 år var jag då - när det begav sig i Moskva.

Nu är det snart dags att äta den sista måltiden i sällskap av de runda, färgglada ringarna, för denna gången. Mannen värmer revben just i detta nu. Snart ropar han att det är dags, dags att flytta lap topen från bordet där vi har ätit de flesta måltiderna under de senaste två veckorna. Och soffan, den behöver nog vila sig lite nu, den har säkert fått nog av alla baksidor den har sett.

Men än är det inte slut. Vi ska ta ett silver till. Eller? Jag vågar knappt skriva ner den ädlaste valören. En valör att stilla bedja om. För oss sportnördar.

Snart är det dags för startsignal. Och ribs. Och ...

- Bollen är rund, som handbolls-Bengan sa.

:)
/sportnörden a.k.a. helena


ps Här kan ni läsa mer om Misja.

Gärna i något krämigt

Män med långa ben och stora B:n i början av efternamnen, i all ära. Men nu vill jag skåla för de andra. De som överpresterat jämfört med sina årsbästan. De som både vunnit och satt världsrekord och ändå inte hamnat överst på löpsedlarna. De som bevisat för sina hemländer att deras idrott är något att satsa på. De som trotsat tvivlarna. De som inte stått överst på prispallen. De som inte fått de största publikjublen. Och alla de andra helt oförglömliga kämparna. De som kanske, trots oförglömligheten, hamnat lite i skymundan.

Nu hyllar vi dem! Nu mina vänner, höjer vi valfritt glas med valfri dryck, varför inte ett glas likör till kvälls nattkaffet?

Skål!!!

:)
/helena

Late bloomers

Drunn-Drunn, så kallade jag dem, när jag var liten. Är inte säker på hur det stavas, det var ju bara så jag sa. Ungefär lika osäker som jag är på hur Rhododendron egentligen stavas. Azalea är lite lättare - att stava till.

Det är inte det som det här ska handla om. Det här ska handla om en film. En helt magnifik film. En sådan där film som man egentligen inte kan prata om, inte ska prata om.

En så här bra film bara måste få berätta sin egen historia.

En så här bra film måste man känna. I hjärtat, men kanske mest i mellangärdet. Där, i magen, kändes den som en mjuk spark. En lyckospark.

Inte för att allt i filmen är så lätt och luftigt och lekande, utan för att den är så bra. Magnifik, som sagt.

Nu ska jag inte snacka för mycket här. För det gillar jag ju inte. Att prata sönder en films handling, en berättelses intention är som ett slags helgerån, tycker jag. Ett helgerån (se där, det finns alltså någon som använder det ordet år 2012... jag:) mot er som inte har sett den än.

Men jag kan väl bara nämna att samspelet mellan Ewan McGregor och den helt ljuvliga Mélanie Laurent är överjordiskt. Och att det är en ren fröjd att träffa på gamla bekanta från både de Von Trappska alperna och Cityakuten. Christopher Plummer och Goran Visnjic. Kul att se dem i lite annorlunda roller.

Tanken på att vara nybörjare -  Beginners -  när som helst, var som helst i livet, tilltalar och skrämmer. Mest lockar den och tjusar, i allt det invanda och vardagliga. Vad man blir nybörjare i, det kan kanske kvitta. Bara känslan att det är okej att inte kunna, veta allt, när man inte är yngst i klassen längre, känns bra i magen - säkert inte bara i min?

Sedan har vi animationerna. Bilderna. Grafiken.

Och allt bygger på författaren/regissören Mike Mills eget liv.

Jahaja, så blev det sagt, skrivet lite ändå. Fast att jag egentligen mest ville säga att jag blev helt förälskad i Arthur. Eller Cosmo som hen heter i verkligheten.

:)
/helena



ps Minns ni att jag tjatade om den, den Magnifika filmen, både här och här? Nu är det sluttjatat. Men jag kan aldrig glömma Arthur. Suck, så fin. Sluttjatat!