Energisparläge?

Någon har ätit upp min sista banan.

Och sladden verkar inte riktigt sitta i.

Något är liksom löst.

Kontaktlöst.

Tändstickan och jag, vi känner oss ungefär likadana.

Utblåsta.

Urblåsta.


Hjärnan tycks ha gått i depå,
och jag saknar den så.

:)
/helena

Sluta jogga, börja blogga...

...skulle jag säga vilken dag i veckan som helst. Eller vilken natt som helst för den delen - jag menar om ni skulle väcka mig mitt i natten och fråga vad jag tycker om joggning. Som fenomen. Har aldrig riktigt förstått det där med njutningen i att svettas. Varför springa när man kan gå liksom? (Om man nu kan gå vill säga...) Men när jag läser sådana här poetiska ord då börjar jag vackla lite i min starka antisvett-övertygelse. Poesi får mig ju alltid på fall, och det här måste definitivt betraktas som poesi - jogging-poesi!

" ... Han joggade genom centrum, såg mot skogsbrynet
där elljusspåret ritade en liten stjärnbild av ljus genom granarna. ... "

/ur Tårtgeneralen
av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson


:)
/helena

(S)pion

Vad ska ni göra i helgen?

Trots tvätthögar, jobbhögar och andra högar så hoppas jag få tid att snoka runt en liten, liten stund på någon närliggande loppis.

Annars, med risk för att verka alldeles Ernst-ig så tänker jag avslöja vad jag har gått och tänkt på, en hel del faktiskt, den senaste tiden. Det gamla talesättet; När livet bjuder dig citroner - gör citronsaft!

Lite klyschigt och ofta lättare sagt än gjort. Men jag har ändå tänkt på det flera gånger senaste veckan. Som häromdagen, när jag hoppsmög runt i den stora parken med alla pionerna - 80! sorter ska där visst finnas - och spöregnet och ösregnet verkade ha konspirerat med varandra. Visserligen till min fördel.

För på marken strax nedanför en av de väderplågade pionbuskarna låg den mest utsökta blomskapelse man kan tänka sig! Det var nästan som att busken bugade sig och sa; - Varsågod min sköna - nåja - den här har jag fällt bara för din skull!

Vem var väl jag att argumentera emot självaste vädergudarna?

Och idag, när blåsten rör om bland molnen och allt annat så att trädens kronor rör sig snabbare än sina egna skuggor, och solkatterna hoppar smidigare och högre än vanligt över eftermiddagsväggarna, så såg jag en drake.

Jag sa till mannen, något i stil med; - Titta, en pappa som lär sina två små sötnosar att flyga drake, med vindens hjälp, istället för att bara sitta inne och klaga på vädret! 


Innan jag småhaltar ut i köket och drar in en av de sista doftpustarna från den rosa blomskönheten som fortfarande står sig ganska fint där, så vill jag önska er en riktigt bra start på helgen.
:)
/helena


ps Nu undrar ni kanske vad mannen svarade - ang. drakflygningen som pågick på gräsplanen en bit bortanför vårt fönster; - Och de stackars kidsen fattar säkert ingenting, drar pappan lite förvånat i den sommarkorta ärmen och undrar var "kontakten" sitter? Eller så tror de väl att draken är trådlöst fjärrstyrd på något sätt. Hm.

En dos Ernst

Och jag fortsätter att rensa bland alla mina gamla inredningstidningar. Puh. Fast ett ganska glatt och lättsamt puh trots allt. Det finns ju röjning och rensning som är betydligt mer betungande än att "tvingas" läsa igenom en massa idésprakande tidningar menar jag.

I  Lantliv nr 8 2010 träffade jag Ernst. Eller åtminstone ett par av hans oefterhärmliga ord;

" Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten. "
 

/ur boken "Sommar med Ernst",
via Lantliv nr 8, 2010.

:)
/helena


ps Jodå, tackar som frågar, gamle Ericsson lever fortfarande. Även om knapparna glappar och kärvar en del. Man skulle kanske kunna säga att knapparna numera fungerar lite... knappt.

Ett litet hej - från Jesus & mej

Se där, en rubrik jag aldrig trodde skulle hitta in hit. Jesus är väl inte direkt den första snubben som jag skulle vända mig till med livets stora frågor... men men, man ska aldrig säga aldrig.

Och helt ointresserad av honom är jag förstås inte - hur skulle jag i så fall, trovärdigt, kunna kalla mig för historieintresserad?

Mannen med särken och glorian är annars bara här inne på en snabbvisit för att hjälpa mig lite. Vi ska nämligen snacka vykort. Ett ämne jag gillar, som ni säkert vet. Samlar gör jag inte, men jag är svag för alla små fina bilder som man kan hitta ute i second hand-världen. Många tråkiga standard-framsidor får man så klart bläddra igenom innan man kommer till guldkornen. Guldkorten. Men det kan det vara värt. Ibland.

Såg ni på texten - Text-TV:n alltså - att det en dag förra veckan stod något om att vykortet fortfarande håller ställningarna? Fler än varannan svensk kommer tydligen att skicka vykort i sommar, trots konkurrensen från diverse digitala medier. Enligt en undersökning som Posten gjort så kommer vi att skicka 28 miljoner!?! vykort till varandra med sommarhälsningar.

" ... Även bland dem som är mellan 15 och 29 år, uppväxta med kontakter via nätet, svarar ändå de allra flesta att de föredrar att få en hälsning i brevlådan. ... "

Det är kul att få vykort, det är det, men ibland är baksidorna så färglösa. Färglösa som i fantasilösa.
- Vi har det såå bra i värmen! Jaha. - 35 grader i skuggan! Jaså. - Sol och bad hela dagarna! Säger du det. Vad kul för er då.

Jag hör att jag låter ganska negativ nu, men det kan väl ändå inte skada att utöka sitt vykortsordförråd bara en liten, liten aning? Skriv något personligt vetja! Eller skriv ner vad du ser runt omkring dig just nu. Även om det bara råkar vara en helt vanlig herde på väg med sina får till dagens nya saftiga betesmarker...

Vykortanalfabeterna - de har jag stött på många gånger. Har/har haft flera i min egen omgivning. Så vykorts-spökskrivare har jag fått agera mer än en gång. Minns att vi satt i Gamla Stan - Stockholms anrika, vacka, läckra pärla! Stadsdelen med något spännande att studera i varje prång, i varje trång gränd, och ändå kunde min bästis inte komma på något att skriva om. Vi var 16 år och på klassresa.

- Nä, kommer inte på nå't, inget alls faktiskt, muttrade hon lite buttert ner i det fyrfältsindelade vykortet. Så då var det bara att greppa pennan - hennes penna - och take the words away and ända hem till hennes mammas och pappas (och lillasyster Annas) köksbord, där i den lilla "hålan" där vi växte upp.

Och en annan gång hände det i Norrköping, med en annan vykortstrevare. Ännu en trevlig tjej med absolut ingenting att hälsa hem om. Men de löste sig, skrivknutarna, den gången också. Kanske med lite inblandning av yours truly...

Nu låter det kanske som att Jante har tagit långsemester härifrån och lämnat mig med fritt spelrum att bredarmat klappa mig själv på båda de oerhört kompetenta vykortsaxlarna. Så är det inte, men den falska blygsamheten känns bara så oklädsam ibland. Vykortskrivande är jag bra på - Basta!


:)
/helena



ps Så vad står det då bakom Jesus? "Tack för kortet. God sommar!" God. Fniss.

Big Brothers

En av de absolut bästa sakerna med vårt sovrum är att Bill Murray finns där. Och övervakar allt vi gör. Every move we make. En av de bästa sakerna med USA är att Bill Murray föddes där. I Illinois. Men saken är den att jag inte är helt säker på att det verkligen var Bill som sa så där. Även om jag sett orden på flera håll nu. Bl.a här hos Fredrik Virtanen. Men jag är inte säker. Och googlar man på Bill Murray så kommer det upp ett twitter-konto på Bill Murray som inte tillhör Bill Murray. Så vem vet hur det ligger till med det där uttalandet, egentligen? Förmodligen - Bill Murray.

" It's almost crazy to think that before twitter,
all of this nonsense stayed in people's heads. "
 

:)
/helena


ps Jo, jag vet att det är ett par dagar kvar tills de firar sin stora dag FYRA därborta, men jag blev så ivrig när jag hittade slipsen, som var prissänkt till FEM kronor, på Myrorna för ett par dagar sedan. Så läcker så det räcker! Men jag tror inte att mannen vill ha den - med dagens ögon något överdimensionerade slipsen - på sig, så den ska nog få agera slipsklämmehållare istället. Vore jag ung lite yngre så skulle jag använt den själv, som hårband. Det är så fint att se unga tjejer som återanvänder gamla slipsar som hårprydnader. Gillar verkligen den idén. Jag menar, finns det några färg- och formgladare små tygbitar är slipsar?

pps Och jag ser verkligen fram emot att se dokumentären om Bill Cunningham. New York och mode - en oslagbar kombination. Allra särskilt genom ögonen på en 84-årig fotograf. Även om någon klok person visst sa; att ålder bara är en siffra på ett papper. Kanske var det Bill Murray.

Till Nästanvartsomhelststad

Det räcker ofta att vända lite lätt på klacken och låta den korta näsan peka ut vägen, så ser man något som man aldrig sett förut. Det var nämligen med flit, och viss beräkning, som jag inte skrev "Till Långtbortistadien". Man behöver inte åka långt bort för att upptäcka något nytt.

Idag såg jag på lekplatsen, som finns här strax utanför fönstret, med nya ögon.

Ofta har jag klagat på den. En hel del sedan den kom till faktiskt. Mest för att jag tycker att barnen inte behöver ha så många tillrättalagda platser att leka på. De hittar vägar för leken ändå.

Ofta har jag gnällt för att jag tycker att man kunde förvandlat, förvaltat, den tidigare plana plätten här utanför till något som kunde tilltala alla. Eller åtminstone många. Varför inte anlägga en lagom opretentiös trädgårdspark, för alla som vill känna på myllan mitt i betongstaden? Barnen skulle säkert också uppskatta den.

Jag tänker mig; bärbuskar, blommande perenner, äppelträd och några få, men ihärdiga, färsksådda grönsaker. Vi ni som kan ligga på knä skulle få turas om att rensa ogräs och vi andra skulle väl få försöka sköta grönskans vätskebalans, på ett hyfsat bra sätt.

Ofta har jag funderat så där. Fram och tillbaka. På varför det finns så många fix och färdiga platser till barnen? De har ju sin fantasi - världar där allt kan förvandlas från något alldagligt och trivialt till något magiskt tilltalande, på bara några sekunder. Är det inte vi - lite s.k. vuxnare - med något mindre livlig fantasi, som skulle behöva lite mer hjälp på naturtraven? Lite mer fantasifulla allmänningar. Gärna med skördevänligt innehåll. Och gärna ljuvligt doftande!

Men igår såg jag ut på barnen som gungade högt, långt över marken, och sa till mannen att; - sämre utsikt än över en flitigt använd lekplats kan man ju faktiskt ha.


:)
/helena


ps Staden på det lilla Rörstrandsfatet är Mariestad. Där har jag bara varit ett par gånger, så den staden skulle jag kunna tänka mig att utforska lite närmare. Någon gång. Kanske.

Initialerna O.D. som finns på baksidan av fatet, läser jag mig till - inne på signaturer.se - tillhör Oskar Dahl. Konstnär och mönstertecknare, född i Lidköping 1902. Efter studier i Lidköping, Göteborg och Italien anställdes han 1926 som dekortecknare på Kosta Glasbruk. Till och från i olika långa perioder jobbade Oskar Dahl på Rörstrand (Lidköpings porslinsfabrik). De sista, dryga, 20 åren av sitt yrkesverksamma liv spenderade han där, på Rörstrand. Ända fram till sin död 1966.

"... Oskar målade främst dekorer på urnor, vaser och fat. Det kunde vara stads- eller landskapsmotiv, eller motiv för speciella ändamål. Han ritade bl. a. en servisdekor för Svenska Amerikalinjen och Sveriges kvinnor. ..."