torsdag 7 mars 2013

Duka med goda intentioner


Året började så bra. Jag la alla de pastellfärgade korten på bordet. En riktig post juldukning skulle man kunnat kalla den. Eller pre vår.
 
I ena hörnet av det runda bordet spatserade fredsduvan nickande fram. Den kluckade lite gemytligt mot sin knallrosa - något tillplattade - fågelkollega och la sig sedan tillrätta strax bakom efterrätten.
 
Allt på bordet är second handinhandlat - om nu någon trodde något annat. Utom äpplena och mentosarna. Och fikusen. Och duken, som är en prenumerationspremie.
 
I andra änden av bordet står den gamla snåla hundralappen och försöker demonstrativt sträcka upp sitt ständigt hungriga myntinkast mot alla i sin närmaste omgivning. För både Spara & Slösa bor faktiskt här. Under samma tak. I samma skalle. De brukar sova i samma säng också. Fast alla deras motstridiga tankar gör att det blir väldigt trångt ibland. Och svettigt. ;)
 
Nu funderar jag på att duka av en del pasteller och servera lite mera blåvitt i vår. Har inte riktigt bestämt mig än. Kanske blir det, det där gröngrönskande påslakanet istället, som får agera förkläde duk i den spirande tiden. Eller så får det vänta till sommaren.
 
Idag hittade jag den ståtligaste fågel man kan tänka sig, tror att det är en tjäder. Eller jag såg den redan förra veckan, på den lilla loppisen. Men då kunde jag inte bestämma mig. Det är den som fått mina pastelliga tankar att så vårvankelmodigt, av och an, vanka.
 
Den blåa textilfågeln liksom pickade mig på axeln idag och sa; - Ta med mig hem, det är så kallt här i garaget. Och ensamt. Nästan alla prylarna är ju bortloppade nu. Eller hemloppade? Och snart är det påsk, då kan du ju servera alla dina godaste intentioner ihop med mig.
 
- Mums, sa jag.
 
:)
/helena
 
 
 
ps Sparsamhet för mig är oftast synonymt med att tänka minst två gånger innan jag köper något nytt och att bara tänka en gång när jag köper något i andra hand. Ungefär så. Fast det är ju enkelt för mig att säga som älskar allt som redan bär på en historia. Gärna en lite längre historia. Men kort kan också vara underbart, ibland. Sa Povel. Ta er nu en kort, men underbar! svartvit stund och lyssna på den evigt kloka texten.

onsdag 6 mars 2013

Ibland behöver man en bagatell. Eller två.



" ... Nej, det föll sig bara naturligt för mig att prata svenska. Språket liksom vällde fram ur mig. Alla bestämda och obestämda former föll på plats som Volvodelarna på fabriken i Torslanda där världens tryggaste bil blev till. ..."
 
För ett tag sedan hittade jag en pocketbok på loppis. En pocket som var billigare än en påse hallonbåtar. Jag föll för omslaget. Och ett par rader på baksidan; " ... Ja, Mikko Virtanen har onekligen ett problem. Han är en svensk man instängd i en finsk mans kropp ..."


" ... Pappa betraktade min mystiska begåvning som ren och skär galenskap. Där hemma smusslade han nogsamt undan all svensk text. Som på elementen till exempel, som hade varningstexter på alla nordiska språk. Den svenska texten Får ej täckas kluddade han över på varenda jävla element - täckte över den fast det uttryckligen var förbjudet. ... "

Recensenten i DN var inte särskilt imponerad. Och jag har bara hunnit till sidan 27, så jag vet inte än om jag håller med. Men jag har nog skrattat 27 gånger vid det här laget - minst. Lite åt det ironiska, en del åt det raljerande, något mer åt formulerandet. Och ibland är det bara det man behöver. Ett gott skratt. Ett lagom gott skratt.

" ... De vuxna tar ett hjärtligt och känslosamt farväl. Även männen kramas, man har trots allt känt varandra i flera timmar redan. Sedan drar sig alla tillbaka till sina bungalower. Snart släcks lamporna och familjerna somnar, i väntan på en ny och ännu bättre dag. 
Eller så kanske man dryftar någon fråga som barnen grubblat på under dagen. Pappan svarar med sin lugna och dämpade röst, som låter som motorsurret från en Volvo. När de vackra barnen fått svar på sina frågor somnar de i den trygga natten, bara för att vakna till en ny dag utan trilskande, som harmoniska medborgare i det svenska kungariket. Så här går det till alla dagar. Så här går det till när de firar semester, svenskarna. ... "
 

Citaten är hämtade ur Miika Nousiainens bok "Hallonbåtsflyktingen", Brombergs bokförlag 2009. Med översättning av Mårten Westö.

Den finns också, i både pocket och inbunden version, att köpa second hand på Bokbörsen, om någon blev nyfiken.



:)
/helena




ps Och så började vi titta lite på en film. En film som jag förmodligen aldrig skulle blivit riktigt intresserad av om det inte vore för de två skådespelarfullbloden i huvudrollerna. En film om ett par i övre medelåldern vars äktenskap efter 31 år tillsammans har blivit - minst sagt - oromantiskt.

Frun bokar flygbiljetter till "Hope Springs" (se bara upp så att ni inte blandar ihop den med en äldre film med Colin Firth som tydligen har exakt samma titel. Fast den kanske också är bra?) där de ska gå en intensivkurs hos en äktenskapsrådgivare som frun har hittat på nätet. Efter diverse gnabbande och smågrälande följer till slut mannen, motvilligt, med. Och på den vägen är det, än så länge.

Huvudrollerna spelas av Tommy Lee Jones och Meryl Streep. Ni vet ju sedan tidigare att jag gillar Meryl Streep. Skarpt! Men det spelar ingen roll hur många olika skiftande roller som jag ser henne i, jag blir fortfarande alltid lika imponerad av hennes subtila sätt att gestalta sina karaktärer. En förstulen blick, som snabbt som ögat är borta igen. Fumlandet med knapparna i koftan som egentligen inte alls behöver knäppas. Nyanserna i rösten, som finkalibrigt justeras till precis rätt ljudnivå. Osv. osv. osv. i all oändlighet.

tisdag 5 mars 2013

Jag rullar!


Vad kan det här vara för fin vintage-bil då? Någon som vet?


Men den här känner ni väl i alla fall igen? Inte?

 
Okej då, vi går lite närmre inpå. Då ser ni nog. Om inte annat att föraren har glasögon och lite längre hår. Är det en kvinna måntro? Lägg gärna märke till hur strålkastarna sitter - en lustig detalj. Får fråga pappa om det var så på den han hade också. Eller de, för han hade nog ett par stycken efter varandra, tror jag. Då, när det begav sig.


Voulez Vous - Aha! Vill jag börja nynna nu. För visst är det Volvo's, som vi snackar om här.


Men jag tror att vi backar en bit. Ändå bak till åren 1926-27, när Volvos första modell "ÖV 4" - Öppen Vagn 4 cylindrar - introducerades. Volvos första bilmodell, som senare fick smeknamnet Jakob. Om ni är intresserade av varför den kom att kallas så, då får ni läsa vidare om det här! För nu rullar det här inlägget vidare...


...mot moderna tider. Fyrkantigare tider. Och mot Dovers bruna?! klippor. För visst är det lite lustigt att denna bokmärkesbil är tillverkad i England och att naturen i bakgrunden känns totalt osvensk. Men det är kanske Rocky Mountains vi ser? I Volvons nya hemland?


Det roligste av allt vad det gäller saker i bilarnas periferi är nog ändå slottet! Om ni tar på er era bästa förstoringsglas så ser ni nog detta kråkslott som den gula "sossecontainern" verkar ha kosan inställd mot. (ung. övers. för er som inte ens var födda på 80-talet - som den gamla gula Volvon verkar vara på väg till)


Vi avslutar väl med stil! Med en cab. En cab? Jo, en Cabriolet byggd på 655-chassi, enligt texten i hörnet i alla fall. Inte för att jag har en aning om vad ett 655-chassi är för något egentligen, men vad gör det. Det är ju en fin bil!



På tal om läckra gamla vintage-bilar, ni glömmer väl inte att titta på "Celebrity Antiques Road Trip" på tv8 ikväll? Såg ni förresten Bondbrudarna i förra avsnittet? Bl.a. svenska Britt Ekland som susade fram på den engelska landsbygden, i ett gammalt vrålåk. ("Två antika tjejer på jakt efter antika grejjer", höll jag på att skriva...) Och icke att förglömma - alla pengarna som de tjänar in i programmen går till välgörenhet. Bra där.

:)
/helena




ps Detta var alltså svaret på frågan vad jag köpte på Ekelunds Vävkammare som jag berättade lite om igår. Två ark med bokmärken. Vad det andra arket har för motiv? Det får ni vänta en sisådär 293-294 dagar på att få veta. Eller låt oss säga 290, en jämn och fin summa.

måndag 4 mars 2013

Snöstjärnor, vårkrokus & en inplastad limpa


Varför bär alla vägar till ICA? Den frågan funderade jag på att ha som rubrik först. Varför, undrar ni? För att det känns som att alla vägar gör det, ibland. Hur mysig utflykt - ifrån vardagen - man än är ute på, så nog tusan slutar det hela, nästan alltid, med att man står där med en kundkorg i ena handen och en inplastad limpa i den andra. Och man förstår aldrig riktigt hur det gick till. Jag förstår aldrig riktigt hur det där går till.


Men oftast börjar ju allt - utflykten - så bra. Som förra måndagen. Vi körde in på en liten liten snitslig skogsstig som verkade leda till ingenstans, men det gjorde den inte, för den ledde till Björbovallen. Där ställde vi bilen.


Vi gick förbi en sådan rolig rund buske. Ute på fältet ledde ett enda spår ut till den enda kvarvarande plastsockerbiten. Ni vet en sådan där full med blast, halm, ensilage, eller vad det heter. Tänk om det var ett vinterhungrigt djur som hade trippade ända ut dit i sin jakt på något ätbart och så kunde den inte få upp plasten. Kan ni inte se framför er hur rådjuret, eller vad det nu var, stod där och ruskade på sina horn och tänkte; - Dessa förgrymmade plastförpackningar - Varför? VARFÖR? ska de alltid vara så svåra att få upp!?


Eftermiddagen var lagom sen och landskapet kastade många, långa skuggor. Allt var vitt. Nästan. Ledningarna låg högt upp i den klara vårvinterluften och jag ville skrika; - Akta dig för fallande snö! till en alldeles speciell skugga.


Jag tycker så mycket om känslan av att vara långt, långt ut på landet, samtidigt som man bara är några kilometer ifrån sin egen ytterdörr, hemma, där i den lilla staden som man bor i.


På vägen tillbaka till bilen konstaterade vi att den runda busken tydligen var gjord av - stål. Och att det är trevligt med människor som alltid är redo för fest, året om liksom. Alldeles till höger om den röda ladan, som vi parkerade intill, låg en fotbollsplan. Och jag blev så betagen av hur vackra gamla stormaskiga fotbollsmål kan se ut, när de är så där precis lagom täckta med snö, så jag glömde att fotografera. Sedan vinkade vi hejdå! till den lilla tomten och for vidare.


Minns ni när jag nämnde spetsduken som jag hittade i en välgörenhetsbutik för ett tag sedan? Och att jag blev nyfiken på den lokala spetsfabriken som den kom ifrån? Jag visste att den låg här ute i landsbygdskrokarna någonstans, har sett skylten fara förbi vindrutan någon gång tidigare. Men nu ville jag stanna och kika lite närmre. Fast det såg så tillbommat ut och alla skyltarna verkade inte vara vänligt inställda. Så vi stannde en bit ifrån och beundrade denna byggnad - med textila anor i långa spetsiga banor - på behörigt avstånd.


Sedan såg vi, såklart, en vacker kyrka passera revy. För det gör man ju nästan alltid. Fristad, stod det på denna. Eller i alla fall strax bredvid.


Var kan det vara lämpligare att värma sina frusna fingrar än inne på Ekelunds Vävkammare? Ingenstans, är mitt svar. För här kan du dricka gott kaffe och ta en kaka till. Och beundra Linneväveriets många fantastiska textila alster. Uppåt väggarna och ända ner till Vårkrokus(en) på bordet.


Det gamla linneskåpet fyllt av nya linneskatter! Silvia och hennes familj skymtade till på ett symaskinsbord med antik-feeling. Och julen! I denna fullkomligt makalöst oglamourösa (på ett enbart positivt sätt alltså) butik är alla årstider ständigt närvarande. Här kan du hitta den rätta presenten - till dig själv eller någon annan - när du vill. De fina barngrejorna, leksaker, planscher och mycket annat kom tyvärr inte med på bild. Och inte några av de praktiska (går att tvätta i 60 grader!) kuddarna och mattorna med stora, läckra, färgglada mönster på heller, tyvärr. Men ni får väl åka dit själva, för en avstressande, shopping- och kaffestund i denna avkopplande miljö, vetja!


Och trots att Torsten Renqvists, för årstiden kanske lite lätt klädda, "Dansande flicka" verkligen gjorde sitt bästa för att dirigera oss åt ett annat håll så...

...slutade allt med en kundkorg i ena handen och en inplastad limpa i den andra.

:)
/helena



ps Om ni har lite långt att åka till Fristad (eller Horred) eller bara föredrar att stanna hemma i soffan och surfa bland alla färgglada eller mer sobra textilier så rekommenderar jag er varmt att klicka in er till Linneväveriets underbara hemsida och shop! Där kan ni även hitta andra återförsäljare, av de textila produkterna, om ni så vill.

söndag 3 mars 2013

Blink-blink blinkande poesi


Knäsvag, nyfiken och fascinerad. Det är tre ord som ganska bra beskriver hur jag känner inför dessa lite mystiska och mycket avlägsna skönheter.

Minns att jag önskade mig en bok - med en sådan där karta i - redan när jag var tonåring, trodde väl att jag skulle få tid att lära mig en massa fakta om dem. Konstellationer, positioner, namn och sådant.

Men tiden räckte aldrig riktigt ända ut dit.

Det är klart att jag kan urskilja Orions bälte ibland. Och Ursa Major och så. Men mest lockar de min syn. Och fantasin.

Thi har skrivit så fint. Om dem, bland annat. Hon fick ett hedersomnämnande i poesitävlingen, ni vet. Läs hennes ord, så förstår ni;


Nu är natt
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret
 
Stjärnorna blinka
som om de vill säga någonting till mig
 
Jag vinkar tillbaka och säger
hej!!hej!!
 
Hur är det med mig
Stjärnorna lyser i mitt ansikte som om de vill krama mig och säga att allt ska bli bra igen
solen lyser som vanligt.
 
 /av Thi Nhung Nguyen








:)
/helena


ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 4: '(T)ankfull'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 5: 'Regnets (och Johns) onomatopoesi'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 6: 'Kort och precis poesi'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 7: 'God Ny poesi!'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 8: 'Får det lov att vara lite poesi?' 

lördag 2 mars 2013

Kära vänner...


...önskar er, bättre sent än aldrig, en bra start på helgen!


:)
/helena



ps Vi hörs nog snart. Måste bara åka tillbaka till den där braiga lilla garageloppisen först. Om jag orkar. Och titta om den lustiga lilla tejphållaren finns kvar. Det var en riddare på den. Med lans och rustning. Och en häst. Precis vad jag behöver. Hm.

fredag 1 mars 2013

Life in March?



" ... Luften kändes helt ung, - knappt femton år gammal. Den var icke en gosse, den var en flicka, livfull men blygsam; - en beslöjad skönhet. Solen var bakom lätta moln; vinden teg stilla. ... "
 



/av Fredrika Bremer

ur Hemmen i den nya världen,
del 1 av 2

En dagbok i brev skriven under
tvenne års resor i Amerika och
på Kuba
Tidens svenska klassiker
under redaktion av Stellan Ahlström
Tidens förlag, Stockholm 1961

Fredrika Bremers skildringar
från sin resa i Nordamerika
mellan åren 1849 och 1851
utkom ursprungligen 1853 - 1854
i tre massiva band




ps :)
      /helena