En värmande ödla

Ser just på nyheterna... en äldre kvinna, vars högsta önskan är ett lagat mål mat, gärna varmt...

Tankarna på de många sorgsna, men tappra överlevarna följde med mig ändå in på Myrorna i går. Både i form av en tacksamhetstanke över att ha förmånen att strosa in där en sväng på fredagseftermiddagen, medan de därborta kämpar för sin överlevnad, men österntankarna följde också med mig i blicken. Blicken som drogs mot den lilla ödlan. Den påminner lite om de österländska drakarna. Drakarna sägs vara en blandning av många olika djur, bl a med en hals som en ödla. Mer om de olika kroppsdelarna hittar ni HÄR! klick! Österndrakarna påstås ha 117 fiskfjäll, 81 är fyllda av yang, det goda och 36 är fyllda av yin, det onda.

Det sägs, också, att några av de värsta översvämningarna orsakades när en dödlig hade upprört en drake... Jag lovar att vara så snäll, så snäll mot min lilla ödla. Har nu strax förmånen att få dricka en kopp te. Varmt.



så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att inte gå in på loppisar en halvtimme innan stängning?! Antingen är man på det ena humöret; och köper ingenting och måste åka tillbaka dan efter (eller gå och gräma sig i dagar över varför man inte köpte det & det "viktiga, livsnödvändiga" tinget). Eller också är man på det andra humöret... det var jag igår. Kommer ut därifrån med en hel kasse med saker. Som jag inte behöver, billigt var det inte heller... Mjölkkannan hade en flisa i botten!  Ja, ja, pengarna går (förhoppningsvis) till välgörenhet. Och lite nöjd är jag, med en liten tupp och ett par småsaker som det står handcrafted på, visar dem en annan dag. Mest nöjd är jag med ödlan.

ps Om man vill läsa och begrunda över något lite intressantare än mina halvlyckade loppisrundor, så rekommenderas ett klick in på:  http://japanfakta.se/ UPPDATERING. Kanske bäst att påpeka att sajten inte verkar speciellt uppdaterad, inga fakta om dagsläget alltså, men en hel del intressant att läsa om Japan, innan.

Ett hejsan och två vaser.

Sticker bara in ett par ögongodisvaser till er innan det bär ut en sväng på stan. Inget speciellt upphetsande, bara ett ärende till apoteket, nä, jag ska INTE hamstra jodtabletter, bara köpa det som alltid brukar köpas just där. Mera kräm.

Något i matväg till kvällen. Revben kanske eller kinamat? Eller en bit smörgåstårta. Vi får se. Något gott blir det. Känner mig, nästan, som en riktig twittrare, det var inte meningen... Titta på de fina vaserna istället. Vet inte riktigt vad de kommer ifrån, vet mest att de ser så fina ut ihop. Den blåaste har jag sett skymta förbi inne hos någon annan bloggare, minns ej vem. Någon kan ha nämnt att det kan vara en skapelse av Inger Persson, ni vet hon med Pop, men som sagt det är inget jag vet med säkerhet.

Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna sticka in en snabbis på Myrorna också, vem vet kanske ligger det ett fynd i någon av deras lagom dammiga hyllor och bara väntar, på just mig!


vi hörs.
:)
/helena



ps. Glöm inte att ducka för månen...

Tre ord

Sköt om er.




så hörs vi snart.
:)
/helena



ps. Tänk att fast tankarna vill dras dit bort mest hela tiden, så fortsätter livet här hemma, nästan, som vanligt. Den återvändande solen påpekar att det behöver dammas. Katten försöker som vanligt tigga till sig av den grillade kycklingen. Tvätten vill bli ren och disken vill upp ur sin ho. Tänk att allt är som vanligt och ändå är allt förändrat. För vilken gång i ordningen?

Min skyddsängel heter Kalle.

Det känns som att vi behöver dem mer än någonsin, med alla oroligheter runt om i världen. Jag önskar framförallt att alla utsatta där borta i Japan hade en nu.

En skyddsängel.

Om man sätter näsan tätt intill hans färgglada vingar, så känner man en svag, svag doft som av fisk. Jag gillar det! Det passar mig som fisken i vattnet. Han, ängeln, står i köket, där kan han vaka över mig ofta... och länge.

Jag tänker på alla kreativa människor runt om i vårt land, ja runtom i hela världen, när jag studerar hans något rustningslika plåtkropp och hur fint och bra det är när man kan skapa något nytt, unikt av det som många kallar skräp. En del väljer att, istället, kalla det arbetsmaterial! Heja!

Maria Öqvist Öhman heter den kreativa upphovskvinnan bakom ängeln med kaviartubsvingar. Hon har många strängar på sin kreativa lyra. Gå gärna in och titta här:  http://www.jagblommar.se/  Konst och hantverk av alla de slag. Där kanske du, också, kan hitta dig en alldeles egen, unik skyddsängel eller något annat som du tycker om. Tack Maria, den blev så fin! Visst ser den ut att trivas där på min köksskänk?


Ta hand om er, så hörs vi snart.
/helena


ps Skickar ett litet rött, konserverat hjärta till mannen också... Tack för min fina födelsedagsängel... även om jag fick beställa den själv. *ler*

Ivar - a love story

Jag tror inte alltid att en bild säger mer än tusen ord. Bara ibland.

Jag har alltid läst. I slukaråldern, ni vet, var jag ett av de där barnen som aldrig syns... för att de alltid har en bok framför ansiktet. Jag brukade till och med läsa i badrummet - samtidigt som jag borstade tänderna, konstigt att jag inte hade fler hål.

Fortfarande finns det något att läsa överallt här hemma, t o m i badrummet. Jag tycker det känns tryggt att ha böckerna runt om kring mig. Fragment av andra människor, deras liv, öden och tankar. Och alla de där böckerna med läckra bilder. Färger&Former. I naturen. I inredningen. Sagoböcker för vuxna!

När jag för nästan exakt tjugo år sedan flyttade ihop med mannen så hade han en sådan där vit bokhylla, som "alla" skulle ha då, i början på nittiotalet. Jag tyckte inte om vitt på den tiden, ännu mindre än jag gör idag.

Vad ska jag säga?

I'm a colour girl.

Girl är kanske att ta i, så här ett tjog år senare... men ändå.

Jag ville ha en annan bokhylla! Mannen sålde lite motvilligt "sin vita skönhet" till en kompis,en ungkarl, och färden gick till det stora möbelpalatset. Där stod han, Ivar, vad kan jag säga annat än att jag alltid har varit svag för naturliga karlar...

Trären och fin fick han följa med hem. Några penseldrag och ganska många kraftfulla ord senare (lasering är inte alltid en lätt konst) ståtade han i vårt lilla vardagsrum. I favoritfärgen såklart. Grön.

 Ivar har ofta varit en outsider, ett mobbingoffer. Länge ansågs han passa bäst ute i garaget, ute i kylan, kanske på ett smutsigt lager. På senare år har det hänt något. Något har förändrats. Tiden, strömningarna, modet. Han har blivit rumsren igen. Just nu är han nog betydligt mer PK än mannen som har ett liknande förnamn. Ja, ni vet han från Elmtaryd, Agunnaryd, i Småland... 

Han står fortfarande kvar, inte i samma vardagsrum, men här hemma hos oss.

Min stora starka gröna karl! Nästan som Hulken.

 så hörs vi snart.

:)

/helena

ps. Tänk vilken kort hållbarhetstid böcker, framförallt romaner, har idag. På auktion kan man ofta fynda lådvis, med ganska nya titlar, för symboliska summor. Billigt och bra, men också lite sorgligt. Att böckerna inte står högre i kurs. Kanske har vi helt enkelt inte plats. För ett enda ord till?

 Ett ord; FABRIKEN!

Bara om Bill var där.

Varje morgon så finns han där när jag vaknar. Bill. Det känns tryggt. Oftast vill jag inte ha måndag mer än en dag i veckan, men om han var där så skulle jag nog kunna övertalas till att stanna, hela veckan, men bara om Bill var där och höll mig sällskap! Kanske skulle vi titta på Broken flowers tillsammans och fundera. På saker som är sönder och på saker som går att laga.

Mina tankar går österut, till Japan, när jag ser honom sitta där lätt förvirrad, yrvaket nyvaken i sina morgontofflor. Det är en av de allra bästa filmer som jag har sett. Kanske den allra bästa? Hon kan hon, Sofia. Vi är nog många som skickar våra bästa tankar österut, mot Nippon eller Nihon, i dessa dagar. Jag blir påmind varje dag. Även alla de dagar när naturkatastroferna håller sig på behörigt avstånd. På kvällen viskar jag godnatt ut i dunklet. Han förstår, när jag vaknar och känner mig vilsen. Tur att jag hittade honom. Tack Bill, för alla förtroliga samtal, där på sängkanten.


vi hörs.
/helena


ps Det är många som tipsar om insamlingar till de drabbade i Japan just nu. Det är bra. Jag vill bidra genom att tipsa om UDbloggen, en blogg i utrikesdepartementets regi, där rapporteras från olika områden runt vårt klot. Just nu, förstås, mycket information om och kring situationen därborta, i jordbävningens efterdyningar. Gå in där om du behöver information, eller vill läsa intressanta inlägg om vår omvärld. Det går att ställa frågor också.

pps På den gamla ärvda byrån, där i det morgonmurriga sovrummet, skall det alltid finnas inspirerande saker, tycker jag. Arrangerade i vackra eller i alla fall kreativa stilleben. Så är inte alltid  fallet. Bara en observation, en kommentar i förbifarten. Inget att hänga upp sig på. Bara en bagatell i det stora hela. Faktiskt knappt ens en bagatell, i nuläget.

Flora och Pomona

Jag tänkte nästan sätta rubriken "Karlfeldt is the shit!", men jag besinnade mig, det kändes på något sätt för respektlöst, även om hans ord, trots gammaldags rim känns så moderna!? (kolla in utdraget nedan!)

Finns det något vackrare än gamla böcker?  Visste ni att den 8:e april är det exakt 80 år sedan Erik Axel Karlfeldt dog? Mina böcker är en minnesupplaga, Wahlström & Widstrand, ifrån just det året, 1931. Blå skinnband med patina. Tummade, lästa, älskade av någon. Märkta med (den förre:) ägarens sigill, på skinnets insida.. Längst ut på varje lätt gulnad sida finns en tunn guldkant. Varje blad slutar med guldkant!

Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok Vildmarks- och Kärleksvisor. Försäljningsmässigt blev boken ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar. (enl Wikipedia) Vilken tröst för alla kämpande poeter att veta att Karlfeldt som fick nobelpriset, visserligen postumt men ändå, också fick kämpa i början.

Flora och Pomona, två vackra kvinnor? Ja, Pomona är fruktens och trädgårdarnas gudinna enl romersk mytologi. Flora, hon  personifierar våren. Hinner du bara trycka på en enda länk idag *ler* så välj Flora, under namnlänken döljer sig en ljuvlig rund målning av vårens gudinna, med uppvaktande kavaljer! Flora och Pomona är, också, ett av Karlfeldts verk. Den bokrygg som är vackrast solblekt bland mina band. Kanske en favorit. Öronmärkt av någon. Kanske i väntan på våren?

Vid den här tiden på året känns det som att nästan alla drömmer om våren... sol, värme, skog och mark. Tänk att det gjorde vår poet också, för mer än hundra år sedan! Läs gärna ett par utdrag ur dikten "En vandringsdag", från debutboken, redan nämnda Vildmarks-och Kärleksvisor:


                               "...Nu vill jag ränseln kasta
                                   och här i backen rasta.
                                   Därnedan vilar ängen, en mognande blondin,
                                   där lyser gul ranunkel
                                   i klöverbladens dunkel
                                   och tisteln lyfter kungligt sin krona av karmin...."

                              "...Och hasselsnåret vyssar...
                                  Så ljuvt som sövd vid kyssar
                                  av ett par kära läppar, på skogsfruns mjuka arm
                                  jag somnar, medan glida
                                  jag känner mot min sida
                                  vid djupa andetagen en tuvas unga barm.

                                  Lång är min lugna slummer
                                  bland mjölonris och lummer;
                                  då skär i mina öron ett gällt, förtvivlat skri.
                                  Yrvakna ögon skönja
                                   kvällshimmeln, röd som mönja,
                                   och under den en ormvråk, som seglar trögt förbi."



Jag hör fåglar kvittra, as we speak, eller as I write... kanske har vi hjälpt våren lite på traven, jag och Karlfeldt.
:)
så hörs vi snart
/helena


ps Jag tänker lite extra på mina svärföräldrar när jag läser Karlfeldt, de ligger nära varandra nu, vilande på samma kyrkogård. Och nära naturen.
pps Glöm inte att titta in på FABRIKEN!, för mer söndagsinspiration.