To faith and fish and...science!

Jag tror att allt började med att jag tog ner en bok ifrån den gröna bokhyllan. En bok som fick det att vattnas i munnen. Redan från sidan ett.

Eller egentligen började det nog med den här filmen. Filmen om glada laxar som hoppar runt i - Jemen. Det var mest för Lasse Hallströms skull som vi hyrde den. Och lite för Ewan McGregors.

Eller kanske började det med att jag kände mig så inspirerad av 'Historieätarna' förra veckan. När de åt sig igenom det glada (utom när man tappar all is nedför alla trapporna då kanske...) tjugotalet. All mat var kanske inte så god, men vilken glädje de visade i utsmyckningen av maten. I form av smörsvanar och annat livsnödvändigt.

" ... Man serverade Ostendeostron, små och feta, små öron i snäckskal som smalt mellan gommen och tungan som konfekt med sälta i.
Efter soppan en forell, ljusröd som en ung flickas hy, och samtalet kom i gång. ..."
 

/utdrag från Guy de Maupassants Bel-Ami (1885). Citatet är hämtat från Pernilla Tunbergers bok - Böckernas mat, Bra Böckers förlag 1980.

Kanske började alltsammans med alla intressanta Nobel-program som visats på tv under veckan som gått. Om atomer och ännu mindre partiklar som bara vill spegla sig i riktigt blankputsade speglar. Om celler som kan åka tidsmaskin. Om science fiction som har förvandlats till science reality. Eller hur man ska uttrycka det.

Eller blev jag kanske mer påverkad än jag trodde av det där danska matlagningsprogrammet som sändes från New York? Där det pratades om vikten av lokalproducerad mat och om närproducerad honung, om binas tuffa klimatvillkor. Och där Anne "svängde ihop" en sallad med stekta persikor och pecannötter.

Eller berodde det kanske på att jag funderade på hur det måste ha varit att växa upp i Kina under de värsta hungersnödsåren? På hur det måste ha varit att vakna upp mitt i natten av att det var så kallt i det lilla dragiga huset där man bodde, så att öronen började rinna. På hur Mo Yan ändå uttryckte att han var lycklig under sin barndom, trots att han var hungrig och frös, för han fick lyssna på historieberättarna nere i byn och sedan berätta berättelserna vidare för sin mamma. Ändå tills han började ändra, förfina? historierna så att de till slut blev hans egna.

Kanske berodde det bara på nyfikenhet och förväntan. På en undran över hur honnörsbordet kommer att vara smyckat. På allt grönt och skönt. På skålar som ska utbringas. För allt nytt. Och det gamla. Det nobla arvet. Arvet ifrån Alfred. Hans önskan om att belöna de som arbetar varje dag med att finputsa någon liten detalj som kanske inte får någon större betydelse förrän många, många år senare.

Kanske var det bara något i mitt DNA? Som startade hela processen. Från ax till limpa liksom.

Kan det ha börjat redan med Ragnar Östberg? Med en undran om hur det måste ha varit att lägga all den där guldmosaiken, den som fortfarande skimrar så. Med en bonusundran om vem som skulle ha bjudit upp just mig? Om just mina ögon hade fått lysa ikapp med allt det gyllene, i den där salen.

Allt började kanske helt enkelt med att jag lyfte kameran och ville anrätta en bildlig soppa? En där varje ruta, varje ingrediens, var för sig kanske inte smakar så mycket, men tillsammans blir de något mer. Som all riktigt god mat?

Kanske det, jag vet inte. Det enda jag vet med säkerhet är att boken 'Böckernas mat' av Pernilla Tunberger är fullständigt ljuvlig. Att sidorna vimlar av författare som skriver om mat i alla dess former. Mycket ostron. Och en del jordgubbar. Några blåbär. En del Nobelpristagare finns representerade och en del kommande Nobelpristagare. När boken skrevs 1980 hade ju t.ex. Doris Lessing inte fått sitt pris än. En hel del svenskar finns också med, som allas vår Astrid.

Kanske borde jag citerat fler munvattnande texter för er att ta del av. Jo, det borde jag såklart gjort.

En sak till vet jag, förstås - att jag aldrig borde ha ägnat tid åt 'Laxfiske i Jemen', för den var ganska larvig, tyckte jag. Men boken är kanske bättre? Och så borde jag kanske skrivit rubriken 'Vitlöksballaderna' överst istället?

Men skålen som de utbringar i filmen passade så bra just idag, tyckte jag. För tilltro till sin förmåga måste man nog ha som forskare. Och en tro på att de små små myrstegen som man tar varje dag, en dag kan leda ända till ett snöigt Stockholm. Dessutom serveras det väl nästan alltid någon form av fisk vid de många långa långborden just ikväll? Eller?

Skål!
:)
/helena 


ps Här! hos Bokbörsen hittar ni ganska många ex. av Böckernas mat. Med mycket varierande priser. Bara ett tips, om ni inte orkar vänta tills ni hittar den på loppis.

pps På Bokbörsen listar de just nu 37.000 "redan lästa" böcker av, om eller med nobla litteraturpristagare. Påstår de.  

Baksidan är framsidan!

 

- Åh titta, nu är där en en sån där liten fin pippi igen, hör jag mig själv säga med en röst jag inte trodde att jag hade kvar längre, när jag spanar ut mot talgbollarna som mannen, med frusna fingrar, har placerat i buskarna strax utanför köks- och sovrumsfönstren.

- Ja, se så fin den är - blåmesen, konstaterar mannen.

- Men är det inte en talgoxe då?, funderar jag.

När jag plockade fram Durangos färgglada 'Fåglarna i färg' (1952) för en stund sedan, för att vi en gång för alla skulle konstatera vad som är skillnaden mellan blåmesens fjäderdräkt och talgoxens, så hittade jag min lilla hög med speciella vykort instucken mellan fågelbokens pärmar.

Och visst är de lite stiliga där de står i skogsbrynet - rådjuren - på det mer än fyrtio år gamla vykortet. Men...

 ...det är inte det som är det mest speciella med just det här vykortet. För det är definitivt baksidan!

"HEJ MOSTE EMMA
NU ÄR SNÖN SNART
BORTA
 

DET TYCKER JAG ÄR BRA
JAG LÄNGTAR EFTER
SOMMAREN DÅ SKALL JAG
RIDA
HÄLSNINGAR MARIA"
 

Så står det, där på baksidan, med den charmigaste barnstil man kan tänka sig. Sorry, alla frusna sommarlängtare där ute, om ni började frysa ännu mer nu, när ni tänker på att det är långt till den 16:e februari. Kortet är daterat så. 16.2.67, för att vara exakt. Förhoppningsvis får ni istället något drömskt i blicken och blir påminda om att det faktiskt finns något som heter vår. Fast att det kanske inte verkar så. Just nu.

Vem Maria är/var har jag ingen aning om, inte heller "moste Emma" för den delen. Vykortet kommer ur en av mina auktionsfyndade högar. Vilka Koch och Sienkiewicz var visste jag bara lite halvbra. Tills nu, när kortet har fått mig att läsa på lite mer ordentligt.

För om ni tittar längst upp i hörnet så ser ni, om än med lite ögonmöda, att det står "Nobelpris 1905" på det 40 öre dyra?! frimärket. Och en välgraverad bild på dessa två nämnda nobelpristagare.

Så lustigt och lite kul att hitta just det vykortet med just det frimärket just idag, dagen före dagen N!

Att Henryk Sienkiewicz var en av Polens stora episka prosaförfattare hade jag inte en aning om. Än mindre att han hade fått Nobelpriset i litteratur 1905. "Med eld och svärd", "Den lille riddaren", någon av dessa titlar som känns bekanta? Nä, inte för mig heller.

Att Koch, som i den tyske läkaren och bakteriologen Robert Koch hade någonting med upptäckten av att speciella bakterier orsakar vissa sjukdomar hade jag lite mera hum om. Någonstans i bakhuvudet låg det och skvalpade. Något om TBC. Men jag visste inte att han fick Nobelpriset i medicin 1905. Inte förrän jag läste på baksidan av ett kort med några rådjur ståendes i en snöklädd skogsglänta.



Så kan det gå, när man bara vill konstatera att blåmesen har som ett litet svart Zorro-banditband över ögonen, medan talgoxen snarare har en hel svart rånarhuva nerdragen över de små alldeles oskyldiga ögonen.
:)
/helena

ps Sedan kan jag ju inte låta bli att undra om Silvia ska ha en sådan här! härligt åttiotalsretrofärgad klänning i morgon? Det vore väl något.  

Servera advent på fat

Vi går i väntans tider, säger de. Ja, jag vet inte vad ni väntar på, men jag väntar på att någon ska komma hit och vifta med sitt dammvippetrollspö över alla de kära sakerna. Då lär jag få vänta. Så medan jag väntar plockar jag fram lite adventssaker. Smyger fram dem, nästan som en katt som vädrar fågelsällskap. Placerar dem med omsorg mellan tingen som alltid står där. En del får ändå maka på sig en stund, som den gamla Elgen. Och vem vet, någon gång framåt jul eller så, kanske jag har hunnit få upp en eller annan stjärna i fönstren också? Julen 2013 alltså.

Den randiga svansen slingrar sig så fint och den utsträckta tassen sträcker ut sig långt bortom alla stjärnprydda förväntningar.

Men kanske skulle jag låta den ståtliga ängeln breda sina vita vingar över allt dammet istället?

"efter Tegning af Gerhard Heilmann", står det på baksidan av den gamla jultallriken eller "juleplatten". Engelsk tillverkning med dansk finish? Jo, det verkar onekligen så. Och med en tysk teckning som förlaga? Internationellt så det förslår. Hoppas att hon ska trivas här bland de mycket blandade sakerna i evigakvinnor-hemmet.

Först trodde jag att ängeln var exakt 80 år äldre än Paul Hoffs Gustavsbergskatt, för det ser ut som 1906 när man försöker tyda de suddiga siffrorna. Men sedan hittade jag en sida här! som låter meddela att firma 'Furnivals' döptes om till Furnivals Ltd 1913, så kanske är det inte en nolla utan en etta eller möjligtvis en mycket otydlig tvåa framför sexan? Jaja, spelar roll.

Kan inte riktigt bestämma mig för, vilken av de två rogivande varelserna som är bäst lämpad att få hedersplatsen mitt emellan den lilla, lilla mamman - hon syns inte på fotot så såå liten är hon - och den lilla, lilla pappan? Vem tycker ni? Den beskyddande gamla blomsterängeln eller den rara randiga katten?

:)
/helena



ps Här! hittade jag en sida för alla oss: "Lovers of Blue & White"! Där finns en online-shop. Och ett Museum med uppslags-/sökdel. Praktiskt OCH vackert.

Sjölinblå, Röda rummetrött och Rosa Liksom

Jodå, jag kom iväg en liten sväng på bokföreläsning. Och det var en del folk där, i kulturhusets rödaste rum, men de blev så suddiga, de ville inte låta sig fångas med mannens mobil. Och jag ville inte ta ut kameran i kylan. - Tänk om den fryser, tänkte jag.

Tyvärr hann jag inte komma dit i tid för att höra någon av de duktiga ungdomarna framföra sina egna dikter. Men jag fick i hemuppgift (av mannen) att välja ut några böcker - ur den där stora spännande högen som vår poesiförening har ärvt av den snälle bokrecensenten - att dela ut till de som vågade och ville komma och läsa, eller förpoeta som vi brukar säga, ifrån scenen. Innan det var dags för Rosa Liksom att ta över.

Först var hon modig nog att läsa på sin något knaggliga svenska. Om allt som händer i 'Kupé nr. 6'. Om en resa genom tid och rum. Från öst till väst, eller om det är tvärtom. Om osannolika möten. Och jag funderade på om det finns grottmålningar i Mongoliet och varför det inte skulle göra det?

Sedan smattrade orden fram liksom i staccato-takt när hon gick över till finska. I publiken fanns säkert många av de som kom hit till vår lilla textila stad för att jobba på alla textilfabrikerna som fanns på den tiden när de kom hit från Finland. Det där blev en konstig mening, jag vet. Men konstiga meningar kan också vara intressanta - ibland. Arbetskraftsinvandring kallades det. Om nu någon undrar.

Daniel Sjölin pratade om - rymden?! Och om att han inte kunde rå för att han var här, där på scenen, för att berätta om sina böcker. Det var Forum för poesi och prosas fel, det var de som ville att han skulle komma och berätta om sina böcker trots att han inte gett ut något sedan 'Världens sista roman' kom ut 2007.

Han nämnde något om att han håller på att skriva något nytt. - Aha, det finns alltså något efter ordet sista? tänkte jag.

Han berättade om svarta hål som man kan sugas in i och om röda trådar som man kanske bara kan se från lite längre avstånd. Sedan läste han ur den, trots allt, väldigt självutlämnande boken. En dikt till sitt ofödda barn. Då kände jag ett plötsligt och intensivt behov av att studera det intrikata mönstret i den röda mattan, extra noggrant. På smattrande poetisk ordrik prosa läste han så att skrattet fastnade - inte i halsen direkt - det kändes mera i magen. Men det var fint. Vackert och roligt och oändligt sorgligt. Allt på samma gång.

Sedan gick jag hem och såg mig i ögonen. Såg lite allvar där i hallen, mellan alla den regniga sommarens osålda loppisprylar och spegelns oputsade sanning. Tänkte på alla olika erfarenheter som människor tvingas göra. Och vad bra det är att vi inte alla behöver göra samma. Erfarenheter. Vi kan dra nytta av varandras. Kanske mer än vi tror.

Men mest fundrade jag på den där färgen. Hur allt kan ligga i betoningen. Sjölinblå. Och hur modiga människor är som vågar skriva om saker som det egentligen inte finns några ord för.



:)
/helena

(T)ankfull

En del tankar lämpar sig bäst att läsas. Kanske från ett lagom gulnat papper. Numera kanske från en lysande skärm. De kommer bäst till sin rätt så. Från tanke - snabb eller eftertänksam - via handens skrivhjälpmedel, till läsarens ögon. För vidare transportering till reflektionscentrat eller kanske rätt in i solar plexus, en mental spark i Plexus Solaris? Beroende på innehåll och syfte.

Men ibland så mår texten, dikten, som bäst av att läsas upp. Att kalla det 'läsas upp' är egentligen en för dålig beskrivning. Framföras är ett bättre ord. Framföras på scen, där orden kan få samspela med både röst, tonlägen, fraseringar och kroppsrörelsernas eftertryck eller medvetna lågmäldhet.

Och det, i mitt tycke, allra viktigaste med från-scenen-poesi: Att orden tas emot av en publik! När ordens mening förhöjs genom att samspela med åhörare. Åskådare som vill lyssna och uppfyllas. Uppfyllas av tankar. Sina egna och andras.

Det är det som vi kallar estradpoesi. Eller Spoken word. Och jag tycker att Theodors dikt - som ni strax ska få läsa - är ett utmärkt exempel på en dikt som skulle kunna fungera bra att framföras från scenen - också. Orden här tjänar på att ljudas, men det kan man ju göra innuti sig själv, om man vill. Liksom höra hela diktens ordflödande flöden studsa mellan hjärnhalvorna och sedan reflekteras hela vägen från pannloben bak till reptilhjärnan. Och tillbaka igen.

Hör bara:

Det var en gång en anka och han tyckte om att tanka
att tanka var det bästa han visste
så han tankade en gång till
men hur stor är tanken egentligen?
Vad är det som är tanken med att tanka tanken?
Nu har ankan tankat, tanken är full, men hans tankar tankade fortfarande
nu är det bara att åka iväg igen
på vägen tog han vägen förbi vägen på vägen till vägen gick han ensam
utan vänner, bara en full tank som han har tankat med...?
Men vad var det ankan tankade tanken med egentligen?
Och vad var det för något han tankade?
Var det en bil, eller tankade han bara sina tankar med tankar?
 

/av Theodor Hedlund






:)
/helena


ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'

Statusuppdatering veckoslut ( & -start)

Det saknas ett par pusselbitar för att jag ska vara helt nöjd med helgen som passerade. Men för all del, allt var inte kattskit. Även om det var kattens dag igår. Den firas tydligen alltid 1:a advent, vilket jag - som hade en högt älskad liten morrhårsvän i över 15 år - inte hade en aning om.

Så vad hände då i helgen? Jo, vi var på en utställning som jag försökt komma iväg på i snart två månaders tid nu och nu var det verkligen hög tid. För det var sista dagen igår. Puh. Den var kul. Och bra. Och kul. Sa jag det? Kameran och jag dokumenterade en hel del, så självklart kommer ni också att få ta del, vad det lider.

Vi åt gröt framför tv:n i skenet av den Dalapimpade Gabriel-ljusstaken. Pimpad av mig, till mannens ära, han är ju därifrån, de södra delarna. Där man kallas rumpmas. :) Behöver jag säga att stearinljusen, också, är köpta second hand? För ni minns säkert att jag fyndade den skålformade adventsljusstaken på auktion i somras. Jodå, 20 kronor kostade den gröna, sköna skönheten.

Tre avsnitt av den stora världs- & Svt-satsningen 'Why poverty?', hanns också med. Två till finns inspelade, de ligger här bredvid mig och väntar på tittning senare i veckan. De resterande tre hoppas jag hinna se på Play innan det är försent.

Avsnittet igår, om de rikaste av de rika - de som har 34!?! rum och bor på 2000 kvadrat eller så, på Manhattans Park Aveny - var som en skräckfilm. Ta bara cynismen. Och tanken att allt går att köpa för pengar. Att alla går att köpa för pengar. Freddy Krueger på Elm Street och resten av skräckgänget kan dra något gammalt över sig. Det här var skräckfilm på riktigt! Hua.

Den rosa elljusstaken, den som killen på loppisen i våras sa "passade mig", hm, tala om säljteknik, den kom i alla fall fram i ljuset. Men inte mycket längre än så. Den har inte fått smaka på den minsta lilla elgnutta än. Och jag är dessutom inte säker på att den funkar. Men snygg är den. Åttiotalssnygg. Kurvig och alldeles ljuvligt rosa. Han kanske inte hade så fel ändå, den där loppiskillen?


:)
/helena


ps Och snart ska tvättmaskinen få göra det den är allra bäst på. Snurra. Många, många varv.

Lite ork och lite rosa, liksom

Läser lite i tidningen. Om julklappsångest. Om björnar, som väljer att göra sin Sverigepremiär just här i Borås. 108 stycken färgglada. Buddy Bears. En meter långa. De står på Stora torget och ska prata om vikten av förståelse för - och kunskapen om - andra länder och kulturer. Ända fram till den 8:e januari. Så kloka björnar, funderar jag. Men kan björnar verkligen prata? Jo, det tror jag.

Ser mig runt i ett rum där allt är ungefär som vanligt. Allt är i sin ordning i sin oordning, liksom.

Utanför också - är allt som vanligt. Nästan. Buskarna undrar nog om det är meningen att man ska frysa så här om fötterna, när man nyss har börjat knoppas igen, hoppas igen. Där uppe i boet är de nog utflugna nu i alla fall. På väg att passera ekvatorn kanske.

Annars verkar det som att alla ska hit. Verkligen alla. Lite konstigt kanske, med tanke på alla andra som säger att det aldrig händer någonting här. Ingenting alls, liksom.

Konstaterar, inte helt utan glädje och tacksamhet, att det jag helst vill orka gå på händer redan nu på tisdag. Tänk att han den där Sjölin kommer också. Yes! Och att det är gratis. Fast på Forum för poesi och prosas sida står det att det kostar 20 kronor? Hursom, det överlever vi nog, tänker jag.

Men alla fåglar flyttar inte, de flyger inte bara sin kos. Fast att de har vingar. De stannar kvar, troget, putsar lite på sin käraste fläck på jorden. Sneglar ner mot den något tilltufsade fjäderdräkten. Tar det med en klackspark, en kråkspark - åtminstone en del av det. Viftar bara bort dammet lite, från den gren som den sitter på just nu, och tänker att här finns det allt gott om stjärterum ändå.

Det här med guldkanter. Tänker lite på det, vad olika det kan vara. Olika för olika fåglar. Och människor. Sanna mina ord. Då tittar solen fram.


:)
/helena



ps Här! på Forum för poesi och prosas sida kan ni läsa lite om Rosa Liksoms & Daniel Sjölins besök i vår lilla stad nu på tisdag, den 4:e dec. Då kommer förhoppningsvis några av de duktiga ungdomar, vars lyriska alster jag har publicerat (klicka på bilden på Charlotta till höger i marginalen så kommer ni till dem!) här på min sida, att framträda och läsa upp sina dikter live också.

Om ni trycker in er här! i kalendariet på datumen nu precis i början av december så hittar ni några fler författaruppläsningar i lite olika konstellationer på olika orter, bl .a. Göteborg den 5:e, dit ni som bor i närheten verkligen borde gå. Om ni hinner. Och orkar. Tycker jag. Ni andra får trösta er med att jag kommer att publicera fler av ungdomarnas dikter härinne alldeles snart. Och kanske rapportera lite från den kommande tisdagens ordrika event. Bara jag orkar, liksom.