Det var Maj!

Som jag skrattade! Låg dubbelvikt i soffan ett bra tag. Kunde inte sluta le när programmet var slut. Fick nästan bända ner mungiporna med tving. Tvinga smilgroparna att fylla sina egna diken med surare, tyngre inandningsluft. O.s.v.

Nej, det var inte Filip & Fredrik som joggade skrattmusklerna varma åt mig, även om jag ofta diggar den, ändlöst, kreativa Piff & Puff-duon skarpt, Knatte & Tjatte-duon eller kanske snarare Snatter & Tjate-duon.

I alla fall, det var inte dem jag skrattade åt. Det var Maj.

                                                                  
                                                        ***


"- Det är ju väldigt många som inte kan skriva - tyvärr...
Så jag skulle vilja säga;

- Kan ni inte skriva - så låt bli! Gör nå't annat!"

                                   ***

Precis så sa hon, Maj Sjöwall, i det senaste avsnittet av Babel. Att hon skrev bra det visste jag, men att hon var så rolig & kul & underfundig & rättfram, hade jag inte riktigt koll på. Ni måste se det! Måste! Om ni inte redan har gjort det alltså. Det tål i.o.f.s. att tittas & lyssnas på en extra gång.

Drygt 20 minuter in i programmet svarar hon enligt ovanstående citat på programledare Gedins undran; om hon har några råd till sina efterföljare - dagens deckarförfattare.

Men se gärna hela! Mycket mer intressant och roligt! finns där, inbäddat i det numera entimmes fluffigt ordrika, välfyllda programformatet. Och Daniel Sjölin är tillbaka! Med ett spännande inslag i varje avsnitt.

Och Maj S. sa en massa andra bra - och roliga! - saker, under den timman. Och nu vill jag läsa den, hela, 'Roman om ett brott', alla 10 delarna. De har kommit i nyutgåvor i år, med utdrag från de två författarnas handskrivna originalbokmanus, som extramaterial. Vilken bo(k)nus! Men när ska man hinna allt? Suck. Men en ganska lätt suck trots allt. Ingen sur en. Bara en välfärdsproblematiksuck.


:)
/helena



ps Böckerna på bilderna ovan har inget med Maj-citatet att göra. Hoppas jag inte i alla fall... De hittade jag på loppisen igår (det är de som skymtar på botten av kassen). Tre riktigt fina böcker, välinbundna från finförlagen. Bara några år gamla. I gott skick. Och så kostar de inte mer än trettio kronor nu. Sammanlagt. Hm.
Förresten, sitt inte och vänta på några recensioner av dem, för de här tre kommer troligtvis inte att flytta in i våran bokhylla, eller på min läslista, permanent. De skall vidare. Kanske som poesibingo-priser. Kanske som presenter. Vi får se. Hoppas att de är välskrivna i vilket fall...

Bråddjupa tankar

Så fort jag satte min fot på stans kullerstenar, strax efter att jag smällde igen lap top-locket i går eftermiddag, så kände jag hur tankarna började lätta. Mina läppar började också att röra på sig; - Vatten... stan är full av vatten... oh oh oh... vatten... stan är full av vatten... bara vanligt vatten, hörde jag min mun nynna.

- Här ska du se, lilla flicka... sa den snälle mannen bakom kassan hos Röda Korsets lilla second handbutik. Vet inte om det var de, för mogna flickors öron, ljuvligaste av ord som gjorde mig lättsint? Eller det faktum att de lagom höstmogna sommarblommorna på gator och torg matchade fynden i min kasse. Två färgglada örngott för en tia. Eller får vi kanske titta längre ner på djupet - för att hitta anledningen till tankens nyfunna lätthet? Längre ner i kassen alltså.

Både högt & lågt & ditten & datten for genom hjärnan på bara ett par nanosekunder, kändes det som. - Undrar om han någonsin funderar på att bara kliva upp och skita i alltihopa? Torka sig ordentligt och ta in på det där stora vita hotellet, det som ständigt lockar mittemot? funderade jag, med ögonen stadigt fästa på Fredrik Wretmans stora vackra alter ego - Bodhi.

Med hunger i benen och myror i magen. Eller hur det nu var. Började vi se oss om efter någonstans att få oss ett litet, litet skrovmål. Sjön suger. Vi ska äta, ni ska laga, ni vet. Jag visste precis vart jag ville gå. Och det visste magen också... Thai... - Aj, aj, ajabaja, sa den platta plånboken.

Så kebabens dag? till ära, jo mannen sa att han hade läst det någonstans, att det var det, gick vi och åt ett par burgare. Jag kunde inte riktigt släppa alla tankarna. Men de började ge med sig lite vid efterrättsdax - en sådan där god minihallonpaj. Mannen ville ha mjukglass, med kolasås. Den buttra plånboken gav sitt samtycke, till slut.

Sedan begav vi oss hemåt. Efter en lyckad liten utflykt vid vatten, bl.a. Jag har aldrig läst Monika Fagerholms roman och så värst underbar vet jag inte om jag är, men en kvinna vid vatten var jag en stund. En glad kvinna vid vatten. Underbart glad.



Det där med att underbart är kort - det tar vi en annan dag.
:)
/helena




ps

Bodhi goes doodie? Nej, det är inte samma foto som det allra översta, det här tog jag strax innan. Just precis när en dam med hund slank förbi. Snabbt gick de, men baken fastnade ändå på bild. Hundens alltså. Om ni inte tror mig så får ni väl klicka upp den då. Bilden!

Grunda tankar

Har ni tänkt på det någongång... hur bra man tänker i närheten av vatten? Jag vet inte vad det är, men något är det. Ett flöde? En källa? Den sjunde vågen? Inte vet jag, men ibland fullkomligt översköljs man (läs jag:) av briljanta, nåja, tankar, just där, by the seaside så att säga.

Idag är ingen sådan dag. Inga diamantskurna tankar här inte.

Surfar runt lite för att kolla öppettider på lite olika Röda Korskupor, a.k.a. second hand-butiker, i närheten. Behöver komma ut och inspireras känner jag. Och på fredag kanske jag åker in en sväng till det stora torget här i vår lilla stad. Där vankas auktion. 'Min' på-landet-auktion flyttar in till stan för en dag. Mitt på blanka dan dessutom. Mycket fint verkar det som. Här finns bilder att kika på, om ni är nyfikna och skulle ha vägarna förbi vår lilla stad, på fredag alltså.

My kind of week, skulle man kunna kalla det som pågår just nu. Tänk kretsloppstänk. Byta saker med varandra. Handla second hand. Mitt på torget minsann. Miljögala ikväll, hade varit kul om man hade haft möjlighet. Ljusshow och hållbar utställning. Full miljörulle verkar det som. Viktigt det där med kretsloppet. Kretsloppis - My kind of shopping!

Det var nog bara det. Det blir inte bättre än så nu. Har inte varit i närheten av vatten på hela dagen. Borde kanske gå och ta en dusch i alla fall?

:)
/helena

Tyskland upphöjt till 2

För er skull skärpte jag mig. Men det var väldigt nära att jag skrev 'Gööörmany' som rubrik... Eller Bay, bay, bay med tonerna av ett avklingande pojkband i öronen. Men jag skärpte mig i sista sekunden. Bara för eran skull.

:)


Har ni tänkt på hur närvarande de två gamla delarna av Tyskland alltid är? I alla fall för oss second hand-människor? (kallade jag just vår alldeles unika, speciella särart för en sekunda typ av människor?!) Nåväl, till saken. Titt som tätt träffar man på dem. De tyska vaserna, de västtyska vaserna. De som har blivit så populära på senare år. Att samla på. Rumsrena skulle man nästan kunna kalla dem numera. Får jag gissa att den här tusen-vas-sköna-damen har något med saken att göra?

Jag samlar inte, inte i egentlig samlarmening. Men de smyger sig på ändå - samlingarna. Ett tu tre så var de plötsligt - en samling. Det började så smått med den blåvita (usch vilka dåliga motljusbilder, men nejlikorna var fina...) den som jag fortfarande tycker är så fin, det är dessutom så sällan man hittar någon blåvit. Så den känns liksom lite unik. Sedan kom en Jasba, men den har aldrig lyckats fastna på bild. En liten Bay har jag ju sedan tidigare, men det är inte en vas, bara en liten kanna. Därefter letade den retromönstrade Strehlan sig in mellan hemmets fyra.

Och så nu då, för en vecka sedan eller har det redan hunnit gå två? så fann jag denna lilla Bay. 12 centimeter hög är den, för det står det undertill. W. Germany och 630 står det också.

Det var magen som talade, som så ofta. Det är sällan jag köper något utan att magen har sagt sitt, som ni vet. Och magen sa att just denna lilla goding var fin. Och prisvärd. Där & då på välgörenhetsloppisen, tyckte jag att den såg gul ut, men när den hittade sin plats jämte Niklas R's Drivved, strax under Werner A's gulgula katt, så såg jag att den är mera beige än gul. Dess inre är mörkt. Mörkbrunt. Med sin stiliserade växtdekor utanpå så påminner den mig om öknen. Palmer. En oas.

Samma vecka som jag hittade mitt 'lilla vattenhål' så hittade jag en kanna på ett annat 'sekunda ställe'. En kanna ifrån DDR. På senare tid har jag sett fler och fler porslinshusgeråd stämplade just DDR. Och med den där fågeln undertill. Har ni sett den? Den gör mig nostalgisk, för under några av de allra första skålarna som jag köpte, på Domus, till min allra första 'lya' fanns den - fågeln.

Jag flyttade hemifrån strax efter att DDR slutade att existera. Muren föll alltså något år innan jag började lägga mina alldeles egna salladsblandningar i skålen från öst. Lite lustigt. Och nu syns de mer och mer på loppis. Ofta mycket kantstötta. Mina skålar sa jag bye, bye, bye till för något år sedan. Så de hängde med ett tag. Ett bra tag.

Men min 'nya' östtyska kanna är inte det minsta skamfilad faktiskt, lite krackelerad under finishen kanske, men vad gör det när man mest ska ha ris i den. Tall, gran eller enbär. Nu kanske ni börjar förstå varför den är i så fint skick? Jo, för att den förmodligen bara har använts en kort tid varje år. En stund i slutet av december. På ena sidan av den, kannan, står det två ord. Det första börjar på Go och det andra slutar på ul.


:)
/helena



ps Ikväll såg vi en tysk film. Motståndets tid, eller som den heter i original; Wer wenn nicht wir. Om en generation som tvingades växa upp i ett förvirrat efterkrigsland. Eller två länder - då. Om Bernward Vesper. Och Gudrun Ensslin. Och Andreas Baader. Jag vet inte riktigt vad jag tyckter om den - än. Informativ är det enda ord som kommer för mig just nu. Och intressant. Och tänkvärd. Och lite ledsam. Ooops, det blev visst fyra ord.

pps Nej, jag har inte glömt vad det är för datum idag. Strax nedanför den lilla tyska skönheten, ibland lite halvt dold bakom soffhörnet, till vänster om den gröna bokhyllan, står den fortfarande. Filmaffischen. Inte bara för de vackra ögonbrynens skull.

Cirkus

Nu sitter ni förstås där och undrar. Undrar var jag har varit. Ingenstans egentligen, det var absolut inte meningen att ta någon paus ifrån er. Ofrivillig paus skulle man kunna kalla den - pausen. Fast brukar man inte vila lite när man pausar? Det har jag inte gjort. Inte frivilligt i alla fall.

Mest har jag försökt trolla. Visserligen mer med knäna än med diverse huvudbonader. Men hur jag än har försökt så kom det ingen mer tid, extra tid, ur hatten. Ingen kanin heller för den delen.

Såå hemskt många bollar har jag kanske inte haft i luften. Men ett par stycken i alla fall. Problemet var; att några som kastades upp aldrig ville komma ner igen.

Då fick jag hoppa upp istället. På ett ben. Det gick så väl där. Några bollar såg jag dock aldrig till där uppe. De hade nog fallit ner - då.

Lite har jag, trots allt, varit ute. Supit in den klara, höga luften. Den som jag älskar.

Och försökt undvika grannbarnen. De som inte är barn längre. Inte för att jag är så himla rädd för tonåringar generellt. Men mina öron är det. Mina öron vill lyssna på andra ljud. Så då går de hellre ut - öronen alltså.

Försökt balansera diverse saker, har jag gjort. Kosten och så.


Nu ska det smaka gott med en kopp kaffe.

:)
/helena



ps Tänk att allt detta får plats på en enda disk?handduk. Anita Ericsson har designat den - handduken. Den som heter 'Sigges Cirkus'.

Stoppa pressar... foten!

Tänk att det aldrig var någon som lärde en - när man var yngre och det fortfarande fanns någon som tyckte det var någon idé att försöka lära en någonting - att det kunde vara bra att skjuta upp saker. Once in a blue moon eller så.

Som nu när Textilmuséet har sin avslutningsvecka. Tillfälligt avbrott kallar de den. Fast så tillfälligt blir det nu inte. Två år! beräknas flytten till de nya lokalerna ta. Men det, och hur gärna jag vill gå på den där himla utställningen, har jag skrivit om tidigare, här.

Varför var det då så bra att skjuta upp detta muséebesök, i en sisådär tjugo år? Jo, för att denna veckan är inträdet gratis... Vadådå? Man är väl västgöte (uttalas ungefär vvääässcchhööötte).
Jomenvisst. Så är det.

NU måste tummen i alla fall ur! High time! För det här är den absolut sista helgen som det är öppet. Idag kan man bl. a. möta Bea Szenfeld och Lotta Ahlvar under olika punkter på programmet. Och så vankas det historisk modevisning. Kul, kul!



Så om jag bara orkar så ska jag nog ta mig dit en stund idag. Och kanske en liten stund i morgon också.
:)
/helena



ps Vi kanske ses där?

There's no time like the present

Jag ville skriva något smart här. Något om tiden. Men Uffe - ni vet han, Sanna Lundells pappa, har redan sagt det så bra. Kunde inte sagt det bättre själv faktiskt. (Hm, är det den där jumla sjukan som börjat spöka nu igen? Kanske måste jag ringa vårdcentralen och förnya mitt recept på *Antihybris*? Hm.)

Trettifem
 

Jag går mot
trettifem
Jag kan inte tro att det är sant
När ska jag börja känna mig som trettifem
eller finns det inget
som känns som trettifem
Är det så här för alla män
En pojke
med hela barndomen i skallen mer än nåt annat
en pojke som blir äldre
vars kropp växer
börjar risa en aning i hörnen
Det ska ju vara smärtan man växer av
Jag tycker jag varit med om en jävla massa smärtor
lite för många faktiskt
men ändå känner jag mej inte som trettifem
Jag vet inte vad jag känner mej som
allt från åtta till åttio
nånstans däremellan
pendlande dag från dag
timme för timme
sekund från sekund tillochmed
Ibland känner jag mej som en slags bister
sexig lätt bredaxlad positivt aggresiv man i sina
bästa år
sugen på vad fan för vilka upptåg som helst
Då
mår jag som bäst
så jag sätter på en shuffle med Dave Edmunds
knäpper upp en knapp i skjortan
och känner mej just så den här dan
och vad fan ska vi hitta på?
 

/ur: 'Tid För Kärlek' av Ulf Lundell 1984
Wahlström & Widstrand
Centraltryckeriet AB, Borås 1984


:)
/helena



ps Kanske hade jag använt lite färre svordomar ändå? Vem vet? - om det var jag som hade skrivit alltså. Och satt på en annan låt? Jo, det hade jag nog.