Z som i ZIG-ZAG

Minns ni den där soliga lördagseftermiddagen när jag åt isglass iförd mössa? Och plockade upp en vas i en trappa? Det där var förstås inte riktigt sant, mer än det om isglassen och mössan då. Vasen stod långt in i en hylla i välgörenhetsbutiken. Innanför diverse andra, vid första anblicken oansenliga, vaser. Tyckte genast om tyngden på den här, den vägde precis lagom i min hand. Och handtaget, hänkeln, kändes så välplacerad.

Stämpeln undertill är svag. Men jag tyckte, redan då när jag stod där bredvid second hand-hyllan, att jag kunde urskilja de välbekanta bokstäverna UE. Därtill nummermärkning 5005 (det ska tydligen vara ett M efter siffrorna också, men det går inte att se under min). Och det där lustiga lilla lövet - ser nästan ut som en pratbubbla, har ni tänkt på det? - som är Mari Simmulsons speciella signum. Ett löv, eller en pratbubbla, med initialerna ms inuti.

När jag kom hem konsulterade jag expertisen, och mycket riktigt, det är en Upsala Ekeby-vas i design av Mari Simmulson. ZIG-ZAG heter serien, från 1965, som består av ett flertal vaser och fat i olika storlekar. Min är ca 14,5 cm hög och 13 cm i diameter. Någon av vaserna är mindre till storleken än min och ett par, tre är större. Bland annat en golvvas. Färgen är ett kapitel för sig. Senapsgul skulle den kanske med lite god vilja kunna kallas, men någon kallade den olivgrön, och i ett visst ljus drar den definitivt mer mot grönt. Fast kanske mer mot avokado än oliv? På bilden inne hos Grödinge Antik och Design AB (klicka på den längst upp till vänster) kan man se att föremålen i ZIG-ZAG-serien förekommer i en brunare nyans också.

För trettio kronor blev den min. Znipp, Znapp, Znut.

:)
/helena

På hemmaplan

Min tysta, starka favoritkille Ferd'nand - han som är helt i en serie för sig, ni vet - och jag, vi har en liten undran: Är kungen av den runda bollen, och de smått runda orden, även kung när han kommer hem? Går han så där stolt, rak i ryggen som en fura, även när han har en soppåse i handen? Kisar han så där med ögonen, rynkar pannan, när han koncentrerar sig på avståndet från dörren till själva målet för efter-maten-och-disken-rundan? Sitter håret så där perfekt på plats med gummiband då också? Eller har ett par strån möjligen hamnat något offside? High fivar han sedan grannen, när han gör ett perfekt nedkast i tunnan? (Eller efter ett efterlängtat hat-trick, om han missade igår och därför har tre påsar). Kastar han av sig tröjan när han hör locket slutgiltigt slå igen? Kramar han en nio, tio killar i grannskapet för att fira att inget kom utanför? S(t)o(l)pe in liksom. Och höjer han armarna och klappar i händerna, på vägen in igen, upp mot balkongerna runt omkring, för att han är säker på att de sitter där och skrålar och tjoar just för hans skull?

Vi bara undrar, Ferd'nand och jag.

:)
helena

Behöver inte kosta skjortan

- Fick beröm för min klädsel häromdagen. Sa mannen i förbifarten.
- Jaha, vad kul. Sa jag hest.
- Tänk om du talat om vad din outfit kostat. Sa jag.
- Vadådå? Undrade han.
- Ja... Drog jag efter andan.
- Hur hade de reagerat på summan liksom. Undrade jag.
- Aha, åhå, du menar så. Sa han.
- Kanske hade de blivit smått chockade. Fortsatte jag.
- Eller åtminstone höjt på ett par ögonbryn. Tänkte han.
- Fast jag kommer faktiskt inte ihåg summan. Sa han.
- Det gör jag. Kraxade jag.
- Etthundrafem kronor, totalt. Sa jag.
- Oj, var det så lite. Sa han med menande, något höjd röst.
- Jomenvisst. Kontrade jag kvittrande.
- Jeansen 30 kronor på sommarloppisen, nästan oanvända. Då. Slipovern 15 kronor på Gärdhems second hand i Dalsjöfors, de hade halva priset på alla kläder den gången. Och så skjortan då, 60 kronor där den låg ny och oanvänd i sin förpackning på Erikshjälpen. Stock-vintage, som vissa kallar det. Rabblade jag.
- Mm, men det är väl ändå inte storleken som räknas? Frågade han.
- Va? Hur menar du? Sa jag.
- Storleken på summan alltså. Sa han, samtidigt som han öppnade ytterdörren.
- Nä, huvudsaken är väl att de är sköna och så. Och lite snygga. Tänkte jag, medan jag hörde hans lugna, men effektiva steg avlägsna sig.

:)
/helena

ps Kan inte låta bli att minnas den gången jag gjorde en temadag av dagen. Ett Mankell-tema för att vara mer exakt. Först gick vi - pappa och jag - på en föreläsning med, ja just det, Henning Mankell. Minns att jag fick en bok signerad, till mig och mannen. Han, Mankell, höjde lite på ögonbrynen när han hörde våra namn. Minns inte om det var hans syster som hette som jag och hans svåger som hette som mannen, eller tvärtom. Men det var kul att han reagerade. Och att han verkade så himla trevlig, även live så att säga. Han verkade vara en sådan som tog sig tid. Sedan gick vi på bio, min far och jag. Såg Den vita lejoninnan. Tror det var den. En Wallander-film var det hur som helst. Fin dag. Fint tema.

Men Henning Mankells författarskap innebar, innebär så mycket mer än Kurt Wallander. "Han skrev också prisbelönta böcker om och för barn och arbetade i närmare femton år som regissör på en teater i Afrika. Han var en ovanlig person i vår tid. Vad formade Henning Mankell till den författare han var? Det är den fråga producenten Birgitta Zachrisson söker svaret på i denna dokumentärfilm." Filmen - Henning Mankell... och därför berättar jag finns att se på svt play i några dagar till. Kan varmt rekommendera den. Där berättar Mankell, bland mycket annat, om det fina förhållandet han hade till sin egen far.

Bryta upp

"

... Vi skiljs åt och på vägen hem kommer jag att tänka på någonting som Bob berättade om blågrönalgen.

- Precis som algen gjorde med sitt membran så måste människan också öppna sig. Den gränsen som gör oss till en enhet måste helt enkelt brytas för att vi ska överleva. Det finns något vackert i det. Och sant. Och det är samtidigt det som gör ont, att man mer eller mindre måste bryta upp sin hud för att släppa in kärleken. Men det måste göras. Och det görs med fördel.

"

/ur en intervju med Bob Hansson
publicerad i Peace&Loves årsbok 2009

sedan en del av boken:
Mot monsunens hjärta - reportage och intervjuer
av Kristian Gidlund
Forum 2014


<3
/helena

Men jag fastnar i Bangor

Grått och trist är novembervädret utanför mitt fönster, mannen fixar kaffe i köket. Grannen springer ljudligt i trappan. Jag läser baksidestexten i en bok som kräver finfika; bästa prickiga vintage-koppen och choklad med något mjukt i mitten.

"Före internet, före televisionen, före biograferna ... då fanns affischerna om resor till fjärran mål, vilka användes av resebyråer, bilfabrikanter, järnvägsbolag, flygbolag och andra som försökte sälja en dröm om flykt från den grå vardagen. Men reseaffischen var inte bara en slående dagslända, den speglade också förändringarna i samhället, i kulturen, i konsten och i modet.

Den här boken visar en samling av de bästa, mest slående reseaffischerna som någonsin gjorts och ger en elegant, informativ glimt av turismen och turisten i en förgången tid."

/ur Vintage Affischer
     Resandet som konst
 av Patience Coster
originaltitel: Vintage Travel Posters
Arctic, London 2015



:)
/helena

ps Från 1870-tal till 1960-tal. Från De gyllene åren till Världen krymper. Men jag fastnar i 50-talet. Glamour igen. De två pop:iga sjöjungfruarna matchar min kopp så bra. Prickigt och randigt. Och en badboll som lyser upp likt solen. Det står Bangor på affischen. Och jag känner; att till den stranden måste jag ta mig. Till varje pris. Men vad står det där nedanför? Northern Ireland. Jaha. Där är det nog inte bikiniläge nu. Nä. Och jag som tyckte Bangor lät så exotiskt. Får nog läsa på lite, innan På spåret-säsongen börjar.

Som om det vore igår

Jag är kvar i köket. Mörkret har lagt sig runt omkring. Det blev fint att sätta ett ljus i den lilla vinranka-kannan. Mini-stjärnan däremot, i den passar inget ljus alls, fast den ursprungligen är tillverkad för att ha ett värmeljus i. Jaja, så kan det vara med "de redan använda sakerna", Man kan aldrig så noga veta vad de kommer att användas till. Det visar sig. Det är själva charmen. Second hand-charmen.

Jo, här står jag i köket och betraktar hyllan som jag just har möblerat om i. Och så tänker jag på det här med torka. Bloggtorka. Ordet som dyker upp på bloggar lite här och var då och då, men jag tror aldrig att jag har haft det. Peppar peppar. Däremot känner jag ofta att jag inte riktigt har tid att genomföra alla idéer som poppar upp, och då kan resultatet, eller icke-resultatet, bli en form av torka. Eller som nu, när jag inte kan fokusera på en enda sak. Minst fyra-fem saker cirkulerar just nu omkring i mitt bloggomlopp. Ska jag skriva om den där låten? Eller ska jag äntligen komma till skott och sammanfatta sommaren som gick? Eller ska jag ta och berätta några små sanningar om mig själv igen? Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

Då kommer jag att tänka på den 21 oktober. Minns ni? Dagen som Marty McFly i Tillbaka till framtiden II återvänder till. Inför det historiska datumet plockade jag fram min gamla dagbok igen. Tänkte att jag kanske hade skrivit något just den dagen. Men det hade jag inte, däremot en massa andra dagar då, 1985, när jag var 15 år. Särskilt på sommarlovet hade jag tydligen tid att skriva. Hittar så mycket kul som jag kan tänka mig att tråka ut er med... Haha. Jag var en riktig liten kulturtant redan då. Men så hittar jag en inledning jag tycker om - vem använder ordet WC idag, jag bara undrar? - i alla fall, en liten måndag i juli 1985, 15 juli:

Grått och trist är julivädret utanför mitt fönster, pappa spikar upp en hylla på WC. Stereon spelar Niels Jensen. Putte sitter i sin bur och kvittrar förtjust.

Livet går vidare i sakta mak, utan större äventyr. 

Igår var jag och Mamma i kyrkan och lyssnade på Musik i Sommarkväll med fyra duktiga unga musiker. Det var mycket vackert!

Sist igår tittade jag på en gammal Hasse Ekman-film: Flicka med Hyacinter. Väldigt bra för att vara så gammal, ingen puss o. kram där inte.

Nu öser regnet ner och åskan dånar, i alla fall bra för gräset och potatisen!

Jo, en sak till gjorde jag igår. Badade naken i en sjö i Våthult. Och något som jag har gjort idag + många andra dagar, som i alla fall påminner oss om att det faktiskt ÄR SOMMAR (va?) Jo, ätit jordgubbar, mums!

:)
/helena

ps Så där ja, där satt den. Lite musik, lite sommar och några små sanningar om mig. Ett allt-i-ett-inlägg minsann. Anno 1985.

Now!ember

Står inne på toaletten.
Vår mörka toalett.
Inget fönster så långt ögat når.
När jag är trött tänder jag inte.
Är jag ensam hemma låter jag bara dörren stå på glänt.

Står och betraktar mitt trötta, tandkrämsprickiga ansikte i spegeln.
Egentligen är det ju spegeln som är prickig, men det låter inte lika kul.

Plötsligt lyser det vita porslinet upp!
Fogar sig under en ovan situation.
Det gamla kaklet börjar nästan le.

Jag fattar ingenting. Rusar, snarare småsnubblar ut i köket. Och då förstår jag vad som hänt.

Hösten har hänt, nästan vintern.
Trädet mitt emot har tappat alla sina blad nu, solen får därmed fritt spelrum över grannhusets fönster och då letar sig en katt in.
Flera katter.
Många, långa katter.
Solkatter.

Inget är nytt under solen.
Inget är nytt i köket.

Ändå är allt nytt.

I nytt ljus.
novemberljus.

now!ember
wow!ember

:)
/helena