Och ett rubinrött!

Gula, bruna, brungula, gulbruna, orange, några lite rödaktiga, några enstaka, envisa gröna och ett rubinrött!

Rubin. Ett porslinslöv från Gefle. Från 1940-1950-talen. Även om jag tycker att det andas tidigare datum. Det glada 20-talet. Dekadens. Plymer och palmblad. Lättja och champagne. Dans, rörelse, rasslande långa pärlhalsband. Form och glädje. Formglädje!

Mot den grå betongen, i trappan, i skuggan av den stora lönnen som har de flesta av sina löv kvar, ser man det rubinröda komma helt till sin rätt.

Även om jag tycker att den här lite blåare tonen som framkommer bäst under den fria himlen, intill det lilla trädet som så ivrigt har fällt alla sina blad, är charmig på sitt sätt.

Och se på gulddetaljerna! Guldkanten! Är det konstigt att jag föll som en fura för det formstarka bladet?

:)
/helena

ps Nu har jag två "ädelstenar". Ni minns kanske det Safir-blå?

Nej, jag vill inte, jag vägrar...

...jag gör det bara inte!! Höll ett så krampaktigt hårt tag om den vackra boken att mina fingrar fullständigt vitnade. Ja, hela händerna blev faktiskt vita, ända upp till handlederna. Nej, nej, nej den är min! Bara min!! Inte röra! Dragkampen fortsatte i vad som kändes som en evighet innan hon lugnt, oberört sa: Jo, det går bra att låna om den.

Dragkampen var mental, som ni förstår. Men känslan är på riktigt. Den här boken vill jag inte lämna ifrån mig! Det är klart att jag blir tvungen så småningom, att lämna tillbaka bibliotekets ex., men jag tror att det här är en av de böcker som bara måste få bo i min egen bokhylla på en mer permanent basis. Boken är vacker utifrån - med sina slingrande kaprifoler - och in. Och hela vägen inifrån och ut. Hör bara:

"
MIDHÖST (1980)


I morgonkylan öppnar jag dörren och ser ut, en sparv
flyger lågt över trädgårdens vita dimma
den späda grästuvan darrar till, skakar av sig några daggdroppar
i den djupa och mogna stillheten
göms en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga från det avlägsna vassfältet

Lite dagen efter nynnar jag tyst
en lätt vemodig engelsk sonett
Allt är så stilla men ändå på något sätt så blockerat att
mina steg tvekar. Några äpplen faller till marken
markerande takten i en gammal visa. I natt kommer månen
att stiga från den avlägsna flodkröken

Jag böjer mig ner och betraktar den gula krysantemens blyga knoppar
den lilla trädgården grämer sig över frostens attack i går natt
med enkel retorik och väl formulerade metaforer
presenterar den sina argument intill staketet vilka
 med eller utan avsikt
formas till en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga bakom den avlägsna balkongen

"

/ur Den Gröne riddaren
Dikter av Yang Mu (2011)
Med inledning och i tolkning
av Göran Malmqvist
Bokförlaget Tranan



:)
/helena

Trevlig är ett underskattat ord

I skenet av det kämpande oktoberljuset tänker jag på att alla ord känns så futtiga. De bästa orden vi har, de räcker inte alltid till. När vi öppnar fönstret mot den stora världen ser vi saker som vi inte alltid orkar se. Och när vårt sovrumsfönster ställs på vid gavel känner jag närvaron av sorgen bara ett par landsvägar bort.

Varför? Varför vågar vi inte se hur lika varandra vi är? Varför lägger vi så ofta fokus på olikheterna? Varför vågar vi inte inse att vi behöver varandra. Att vi måste hjälpa varandra. Att vi måste hjälpas åt för att göra den här platsen till en bra värld för oss alla. Vi måste våga koncentrera oss på det viktiga: Att alla ska få rent vatten att dricka. Att alla ska kunna läsa och skriva. Att alla ska ha rätt till ett liv bortanför skyddsrum och trånga, syrefattiga källarutrymmen.

Ibland kan man kanske känna att "trevlig" är ett lite småtöntigt och uttjatat ord. Särskilt på fredagar. Men jag tänker, ändå, trots allt, att det är skönt att ha möjlighet önska er en trevlig helg. Trevlig. Inte alltid en självklarhet. En tanke att ta med sig ut i höstlöven.

:)
/helena

ps Sista helgen som det bara står oktober i almanackan. Sommartiden är slut. Men det gör inget. För barnen i november är så gulliga att jag redan har satt upp dem!

Stilleben-recept

Det började med att jag skulle vädra min kofta. Plockade upp den ur kassen och konstaterade att den inte alls hade den nyans som jag trodde. Så jag gick lite bananas och lät redigeringsprogrammet färga den "rätt" istället. Guldknappen!

Sedan kom jag på att jag ville göra ett nytt stilleben i sovrummet, mot den grå skärmväggen, ni vet. Men samtidigt ville jag visa er, och det visade sig vara omöjligt i dagens dunkla inomhusljus. Vad göra? Gå ut i min lilla täppa kanske? Och göra en provisorisk uppställning av arrangemanget där. Ja, varför inte. Kändes som en smått genialisk idé faktiskt. Innan det började störtregna. Och åska.

Så det var bara att backa tillbaka in igen.

Ingeborg och jag fick snällt stanna i fönstret. Hon vävde något vackert. Jag fotade alldeles för närgångna bilder, i hopp om att ducka regnet som låg på åt vårt håll. Vi vädrade våra åsikter och höll koftan sällskap. Vi följde de snabba växlingarna utanför. Från regn till rusk till en ensam, svag solstrimma som lekte ikapp med barnen som var på väg hem från skolan.

  Hela världen får plats i ett fönster. Om man bara vill.

Så vad är då receptet för att få till ett bra stilleben - oavsett var det sedan ska stå. Svår fråga. Tror inte att det finns något riktigt bra recept egentligen, bara en massa bra ingredienser. Ögongodis. Gärna en massa sköna ting "av det redan använda slaget". Vintage, second hand. Lite antik-feeling över det hela. Nött och stött och sött och lite salt. Blandningen ska kännas i magen. Och lämna en bra eftersmak.

Till just det här stillebenet använde jag de här ingredienserna:

1. En ganska nyinköpt kofta. Som är helt okej utan redigering faktiskt. Lite guldskimmer är aldrig fel. Och så kostade den ju dessutom bara 10 (!) kronor.
2. Bästa höstbroschen. I trä. Lövträ(d). 
3. Burken, som har minst tre snygga mönster going on samtidigt. Lite blommigt, lite rutigt, lite rosigt.
4. Gripen. Tror åtminstone att det är en grip. Den coolaste ljusstaken i stan! I alla fall i min stadsdel? Tung är den, så att det räcker och blir över för att stå stadigt i ett vindpinat sovrumsfönster. Önskar bara att de varit två. Hade varit dubbel-über-coolt.
5. Paraplyet från Syco kvalificerar sig med råge som så kallad "conversation piece". Men jag har haft det framme så länge nu, det börjar bli dags för något annat obegripligt, konstigt - för att inte säga rent av lustigt - istället. Något i lite mustigare färgskala. Ni kommer, kanske, att förstå när ni får lite mer perspektiv på saken. Bokstavligt talat.
6. Böcker! Med lagom mycket patina. Snygga och innehållsrika.
7. En kvinna. Med lagom mycket patina. Snygg och innehållsrik. Jodå.

:)
/helena

ps Förresten, ni missade väl inte spindelväven? Är så himla nöjd med att jag lyckades fånga den i samband med kortet på Ingeborg, där hon står och väver...

Avsändare okänd 13

Minnet av Maj-Britt. Hela hon fanns därinne. Med allt vad det innebar. Fräknarna, lockarna, och all gråten.

De brukade titta på slalom tillsammans. Heja på Anja, försöka lära sig namnen på de andra: Reich, Rich filibombombom och Kildow då eller Vonn kära nån. Och Aftonblaskan, eller vad heter hon? skrattade Majsan, medan de torra smulorna av drömmar sprutade ur mungiporna.

Mungipor som läckte glädje.

På påsklovet blåste de ur ägg, tills de kände sig lika urblåsta själva. Det är bra för själen med en ordentlig urblåsning emellanåt. Att liksom rensa rören. Röran. Så sa hon, i en enda utandning.

Det gick inte att fatta då - hur bra alla råden var. De sågs som självklarheter. Majsan var ju så där bara, smart och så. Det var en sanning helt utan modifikation. 

Livet utan henne, nu, påminde mest om ett utraderat USB. Tomt, stelt, avvisande. 

Gråten, den hjärtskärande, kunde aldrig raderas. På slutet grät hon hela tiden. Inte av smärta, försäkrade läkarna. Det var saknaden som gjorde ont. 

Hon saknade sin hund, sin kryddträdgård, alla de små krumbuktande daggmaskarna i den mulligt doftande jorden. Och orden. De saknade hon mest.

:)
/helena

"Som om det vore igår" hade varit en riktigt bra titel om jag hunnit skriva det som jag först tänkte.

Tiden, vart tar du vägen? Sådana här jag-hinner-ju-ingenting-dagar undrar jag det mer än någonsin.

Tänkte skrivit något om dagens speciella datum: 21 oktober 2015. Jag menar, om ni söker på "Tillbaka till framtiden 21 oktober" så får ni mängder av träffar. Men jag hinner inte nörda ner mig i filmhistoria nu. Vi får nöja oss med ett citat. Ett litet, men naggande gott citat.

"

Ordet 'vänskap' kan definieras som två personer som rör sig mot de bästa aspekterna av varandra.

"

/sagt av Sherlock Holmes, till hans kvinnliga partner Dr Joan Watson, ur veckans avsnitt av Elementary
(som, förutom i TV4 Play, även sänds på Sjuan måndagar kl 22.00)


:)
/helena

ps Rijksmuseum-Amsterdam, Nicolaes Maes (1634-1693). Så står det på baksidan av vykortet med den hungriga katten på. Och så originaltiteln på holländska: Het gebed zonder einde.

Mer spooky än så här blir det inte

"... En kväll i oktober 1979 körde Robert Fulton på en landsväg när han fick syn på en liftare. Främlingen var en ung man klädd i vit skjorta. Han sade inget, utan hoppade tyst in i bilen. Fulton gasade på till 90 km/timmen, och vände sig sedan om för att fråga liftaren var denne ville bli avsläppt. Men främlingen var försvunnen. Bildörren hade inte öppnats, ändå hade mannen försvunnit. ... "

De vita Rörstrands-ljuslyktorna har fått maka på sig, ett tag. Kobra-ljusstaken och den cognacsfärgade glaslyktan får bli små tidsmarkörer. De signalerar att de mystiska, mytiska tiderna är här. Snart är det Halloween - måste komma ihåg att bunkra nyttigt onyttigt godis i skåpen! Och snart är det Alla helgonstider. Ljus, ljus, ljus i mörkret. Precis vad vi behöver.

Bläddrar, som vanligt vid den här tiden, i Spöken och vålnader (av Rupert Matthews) för att komma i rätt stämning. Den är ju skriven för oss barn i alla åldrar. Hm. Jodå. Så är det. Smått skrämmande är den, men inte så värst blodig eller så.

"... Det verkar som om spökena är förtjusta i att skoja med de levande. ... "

Bläddrar förbi hästar som galopperar utan att hovarna ger det minsta knyst ifrån sig. En och annan poltergeist skymtar i ögonvrån. Spökhus förstås. Och alla spökskepp och spökbussar. Fastnar i den lite gulligare sektionen, under rubriken Vardagsspöken.

" ... Alla spöken är inte vad de förefaller att vara. Under 1920-talet skrämde ett spöke åtskilliga människor som sent på kvällen promenerade utmed en damm i Brentford, nära London. Vittnena rapporterade att de sett en stor vit uppenbarelse som kom fram ur mörkret och rusade efter dem. En man blev skräckslagen när det bleka spöket störtade fram mot honom med ett susande ljud. Han kastade sig ner på marken, men kikade upp och fick se en svan flyga förbi. ... "

Funderar på att skriva något spännande själv faktiskt, vet bara inte om jag skulle kunna få till lagom mycket nerv för att verkligen skrämma någon. Skulle förmodligen hamna på samma nivå som den snälla, hjälpsamma spöksystern på sjukhuset Royal Prince Alfred i Sydney.

" ... Läkare och sjuksköterskor tror ofta att spöket är en verklig sjuksköterska, och förstår inte att de ser ett spöke förrän hon går upp i rök. ... "

:)
/helena

ps Spöken och vålnader (Carlsen 1991. 31 sidor, pappband med foton och färgillustrationer) av Rupert Matthews finns att få tag i second hand. Hittade flera ex här på Bokbörsen och även Antikvariat.net verkar ha den i lager just nu.