Det var något som Håkan sa

Det känns som att alla snackar om honom nu och jag har en stark känsla av att det, bland annat, har något med den där filmen att göra...

Men jag måste erkänna att jag har lite dålig koll på honom, eller i ärlighetens namn mycket dålig koll. På Honom. Man skulle nog till och med kunna kalla mig för något av en Håkan-analfabet.

Varför? undrar ni. Jag vet inte säkert, men jag tror att det har med tiden att göra. Man hinner inte allt, det är allt. Man hinner inte allt som man vill hinna. Det går bara inte. Kanske är det bara därför som jag inte har så bra koll på mannen, killen, pojken, med stort H.

För det är nog så, att om jag bara gav honom en chans så skulle jag nog vara fast. Allt talar för att jag inte skulle kunna motstå hans musik. Särskilt orden skulle jag nog inte kunna motstå. Några textrader har ju lyckats slinka in i mina öronsnäckor också - och det har inte direkt varit oangenämt. Så jag borde nog ge hans musik en chans i alla fall.

Däremot har jag fallit för hans sätt. Han verkar vara så reko, kan man säga så? Jo, reko. Och gullig. Som när han var hos Skavlan och berättade om en gång när han var ute och körde bil. Om jag förstod det hela rätt så ville han upptäcka något nytt i sin egen stad (my kind of guy!) och då hände något märkligt. Han fastnade på ett ställe där han skulle svänga över. Det var visst en massa mötande trafik i vägen och då blev en annan bilist bakom honom väldigt sur och tutade. Håkan tyckte inte att man skulle tuta så på någon som "satt fast" i svängfil utan att kunna göra något åt det och så gav han honom fingret.

Alltså H gav den andre bilisten fingret och sedan följde en fortsättning som mest påminde om en märklig amerikansk filmbiljakt. Hela den här intervjun är faktiskt helt underbar, man blir varm i hela hjärtat av den. Särskilt den biten där han berättar om när han kom hem en dag och skulle förklara för sin son att han hade blivit etta på itunes-listan med sin senaste singel. Haha. Det är så kul!

Om ni skulle ha missat den här roliga, mysiga intervjun så kan ni se hela här. Eller så kanske ni bara vill se om den. Som jag.

:)
/helena


ps Sedan var det den här andra intervjun också, jag minns inte riktigt var eller när den sändes, men jag minns att Håkan Bråkan tyckte det var lite jobbigt med all ny teknik. Att hänga med liksom. Han verkade inte riktigt bekväm med alla appar och nedladdningar som det fullständigt vimlar av i musikvärlden nuförtiden. Han talade om att han tyckte om känslan av att köpa ett helt album. En skiva. En CD. Med omslag och texter och allt. Han sa att han; - tyckte om att ha något att bita i.
My kind of guy.

Dödskul

Om det är så som vissa säger - att allt hänger på själva inramningen - så började detta helt rätt.

Alla var där.

Alla!

Nej, just det. Inte riktigt alla.

Så, vad skulle vi då få se? Vad skulle hända liksom? Frågorna hopade sig nästan lika mycket som folksamlingen.

Men vi tar det väl ifrån början. Alltihop började faktiskt med två kvinnor - Göta och Birgitta - två kvinnor som inte är kvinnor i just de här specifika fallen, utan en stadsdel och en kyrkogård.

?!?

Hur hippt låter då detta på en skala? tänker ni kanske nu, men vänta lite med att dra era nöjeslystna öron åt er, för de här två - vid första anblicken något seriöst lagda kvinnorna - kunde bjuda på mer show än man först kunde ana.

Först bjöds vi på allsång, förlåt körsång. Inget konstigt med det, förutom att körledaren var...

...död. Stendöd. Sedan många är tillbaka. Men denne musikens missionär lever säkert kvar i mångas minnen. Och hans insatser för musiklivet - både i vår lilla stad - och vidare på andra ställen. Stenen ovan tillhör dock en annan döing - Anna Geete.

Här högst levande gestaltad av en av de mycket duktiga skådespelarna i TeaterAda. Jag fick intrycket att Anna Geete - också känd som Grefvinna Hamilton - måste varit en mycket livfull kvinna när hon vandrade här på jorden. Hon brann för sitt yrke som översättare av bl.a. poesi. Skrev själv gjorde hon också, så gott hon hann. Mycket av sin tid fick hon annars ägna åt att följa med sin man till olika mer eller mindre gudsförgätna platser...

Mannen - Gustaf Geete var nämligen provinsialläkare och fick följa sitt kall dit patienterna fanns helt enkelt. Mannen på bilden ovan är inte Doktor Geete. Det är en poet. Ser ni inte det?

Visst är det något alldeles speciellt ändå med alla dessa tillställningar där man ofta hamnar längst bak? Ibland måste man bara ta en paus och begrunda - och beundra? - några fötter istället.

För att sedan med fullt fokus gå tillbaka till själva huvudsysslan igen. Är ni med? Huvudsysslan. Tihi. Bakhuvudssysslan.

Här handlar det om en engagerad teaterpersonlighet som var en av de många kulturivrare och teateraktivister som med näbbar och klor och ockupation gjorde precis allt de kunde för att förhindra att den gamla anrika - och vackra! - teatern, här i vår lilla stad, skulle rivas.

Det här är verkligen en historia ni borde höra mer om - hur rivningsmaskinerna bokstavligen låg i bakhåll för alla de som höll kulturens och kulturhistoriens fana högt. Det låter som värsta thrillern när man hör berättas om hur maskinerna kom smygade tidigt på morgonen, nästan på natten.

Lyssna gärna på Janne Josefssons på-plats-reportage, den där kulturödesdigra decembermorgonen 1983. En historia man knappt tror kan vara sann. Skandal är ett ord som ofta används när man pratar om denna händelse. Lyssna, lyssna, lyssna på alla upprörda, grundlurade människor. Flera stycken svär rakt in i Jannes J's mikrofon på att aldrig mer engagera sig politiskt efter detta stora kulturpolitiska svek.

Sorry, jag blir så upprörd bara av att tänka på det där, även om det var långt innan jag flyttade hit. Kanske tur att jag slapp uppleva den där tragiska teaterhistorian live, för även om jag bara var 13 år då så är jag ganska säker på hur jag hade reagerat. Puh.

Men vad nu då? En abonnerad buss på inkörande? Vem/vilka kan det vara som kommer i ett så fint åkdon? ( ja, det känns som att tillfället kräver användande av ord som man knappt är gammal nog att ta i sin mun)

Trumvirvel... Here comes...

Chauffören! Nä, jag bara skojar. Eller det gör jag ju egentligen inte, för det där är chauffören.

Ny trumvirvel... Here comes... (en liten ledtråd? Okej. De var här i vår lilla stad och uppträdde för ganska så exakt 50 år sedan).

THE BEATLES!!! YEAH, YEAH, YEAH!!! Eller i alla fall två väl valda delar av Beatles, i TeaterAdas tappning.

Paul och Ringo (fast ser det inte mer ut som George på bilden?) fick förstås stanna kvar i bussen. De var, eh är, alldeles för levande för detta dödligt allvarliga arrangemang. Häpp.

Efter denna Grande Finale skulle man kanske kunna tro att det var dags för den klassiska THE END-ridån, men kvällen var inte slut riktigt än.

Även om mobilkameran definitivt började bli just det - slut. Den fullständigt tiggde om ström och det fick den så att den teg, ett tag. Medan den laddas vill jag passa på att ge en alldeles lagom pixlig bukett till TeaterAda! Och be er andra om ursäkt för eventuellt sviktande bildkvalité. Men sitt kvar ett tag till, för än är inte undrens tid förbi. På hemvägen...

...körde vi förbi - inte mindre än - fyra! Working Class Heroes. En av mina absoluta favoritlåtar. Med en lovely lovely lovely video dessutom! En slump säger ni? Men...

Den där registreringsskylten då, som låg framför oss precis när vi skulle svänga av på den mycket mindre väg som tar oss ända hem, den kan väl inte bara vara en slump? O, no.

:)
/helena


ps Fotona ovan är tagna förra sommaren, men nu är det dags igen. På tisdag, den 16:e juli, och en gång till den 23:e juli kommer teatergruppen TeaterAda återigen få intressanta personligheter att återuppstå.

Har ni något sådant här där ni bor? Annars - för att citera någon bloggare som jag inte minns vem just nu - är ni välkomna hit på dramatiserad kyrkogårdsvandring, det vill säga om ni har Borås någorlunda i er väg. 

Peace, Love & ett par ömma händer

Vädret var perfekt för en uteauktion. Men dagen ville annorlunda och det blev till slut rätt bra ändå. En snabbsväng in på Emmaus, en gudomligt god liten hallonpaj på Max - där vi dessutom precis lyckades undkomma den jättelånga halvtidskön. Vi hade glömt att det var match, för de gulsvarta.

Våra fötter vilade så länge att bollen hann sluta rulla därinne på gräsplanen. För att slippa fastna, i den långalånga bilkön som alltid ringlar efteråt, så satt vi kvar ett tag till.

Vi tävlade lite, om vem som var bäst på att tyda fansens ansiktsuttryck, när de lämnade arenan. En av utgångarna därifrån går nämligen rakt igenom hamburgerrestaurangen. Ingen vann.

Alla hade pokerface. Stonefaces. Text-Tv:n talade sedan om att vi hade haft rätt. Ingen vann.

När mannen började skruva på sig var det dags att gå.

Jag kände att jag behövde gå, så vi tog svängen förbi fågelsjön. Vi gick hela rundan runt för första gången på länge. Där mötte vi joggare, svarta svanar, hussar och mattar och en kvinna med burka av något slag. En kille som verkade lite vilsen och blyg - han strök sig förstrött över håret och spände blicken djupt ner i asfalten - båda gångerna som vi mötte honom.

Ett barn cyklade runt runt med ett stort leende på läpparna. Mannen skrattade till åt mitt uttryck;
- Hans lilla ansikte ser ut som en mild vind, när det passerar. Mannen undrade vad jag får allt ifrån.

Sedan lastade vi in kryckorna i bilen igen och tog en omväg över en stadsdel som jag inte ser varje dag. Där smög en katt i det höga gräset. Både duvorna och den lilla minikaninen hann dock undan i tid.

Innan dagen var slut skulle mannen jobba lite, så jag fick en stund över att fördriva. På Coop. Skulle egentligen inte handla något - mer än ett par billiga kvisttomater. Konstigt ändå, hur mycket tid man kan "döda" bara genom att gå runt runt i en affär.

Några hyllor fångade min uppmärksamhet mer än andra. Så mycket glutenfria varor det finns, har ni tänkt på det? Fast de är förfärligt dyra. Och jag tror att jag har hittat ett nytt överdrag till strykbrädan, som är lika snyggt som det gamla var innan det blev utslitet. Ett nytt evighetsfilter till kaffebryggningen såg jag också. Men jag köpte inget.

Det är väldigt sällan jag känner något habegär till massproducerade nya produkter, men när jag la ögonen på en mortel i granit så kände jag ett stygn av det - habegäret. Fast vi redan har en jättefin mortel som vi nästan aldrig använder. Visst är habegäret lurigt ibland?


Hemma igen, med ömmande handflator. Men det var det värt.

:)
/helena


ps Visst ja, jag fastnade så klart allra längst i bokhyllorna. Det var ett par böcker som fick mig att le. Stort. Det vill jag förstås förmedla vidare till er - leendet. "Bästa vänner: 47 berättelser om osannolik vänskap mellan djur" (kolla in videoklippet!) av Jennifer S. Holland. Och "Dåm såm har snippa får bestema" av Katrin Sundberg. Check them out! Två böcker med sann smilvarning!

Fönstret åt gården

Det växer ingen mossa på Hitchcocks filmer. Inte den minsta lilla skägglav. Kanske har jag sagt det förut, säkert har jag sagt det förut. Det gör inget - det bjuder jag på. Låt det växa mossa på mina ord bara! Come on, hit me liksom! Men helst en sådan där skön grön mjuk fuktig variant, i så fall.

Har precis sett klart kvällens Alfred H-film. Njutit av varje ruta, så fylld av detaljerat ögongodis att man tror att synnerven ska spricka. Njutit av varenda stavelse i de smattrande lättflytande - och ibland glimrande djuplodande - konversationerna.

Som när sköterskan Stella försöker förstå varför Jeff tvekar det minsta lilla att stadga sig med den blonda bedårande Lisa och han bara fortsätter att oja sig över att hon är för perfekt och kommer ifrån en helt annan miljö. Den syrefattiga Park Avenue-miljön.

En värld fylld av litterära aftnar och dyra restauranger. Vackra kläder i långa banor och hummer på vita dukar, serverad som vore den vardagsmat. En värld milsvid ifrån hans. Han, som varande en futtig kameraknutte - med kameran i ena handen och den lätt packade resväskan i den andra. Ständigt på tårna för att hitta den rätta bilden, den rätta vinkeln, var än i världen den må finnas. Och hon, Stella, bara snäpper av honom - samtidigt som hon fortsätter att massera hans stela rullstolsrygg - med repliken;

" - People with sense belong wherever they're put. "
 

(- Vettiga människor är hemma överallt.) 

/ur "Rear Window" (1954)
av Alfred Hitchcock.
John Michael Hayes
(screenplay) och
Cornell Woolrich
(short story)


:)
/helena

Alldeles apelsingult kakel

Det andra lilla kortet har stått i köket i en evighet. Minst. Vet inte vem konstnären är tyvärr. Eller fotografen? För det skulle kanske kunna vara så att förlagan till vykortet inte alls är någon målning utan istället ett kolorerat fotografi?

Vet varken var, eller när, jag köpte det. Vet bara att jag aldrig verkar kunna se mig mätt på detta miniatyrmotiv. Älskar varenda liten kvadratmillimeter av det! Ända nerifrån gentlemannens elegant utsträckta skospets och hela vägen upp till...

...den unga damens klädsamt och naturligt? rodnande kinder! Och så allt däremellan! Stegen, stråhatten, mustaschen, leendena, den blå/vita kråsblusen, det rart oregelbundna staketet.  Osv. osv.

Det passar så bra att vila ögonen en stund, hos det väna paret, de där puttrande minuterna när vattnet banar sin förvandlingsväg ner i kaffepannan.

Varje gång jag ser på den, vykortstavlan, så grottar jag ner mig i någon liten detalj. Hennes hand så avslappnad, trygg på hans axel. Hans stadiga hand om hennes midja.

Ibland upptäcker jag något nytt. Som hennes långa, knappt skönjbara, halsband.

Jag har alltid tänkt att när/om tillfälle dyker upp att helt omvandla färgskalan i köket så ska jag använda mig av färgerna på kortet. Tänk er ljust himmelsblåa hyllor upptill och sedan milt, milt ängsgröna luckor nertill. Mitt emellan dem - det piggaste apelsingula kakel som man kan tänka sig. Därtill trädstamsmörka detaljer, kanske på fogen och lådhandtagen?

Självklart ska det också göras plats för några halmhattsnyanserade objekt och ett par förklädsblomskulörta saker, innan köket kan kalla sig för färgfärdigt.

:)
/helena


ps Jo, jag fattar att det frukt- och kvinnobärande trädet egentligen är ett äppelträd. Ett ståtligt äppelträd som härbärgerar de mest utsökt guldfärgade äpplen. Men det är trots allt alldeles apelsinfärgat kakel som jag ser framför mig i mina allra livligaste köksdrömmar. Så apelsingult it is!

Ett öga på (v)äggen

Jag tycker om att omge mig med bilder. Bilder som inspirerar och förmedlar någonting. Eller som bara är vackra att se på. Ibland fastnar jag för en särskild färg eller färgkonstellation.

I köket finns just nu två små bilder som tilltalar mig lite extra. Det finns förstås många fler bilder än så, i köket, men det finns bara två små vykortsframsidor.

Det ena vykortet har bara funnits på sin plats i några månader, än så länge, och är en kopia av en oljemålning gjord av en dansk konstnärinna som heter Lise Urwald. Enligt baksidan.

***

Slänger ett hastigt öga i papperstidningen, fastnar för en artikel om en ung kvinna som berättar att hon har fått sin bröllopsklänning förstörd, av en klantig!? skräddare. Bröllopet närmar sig med stormsteg, nu finns det ingen tid att förlora, eller att köpa ny klänning. Så nu efterlyser hon hjälp; Kan någon laga/fixa klänningen tills på lördag? undrar hon.

- Synd att man är så dålig på att sy, tänker jag högt för mig själv i den tidiga morgontimman. Men så kommer jag att tänka på den där roliga artikeln jag läste i nätupplagan för ett tag sedan (missa inte bildspelet!). Om en helt makalös festklädsaffär, lokaliserad en bra bit ut på landet, där punkrockbandet Val and the bitches spelade in sin nya musikvideo till låten "Hoochie coochie". Jo, det är sant. Det måste det väl vara när det står i tidningen? - Borde hon inte ta sig tid att åka ut dit? - bruden i klänningsnöd - funderar jag.

 

 

***

"GRATIS REKLAME POSTKORT", står det också, på baksidan av vykortet. Och 1998.

Ovanför spisen står alltså ett danskt gratis-reklamkort, från 1998. Ett gratiskort som jag har betalat för.

Men det kan det vara värt. För nu slipper jag hålla ett öga på frukostäggen. Och ett på mannen som kokar dem.

:)
/helena


ps Jovisst, det var i en välgörenhetsbutik (minns däremot inte i vilken av dem) som jag betalade för gratiskortet. Men det fattade ni säkert redan.

Att läsa eller inte läsa

Jag skulle behöva lite råd. Lite vägledning, angående den här boken. Ska jag fortsätta att läsa längre fram än till sidan två ? Eller...

... snabbt som attan lägga den ifrån mig igen? Hur ska ni då kunna råda mig, om en bok ni förmodligen aldrig ens hört talas om? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Men vi kan väl börja med ett smakprov från sidan ett;

" ... I vilstolen bredvid slöade Margareta, hans artonåriga dotter. Hon irriterades dock gång på gång av en fluga, som tydligen gett sig den på att undersöka hennes näsa invändigt. Det slutade illa - för flugan, Margareta nös, flugan omkom genom explosionen, och Henry fick ett gott skratt åt vad dottern sade om flugor i allmänhet och sådana i synnerhet, som fått för sig att gå husesyn i hennes luktorgan. ... "
 

/ur "Våldsam Sommar" av Karl H. Haglund. Smålänningens förlag AB. 1965.

Upptäckte boken med den farligt lockande titeln (he-he) i mina svärföräldrars bokhylla, en gång för ganska många somrar sedan. Som en udda fågel stod den inklämd någonstans mellan de stora mäktiga - i generationer nedärvda biblarna - och Dan Andersson. Och en massa annat.

Eller om det var på vintern som mina sommarsvultna ögon fastnade för kossorna och prästkragarna? Kanske Nils Stödbergs framsidesteckning kändes som mest oemotståndlig då, med frostrosor och snöstjärnor så nära inpå? Det verkar rimligt. Rimfrostrimligt.

Hur den hade hamnat där i deras hylla har jag ingen aning om. Och varför jag frågade om den fick följa med mig hem på obestämt långt långlån har jag bara en liten aning om. Men nu till saken, igen - ska jag ta mig tid att läsa den, eller inte? Persongalleriet gör mig inte direkt mindre konfunderad.

HENRY HED, en man med hårt och skiftande förflutet.
VERA, hans hustru, en klok och temperamentsfull kvinna.
MARGARETA, deras dotter med blixttemperament men en prima flicka.
ERIK ÅGÅRD, ung duglig bonde med stor välskött gård.
INGRID ÅGÅRD, hans mor och nyligen änka.
JANNE NILSSON, ladugårdskarl och hårt prövad människa.
HANS HUSTRU, invalidiserad och bortglömd av välfärdssamhället.
DERAS TVÅ BARN, som blivit till last för samhälle och föräldrar.
SKRÄPP-TVILLINGARNA, sinnessjuka ungkarlar på vanskött gård.
ELMERSSON, struntviktig byråkratisk polisman.
MANNEN MED ÄRRET, sinnessjuk våldtäktsman och lustmördare.
 

Vad tror ni? Nobelpriset nästa? Antagligen låter jag den bara ligga framme ett tag till. För den fina, men något ambivalenta, framsidans skull. Fast man vet aldrig, en bok fylld med ord som eljest, näsvist och prima kanske blir för svår att motstå, för en vintage-junkie som jag.

:)
/helena


ps På Bokbörsen finns ett par andra oemotståndliga? titlar av samme författare - "Farligare än dynamit" och "Eldigt Temperament" - om ni skulle känna er lässugna, menar jag.