Ja, se det snöar...inomhus!

Ute är det så grönt så grönt. Inte en snöflinga så långt ögat når.

Det framkommer visserligen inte riktigt här, men i mitt lilla inomhusträd hänger fyra fulländade snöstjärnor. Prismaeffekten är så bländande vacker när solen bestämmer sig för att komma på visit.

Så kan det gå när en tysk vas bestämmer sig för att "gifta sig med" en mossig gren från skogen. Och sedan när de "skaffar barn tillsammans" fulländas allt. Kristallbarn.

:)
/helena

ps Ett klassiskt kommer ni ihåg-ps igen. Kommer ni ihåg när jag hittade den ovanligt vackra Bay-vasen och var tvungen att genast fota den med de söta rosa blommorna i romantisk miljö? Och kommer ni ihåg när jag tog in grenen (och spindeln!)? Och hur jag kom över snöstjärnorna? Och sedan när jag avlägsnade "resterna" för att endast ha de förädlade delarna kvar? Det gör jag.

Lite ego måste man få va'. Och ha.

Kan det vara en rödhake? Eller en domherre? Nej, de är väl mycket rödare på bröstet va? Den här pippin är mera orange/brun.

Den syns inte så bra här, där den nästan smälter samman med Upsala Ekeby-vasen, men det är också det jag tycker om, att den smälter samman, smälter in med de andra sakerna som står på bordet. Den verkar nästan medvetet kamouflagefärgad för att passa in bland våra grejer. Ska ta ett bättre foto en annan dag, så att ni kan se de rundade bröstfjädrarna bättre. Och den trekantiga näbben. Och de klotrunda mörkblå ögonen.

EGO Stengods (1966-1988) har tillverkat. Har en liknande fågel sedan tidigare - ni har säkert sett den flyga förbi i bild här någon gång. Det står Fischer Stengods under den andra, men det har sin naturliga förklaring: W. Fischer arbetade först på EGO, innan han startade i egen regi. Därför påminner fåglarna mycket om varann i stilen, även om de är tillverkade av två olika företag.

De här fåglarna skulle jag kunna tänka mig att ha fler av. Tycker mycket om deras naiva charm. Så gå nu inte genast ut och köp upp varenda stengods-pippi ni kan få syn på, lämna ett par till mig också, så är ni snälla.

:)
/helena

ps Minns ni solrosen? Den står det ju också Fischer under. Men den har fått lämna plats åt adventsstjärnan nu.

I'm a star

Är inte så säker på att den där legendariska, vägvisande stjärnan vågade vara så tvärsäker. Fast kanske ändå. Bara för att det var drygt 2000 år sedan, behöver det väl inte betyda att stjärnorna var blygare då?

Utanför hörs ett svagt regn, denna första advent. Det är mörkt och tyst i huset, endast tomten tomtemor är vaken. Och jag tittar nöjt ut över ett hem som varken är speciellt välstädat eller adventspyntat. Men där, precis framför mig, ligger den röda stjärnan i glas, som fick följa med hem från Myrorna igår. Och strax intill står en fågel som lyfte sina vingar från Emmaus hylla, när jag halade upp en lapp med Evert Taube på. Något annat litet slank också med. Ni ska få se, jag lovar, så småningom.

Det var nära att jag köpte en stjärna på ett av de stora varuhusen i torsdags, men något hindrade mig. Och nu är jag glad att jag väntade. För mindre än hundralappen fick jag tre saker - inklusive en väldigt fin adventsstjärna - istället för den enda färgglada stjärnan. Åh, färgerna var verkligen gudomliga på den så kallade torsdagsstjärnan, men det känns bra att mina tre små inför-julen-köp kan bidra till något bättre i förlängningen också.  

Slänger ett öga på TV:n. En repris. En liten Soran som badar fötterna i vattenkanten. Bilderna från Soran Ismails barndom bidrar till att sätta tonen, känslan och perspektiven i Absolut Svensk. Har ni sett de två avsnitt som varit? Hur bra som helst. Gillar Sorans inställning. Att han vill ta reda på. Och försöka förstå.

Slår över till texten. Tänker att det är helt sjukt att en bloggare kan dömas till 1000 piskrapp (och tio års fängelse!) på grund av sina åsikter. År 2000, drygt. Det svider nästan lite i skinnet vid blotta tanken. Men kanske blir han benådad från de återstående rappen ändå. Hoppas, hoppas.

Tre saker till ska jag plocka bort. Och lämna in på Myrorna, eller Erikshjälpen eller Röda Korset. Tre saker in, tre saker ut. Och så lämnade jag in en bonusgrej till Myrorna i går också. En ljusstake, en riktigt fin en faktiskt. Jag tänker som så; att ska det vara någon vidare vits med kretsloppstänket, så måste jag givetvis skänka tillbaka fina saker. Saker som gör någon annan glad.

Bakom den fladdrande lågan tronar världens finaste vattentorn! Anno 1900. En arkitektonisk favorit. Framför den fladdrande lågan, på gräset, höll en man på att hägna in en liten yta. Han ska sälja granar där. Det börjar lacka rejält. Det känns inte längre som Tusen år till julafton. Men först tänder vi det första.

:)
/helena

ps Det kaxiga halsbandet fick ligga kvar hos Emmaus, ifall någon skulle känna sig manad och ämnad.

Alla snubbar vill ju vara katt

- Howard älskling, öppna dörren så är du snäll. Öppna, jag vill prata med dig.
- Kate raring, jag kan inte, det är ingen bra idé, jag har inte ens rakat mig.
- But darling, det har inte jag heller.

Det är inget direkt citat, jag återger som jag kommer ihåg det, ungefär. En av replikerna i filmen The Aviator. Filmen om film- och flyglegendaren Howard Hughes. Äntligen har jag sett den! Cirka tio år för sent. Den var till och med bättre än jag trodde. Howard Hughes, vilken man, vilket geni. Vilken excentrisk galning, skulle vissa säga. OCD är verkligen inget att skämta om. Att tvätta händerna så att de blöder, är inget att skämta om. Men man visste inte bättre då.

När jag sett filmen sitter jag uppe för länge på natten och lusläser wiki om Hughes. Tittar på alla foton som finns av honom. Konstaterar att verkligheten överträffar dikten. Att Hughes faktiskt, nästan, var snyggare än DiCaprio. Osannolikt, men sant.

Men mest fastnar jag i Cate Blanchett's Katharine Hepburn. Kate, som han kallade henne. Katharine Hepburn. Vilken kvinna! En föregångare. En unik individ, i ordets rätta, ni vet. Fatta att hon fick fyra - fyra! - Oscars. Bland annat för den omtalade Guess Who's Coming to Dinner? (Gissa vem som kommer på middag.) Mot Sidney Poitier. Och mot hennes älskade Spencer Tracy. Dessutom spelar hon mor till sin egen sondotter i filmen. En annan Katharine. Katharine Houghton. Eller var det systerdotter? Hur som helst.

Det är mycket film i min hjärna nu. Idag har The Danish Girl premiär i USA. Jag läser hos Observer om en tidig transgender-historia. En konstnärlig kärlekshistoria. Eddie Redmayne gör tydligen ytterligare en känslig tolkning on the big screen. Och vid sin sida har han vår egen Alicia Vikander. Jag säger "vår", det gör jag. Dels för att hon kommer ifrån vårt land förstås, men också för att hon är uppvuxen på en liten plats här strax utanför Borås. Vår begåvade superskådespelerska, så det så!

Kvinnor, kvinnor, kvinnor. De eviga. Läser på text-TV att de ska få lite revansch nu. De banbrytande, modiga kvinnorna. Glömda kvinnor i nytt lexikon. Bättre sent än aldrig liksom. Det är en så bra idé alltihop så jag bara måste citera direkt:

"Framstående kvinnor har genom historien fått stå i skuggan av sina manliga motsvarigheter. Nu ska det bli ändring på det.

Forskare på Göteborgs universitet ska bygga upp ett digitalt kvinnobiografiskt lexikon, tänkt att lyfta fram bortglömda svenska kvinnliga konstnärer, filosofer, vetenskapsmän, politiker och författare.

En grupp bestående av historiker och litteraturvetare ska nu ta fram de namn som ska ges plats i lexikonet 'Svenska kvinnor on-line, från medeltid till nutid'."

Med nyinköpta elegansnejlikor på paradplats, önskar jag alla sköna kvinnor en bra första advent-helg!

Okej då, jag kan ju inte bara strunta i halva befolkningen... Guys, ha det fint, ni också!

:)
/helena

ps På tal om män. Mannen hade klara Je Suis Paris-vibbar över sin outfit idag. Blåröd slips och vit skjorta. När poesi står på agendan, då måste man så klart anstränga sig lite extra. På tal om Frankrike, läste ni om den skånska katten som hade varit bortsprungen i åtta veckor och sedan upphittades 156 mil bort, i, ja just det, Frankrike. Tala om glamour-sugen kisse alltså. En katt med kontinentala vanor. Och så heter den Glitter också.

...och gult är fint!

I media snackas det mycket om det gröna. Klimatet är på tapeten, mer än vanligt. Adventsinspirationen runt omkring oss är mest vit och röd. Och lite grön. Själv hittar jag några gula detaljer från september när jag letar bland mina foton. (Tanken är bland annat att hitta tolv bilder, som kan bilda grunden till en almanacka. eviga kvinnor-kalendern 2016, typ. Vi får väl se hur det går med det.)

Tycker den översta och den nedersta bilden talar för sig själva. Men den i mitten måste nog förklaras lite. Det är en gubbak. En gubbrumpa. Rakt upp i luften bara. Inte så fint, tänker ni kanske. Men jag tycker att den är det. Fin. Inte nödvändigtvis på grund av dess utseende, utan på grund av dess position.

Låt mig förklara: Det var miljövecka i stan. Kretsloppsveckan, som den kallas. Överallt snackades det miljö. På längden och tvären. Experter föreläste. Work shops hölls. Loppis och swoppis och allt vad det heter fyllde agendorna. Det serverades vegetariskt. Ekologiskt. Det sprangs lopp. Och pratades lite mer. Det var gala. Grön glamour. Miljöhjältar hyllades. Samtidigt som allt detta pågick tog vi - mannen och jag - en promenad i stadsparken. Där var han; gubben med jeansbaken. Han samlade in flaskor. För trots att det var värsta miljöhypen i vår lilla stad, låg det skräp och skräpade. Som skräp ofta lite retfullt gör. Även bland näckrosorna flöt det avfall. Han stod vid dammkanten, släppte kryckan han stödde sig mot, la sig ner på knä, sträckte sig så långt han vågade och nådde precis sin fångst - en plastflaska med gul etikett på.

Vad är det med det då? Vad är det som är så fint och speciellt? Vad är sensmoralen här liksom? Jo, att den som tar personligt ansvar för sin lilla del av miljökampen är en hjälte i mina ögon. Sedan spelar det mindre roll vad syftet med handlingen egentligen är. För visst kan man tycka att det är lite sorgligt att det finns de som tvingas tjäna in en extra slant så här för att överleva. Men det spelar ingen som helst roll i min hjälteroman. Gubben är min finaste miljökämpe! Fotot är min finaste symbol för det personliga ansvars- och risktagandet i miljöns heliga, gröna namn.

:)
/helena

Fria associationer

"Fria händer
 I ett nersläckt rum"


/ur Beröringen
av Kennet Klemets




:)
/helena

Dags att ta fram staken

Vet inte riktigt vad jag ska ha i den gamla Gabriel-adventsskålen i år. Kanske blir det den stora, vintriga julkulan som jag fyndade på Myrornas julsaks-REA, en januaridag för ett par år sedan. Den som funkar så bra som vas. Har annars ett par andra förslag som jag funderar på. Blir nog något lite originellare än nötter i alla fall. Även om det kan vara fint med nötter också förstås.

Vita ljus har aldrig varit min grej, fast "på äldre dar" har jag lärt mig att uppskatta de vaniljvita ljusen, när de hamnar på rätt ställe. I rätt sammanhang. När de kommer riktigt till sin rätt tycker jag att det går ganska bra med vitt, annars vill jag - som vanligt - gärna ha mer färg. Och ja, jag vet att de vita ljusen tillhör de mer miljövänliga, alltså är de oftast ett bättre val än färgade.

Men. Ett stort men här. Men jag har faktiskt lyckats second hand-fynda både blå antikljus och bruna kronljus (Eller var det tvärtom? Har inte tagit fram dem ur skåpet än) inför årets ljussäsong. Och second hand måste väl ändå alltid vara allra miljövänligast, tänker jag.

:)
/helena

ps Nu är de små paketen färdiginslagna. Ni kommer väl ihåg tröjan med de två kärleksfulla, långhalsade jag slog in häromdagen? Det blev en liten bok också. Inslaget i bästa, gulligaste julpappret. På lördag (28 nov.) är det dags att lämna in dem till Hestra Cafékyrka här i Borås. Så vidarebefordrar de klapparna till behövande barn och ungdomar i vår närhet. Känns fint i maggropen.