Blommorna är aldrig ensamma så här års, står det under bilden på ett flitigt bi. Under juni-bilden. I kökets almanacka, that is. Josefin Nilsson, så heter visst den duktiga närbildsfotografen.
8 mars, datumet har fått vara kvar ett bra tag nu. I den gamla lösbladskalendern skiftar dagarna sällan. Bara när något speciellt händer (och jag kommer ihåg att ändra...). Mest tycker jag om de allra mest tummade dagarna, de där siffrorna nästan har skavts bort.
Ändrade datumet där nu. Inte till den första. Inte till den andra. Inte ens till den femte - Världsmiljödagen. Inte till den sjätte. Inte till midsommarafton. Till den 21:e. Dagen innan midsommarafton. Sommarsolståndet. För att jag vill påminna mig om att det är knappt tre veckor dit, till torsdagen innan midsommar. Det brukar kännas så mysigt och småpirrigt i kroppen då, den där dagen. Dagen innan sommarens stora högtidsdag. Då vi firar naturens triumfer. Allt det gröna. Allt det sköna. Allt det blommande. Då den blomstertid verkligen har kommit.
Jag sa något om solen igår. Originellt va? Att prata om solen - nu när den lyser hela tiden? Anyway. Jag sa något som inspirerade mannen till att komma på en strof. Något i stil med: Det här är den timma på dagen jag gillar mest/Då, när solen lyser som bäst.
Äsch. Så klyschigt kan det väl inte ha varit? Måste väl minnas fel? Hoppas att mannen minns bättre, för han sa något om att sätta toner till orden. En egen sommarsång. Eller solsång. Lite kul.
"... Det var en vanlig mörk vintermorgon och det snöade fortfarande. Inte ett fönster lyste i byn. Katri skärmade av lampan för att inte väcka sin bror. Det var mycket kallt i rummet. Hon kokade kaffe och ställde termosflaskan bredvid hans säng. Vid dörren låg den stora hunden och såg på henne med nosen mellan tassarna, den väntade på att de skulle gå ut tillsammans. ..."
Så börjar första kapitlet i Den ärliga bedragaren av Tove Jansson. Jag tänker på att vi har två sektioner kvar att städa i bokhyllan, och att jag vill städa bort alla dammiga män. !?! Det där lät kanske inte så bra, kanske rent av taskigt? Jag menar så här; att jag vill göra plats för fler kvinnor i bokhyllan. Det finns nämligen alldeles för få kvinnliga författare som ligger där och skräpar. Som Tove Jansson. Jag visste inte ens att vi hade en bok av henne. Ännu mindre att det var något helt annat än Mumintrollen. Bara älskar när en utrensning gör så att man får syn på saker som man har slutat se. När böcker, som man inte visste fanns, får komma fram och lysa i dagsljuset.
"... Fröken Kling. Det är mycket omtänksamt av er att öppna min post. Men jag har en liten egenhet som kanske kan förefalla er barnslig, jag tycker om att sprätta upp brev. Som att sprätta upp en ny bok eller skala mandariner. ..."
Så börjar sextonde kapitlet. Jag tjuvkikade lite framåt. Och sneglar på det opersonliga brev som kom med posten idag. Jag förväntas vara en duktig medborgare och svara på en massa frågor om politik. Mest lokalpolitik. En del konstiga, onyanserade frågor som: Anser du att Borås är på väg åt rätt eller fel håll? Med bara två svarsalternativ. Hur ska man kunna svara på det? Som om något i en stad någonsin är så enkelt. Som om något i en relativt stor stad någonsin bara är på väg åt ett håll. Just saying.
Jag vet bara att mycket är bra. Att det känns som att kulturlivet blomstrar. Och att det finns människor som verkligen bryr sig om varandra. Grät en skvätt när jag öppnade morgontidningen igår - av glädje. Den sjuka kvinnan (vi kan kalla henne Anita) - som vigt sitt vuxna liv åt äldreomsorgen, som nu ifrågasätts av en arbetslinjebesatt försäkringskassa, som måste uppbåda krafter för att orka ta strid, som nästan är på väg att vräkas från sitt hem på grund av den sits hon ofrivilligt hamnat i - har fått hjälp. Hon har fått hjälp att betala hyran som hon kommit efter med. Av en främling! Av en 80-årig kvinna som hade 20 000 kronor över. Hon ringde Borås Tidning för att få Anitas kontaktuppgifter. Och dagen efter fanns plötsligt 20 000 på Anitas konto. Wow. Händer sådant på riktigt liksom? Ja. För att det finns människor som bryr sig.
Och nu ska jag svara på om jag kommer bli mer positiv eller negativ till ett parti som ger vallöften om att anställa fler lärarassistenter och/eller ger löften om att ge ökade möjligheter för äldre par i behov av vård att kunna få fortsätta att bo tillsammans.
Samtidigt som mannen sitter och renskriver här bredvid. Älskar att höra knattret från hans tangentbord! Nej, det verkar visst vara något diagram på gång. Ser olika färger i fyrkant på skärmen. Hm. Verkar spännande.
Har jag sagt att jag fortfarande brukar överraska honom med en ny katt som skrivbordsunderlägg på hans lap top då och då? Nu har han fått en vansinnigt vacker en, där på skärmens så att säga första sida. Med gröna ögon, som matchar grässtråt som nästan träffar ett av de gröna ögonen. Grå päls. Stålgrå. Den ser så stark ut, katten. Stark och redo för allt vad sommaren har att erbjuda.
<3
/helena
ps Och så ska jag svara på vilket parti jag tycker bäst om, och näst bäst om. Vilket parti jag tycker sämst om - det frågar de inte. Synd. För det svaret hade varit lätt. Det börjar på Sverige, och slutar på demokraterna - ironiskt nog.
