Långsamhetens lov

Jag hittade det! Citatet som jag letade efter häromdagen och som jag så gärna ville dela med er. I ett gammalt nummer av Lantliv fann jag det;

" Vackra blommor är långsamma och ogräs har bråttom "
 

/av William Shakespeare (via Lantliv nr 3, 2010)




:)
/helena

The recipe! And the prescription?

Ingenting nytt under solen? Samma gamla bilder i sovrummets stringhylla och på den ärvda byrån? Självklart finns det inte mycket nytt här - det ska det ju inte göra. Det här är faktiskt en blogg som hyllar "det redan använda", om nu någon skulle ha lyckats missa det?

:)

Men om vi bortser från det då, ser ni något "nytt" då, som lockar er syn?

Bonaden, såklart! Den som jag hittade i en välgörenhetsbutik redan förra våren. Sedan dess har den legat bortglömd i väntan på åtgärd. Åtgärd i form av rengöring. Rengöring lika med tvätt i det här fallet. Men vem har tid att tvätta bonader på löpande band? Inte jag. Så där, i sitt bortglömda i-väntan-på-tvätt-hörn, har den legat i över ett år nu. Ända tills för ett par veckor sedan. Då hamnade den äntligen i den alldeles lagom finmaskiga tvättpåsen, i den helt lätt ylletvättssnurrande tvättrumman. Bara en lätt tvätt, för det var självklart inte patinan jag ville ta bort, bara den allra mest överflödiga smutsen.

Det var faktiskt Horace som påminde mig om den. Självaste Horace Engdahl. När han var i Babel i våras och pratade citat, då - i en bisats - uttryckte han ett visst bonadsbudskapsförakt. Och då kände jag förstås genast att jag ville sätta upp min fina, välgjorda, synbart oprententiösa, skönt anspråkslösa bonad. Med dess enkla budskap. Dess sanna budskap. För trots att jag aldrig har varit någon baddare på det här med måttsatser och enhetsomvandlingar så känns proportionerna så rätt på något sätt. En matsked kärlek, en tesked gräl.


:)
/helena, a.k.a. en som faktiskt har lyckats efterleva receptet i fråga i mer än 20 år!



ps Jag har inget emot Horace Engdahl, ingenting alls egentligen, här citerar jag honom till och med. Han verkar dessutom inte helt osmart... Men en viss typ av snobberi har jag väldigt svårt för. Anspråkslösa ord som tillgivenhet och anspråkslöshet, de älskar jag däremot. Inte för att jag tycker att vi borde använda färre slagkraftiga och stora ord i vårt dagliga språkbruk, utan mera för att jag tycker om att leta efter fler uttrycksfulla nyanser.

Guldglans och dammdoft

Visst är det något visst med äldre män?

Och stora MÄN. Som Mr Big, som just nu befinner sig i TV-rutan och i min vänstra ögonvrå. Det är kvällen innan Carries stora kväll. Eller? Och Steve har precis varit otrogen mot Miranda.

Jag har fortfarande kvar den söta, syrliga, gräddiga, perfekta smaken av Budapestbakelse i munnen. Mannen köpte den till mig. Till oss.

Medan TV-kanalerna försöker övertrumfa varandra i romantiska överkurser, kärleksfullt finlir (och en del fulspel, högerkrokar och hårda tacklingar!), så bläddrar jag bara lite, lite bland den lilla, lilla, gnutta kunglig glans som någonsin kommit över detta enkla hems enkla tröskel.

Ah, nu blev det reklam - så jag kan koncentrera mig!

Och jag vänder blad i Madeleines farfars farfars åttioårsfirande. Minneshäfte med festprogram. Tänk att det är precis sjuttiofem år sedan som han fyllde 80! Så när som på en vecka. Av en slump hittade jag det här pampiga häftet bland en trave med inropade böcker. Men jag sparade det, tänkte att en dag ska jag nog bläddra lite i det i alla fall. Och det gjorde jag.

Innan solen gick ner över hennes skyhöga klackar, och precis innan solen föll ner över mina bara fötter, såg jag en skymt av hennes farfar också. Med fru och två små barn. Ett foto taget flera år innan Hagasessorna fick sin efterlängtade lillebror. Hennes pappa. Och jag kan också vara romantisk ibland. Ganska ofta faktiskt. Fast helst är jag det i ett par alldeles lagom slitna jeans. Med en äldre man vid min sida. Alltså en alldeles lagom lite äldre man. Precis som Madeleine. Och nu vände Mr. Big visst på klacken, på bilen. Men filmen är ju inte slut än.


:)
/helena



ps Erik Lindorms "Oscar II och hans tid" ropade jag också in. Av misstag. Det var flera år sedan nu, men jag har bestämt för mig att det var ett par böcker av Alf Henriksson som jag var intresserad av egentligen. Minns vagt att en man försökte få köpa just den har kungliga boken ur min alldeles nyss inropade boklåda. Men jag sa nej.

Hej(a)!

Vet inte riktigt vart den här veckan tog vägen? Just nu sitter jag i alla fall och tittar på en inspelad version av Diamond Leagues deltävling ifrån Rom. Fyra svenska tjejer var med; Moa, Abeba, Erika och Emma! Heja!

Annars tycker jag nog att det allra bästa med blågult är blandningen. Blandningen. Som också ger mig min favoritfärg - grön!

Och så var det ett litet citat jag hittade innan, som jag ville dela med er, men nu hittar jag det inte. Det har förmodligen hamnat längst ner i den stora, stora tidningshögen som ligger i det lilla, lilla rummet med ett hjärta på... Ska leta reda på det senare.


:)
/helena

Farliga frestelser & förföriska ögonblick

Det här var en dag i början av våren. Eftersom början på våren var så sen i år, så var det här en dag en bit in i april. "Höstgrön supernova" kallar konstnären/fotografen - Guy Heyden den översta. Och höstkallt var det, även om ljuset skvallrade lite om att helt andra årstider var i antågande. Nedanför supernovan pockar "Farlig frestelse", lockar med sin gröna marsipanlook-a-like-liknande yta.

"Kinapuff i hagen" ger glada sommarkänningar ända ner i magen!

Ett "Förföriskt ögonblick" får en att stanna till, titta upp, hoppas, och bli ännu lite varmare inombords. Även om ögonblicket snart har passerat.

På tal om ögon, på tal om blick - visste ni att det är bra för ögonen att äta blåbär? Jodå, till och med ögonläkare rekommenderar det för bibehållen ögonhälsa. Synd då att den hårda vintern vi just lagt bakom oss tydligen har tagit kål på så mycket av blåbärsriset därute. Annars vore det bara att mumsa läpparna (och ögonen) blåa snart nu då!

Uppifrån och ner gjorde vi här en omvänd resa i blåbärsskogen, från "Årets sista blåbär" till
"I blåbärens barnkammare".

Skomakarbär kallas visst de där blanka, nästan svarta blåbären man ser ibland. I vissa delar av landet ansåg man enligt folktron (och wiki.) att de var giftiga eller åtminstone oätliga för att man hade för sig att korna eller räven hade urinerat på dem. Huh?

"I väntan på vinden"

Men den här vackra, tidiga vårdagen behövde vi inte vänta länge på vinden. Mitt hår gjorde en lustig dans i blåsten samtidigt som jag beundrade den skira, sköra, sköna "Danse Macabre". Och nu...




...har snön och alla frusna vårhjärtan äntligen smält. Även i hörnen.
:)
/helena




ps Kommer ni ihåg att jag har visat lite bilder från den här, nu svunna, utomhusutställningen förut? Här! kan ni se mer, fler foton, och hitta en länk eller så. Och läsa tänkvärda ord skrivna av någon annan.

Filmnördar

Vi våndas, vi har ett beslut att ta. Ingenting livsavgörande direkt, men ändå ett viktigt och svårt beslut för oss. Vi funderar på om vi ska pausa vår filmprenumeration ifrån Lovefilm över sommaren.

Hörde jag någon dra en djup antiklimax-suck? Men det är ett svårt beslut att ta, jag lovar! När man inte alltid kan lita på att kroppen vill ställa upp och göra det man själv vill, då är det skönt att åtminstone kunna retirera till soffan. Samtidigt som man kan få uppleva alla tänkbara världar, situationer, århundraden, walks of life, våndor och upptäcker - utan att behöva tvinga kroppen att lämna den där nersuttna platsen, mittemellan två lagom opuffade soffkuddar, som jag kallar min.

Men så var det ju det här med all läsning också. Allt jag lovat mig själv att hinna läsa. Alla erfarenheter, kunskaper, ord och bilder som jag vill ta del av.

Och så har vi precis börjat på ett nytt skrivprojekt, som kommer att ta tid.

Och så vill jag hinna kika in här till er, såklart!

Och så var det den här mannen, Mark Cousins. Jag läser vad Jan-Olov Andersson skriver om honom i Aftonbladets TV-tidning; "... Tillsammans med skådespelerskan Tilda Swinton arrangerar han en ambulerande filmfestival som de kör runt med på en lastbil och visar film för folk i småbyarna på det skotska höglandet. Nu ska han alltså undervisa de svenska tv-tittarna i filmens historia. ..."

Så då var det det här med att hinna titta på en 15 avsnitt! lång serie om filmens historia också. Med klipp ur ett 40-tal filmer i varje avsnitt?! Puh. Svettigt. Men någon måste göra det - se alla avsnitten - och vem, vilka, skulle göra det om inte vi? Mannen och jag. Två riktiga filmnördar.


:)
/helena



ps Ikväll börjar den; The story of film. Missa inte första avsnittet om filmens födelse (1900-1920). Hur allt startade med Edison och bröderna Lumière. Om fransmannen som åstadkom världens första specialeffekter och om de allra första filmstjärnorna. (Allt enligt Aftonbladets TV-tidning).

pps Här! kan ni läsa SvD:s recension av The story of film, när man läser artikeln "Läckert uppdukad klokskap om film" så förstår man ännu mer att det här är en mycket speciell dokumentärserie, präglad av en mycket speciell filmregissörs speciella sätt att se på filmhistorien.

Mayday

Hon bara flög sin kos,

som en otåligt fäktande kolibri.

Eller kanske som en grön, lite för tam, undulat.

Som en svag fläkt mot kinden,

en ljummen susning över hustaken.

Sen var hon bara borta.

Maj.

Synd att vi hann umgås så lite.
 

:)
/helena