Saker jag gör när jag inte bloggar

Fotograferar långnästa kvinnor? Svarta krumeluriga stenar? Och trägubbar?

Inte riktigt. Men nästan.

Funderar över vart allt spring i benen tog vägen? Och sommarlovet? Och OS?

Längtar efter vintern, men bara lite. Mest för att jag aldrig hann blogga om Sixten. Sixten från Lima. Och för att 'Frispel' bara visas i en dryg vecka till (det som finns kvar av friluftsutställningen i fråga, jag läste, tyvärr, om vandaler någonstans, suck.) Men kanske allra mest för att jag hittade världens finaste bricka med världens finaste vintermotiv på, på loppisen igår. Och en jultallrik i en blåare än blå nyans, med en lika blå fågel på.

Undrar över vad det här betyder? Vilket språk det är? Hm.

Ställer enkla frågor som; 'Vad är en människa?' Efter att ha sett en läskigt bra film.

Ligger sömnlös.

:)

/helena

ps Och när jag ligger sömnlös, då bloggar jag lite ibland.

Treflikigt

Till slut, efter flera timmar,
reste hon sig upp,

Hon hade inte hittat det hon sökte.

Och knäna ömmade.

 

Kanske går det bra ändå? tänkte hon. Med lyckan och allt.

Bara gräsfläckarna går bort.

:)
/helena 

Oh Så runda ringar

Lite sorgligt känns det allt. Att det snart är dags att vika ihop den fina scarfen, den som jag blev så nostalgiskt lycklig över, när jag hittade den på loppis i våras. MOKBA står det på den. Fem kronor fick jag betala för ett par suddiga minnen. För även om jag skrev i ett ps någonstans att jag minns Misja, den blinkande björnen, så är det på det berömda håret, knappt alltså. 10 år var jag då - när det begav sig i Moskva.

Nu är det snart dags att äta den sista måltiden i sällskap av de runda, färgglada ringarna, för denna gången. Mannen värmer revben just i detta nu. Snart ropar han att det är dags, dags att flytta lap topen från bordet där vi har ätit de flesta måltiderna under de senaste två veckorna. Och soffan, den behöver nog vila sig lite nu, den har säkert fått nog av alla baksidor den har sett.

Men än är det inte slut. Vi ska ta ett silver till. Eller? Jag vågar knappt skriva ner den ädlaste valören. En valör att stilla bedja om. För oss sportnördar.

Snart är det dags för startsignal. Och ribs. Och ...

- Bollen är rund, som handbolls-Bengan sa.

:)
/sportnörden a.k.a. helena


ps Här kan ni läsa mer om Misja.

Gärna i något krämigt

Män med långa ben och stora B:n i början av efternamnen, i all ära. Men nu vill jag skåla för de andra. De som överpresterat jämfört med sina årsbästan. De som både vunnit och satt världsrekord och ändå inte hamnat överst på löpsedlarna. De som bevisat för sina hemländer att deras idrott är något att satsa på. De som trotsat tvivlarna. De som inte stått överst på prispallen. De som inte fått de största publikjublen. Och alla de andra helt oförglömliga kämparna. De som kanske, trots oförglömligheten, hamnat lite i skymundan.

Nu hyllar vi dem! Nu mina vänner, höjer vi valfritt glas med valfri dryck, varför inte ett glas likör till kvälls nattkaffet?

Skål!!!

:)
/helena

Late bloomers

Drunn-Drunn, så kallade jag dem, när jag var liten. Är inte säker på hur det stavas, det var ju bara så jag sa. Ungefär lika osäker som jag är på hur Rhododendron egentligen stavas. Azalea är lite lättare - att stava till.

Det är inte det som det här ska handla om. Det här ska handla om en film. En helt magnifik film. En sådan där film som man egentligen inte kan prata om, inte ska prata om.

En så här bra film bara måste få berätta sin egen historia.

En så här bra film måste man känna. I hjärtat, men kanske mest i mellangärdet. Där, i magen, kändes den som en mjuk spark. En lyckospark.

Inte för att allt i filmen är så lätt och luftigt och lekande, utan för att den är så bra. Magnifik, som sagt.

Nu ska jag inte snacka för mycket här. För det gillar jag ju inte. Att prata sönder en films handling, en berättelses intention är som ett slags helgerån, tycker jag. Ett helgerån (se där, det finns alltså någon som använder det ordet år 2012... jag:) mot er som inte har sett den än.

Men jag kan väl bara nämna att samspelet mellan Ewan McGregor och den helt ljuvliga Mélanie Laurent är överjordiskt. Och att det är en ren fröjd att träffa på gamla bekanta från både de Von Trappska alperna och Cityakuten. Christopher Plummer och Goran Visnjic. Kul att se dem i lite annorlunda roller.

Tanken på att vara nybörjare -  Beginners -  när som helst, var som helst i livet, tilltalar och skrämmer. Mest lockar den och tjusar, i allt det invanda och vardagliga. Vad man blir nybörjare i, det kan kanske kvitta. Bara känslan att det är okej att inte kunna, veta allt, när man inte är yngst i klassen längre, känns bra i magen - säkert inte bara i min?

Sedan har vi animationerna. Bilderna. Grafiken.

Och allt bygger på författaren/regissören Mike Mills eget liv.

Jahaja, så blev det sagt, skrivet lite ändå. Fast att jag egentligen mest ville säga att jag blev helt förälskad i Arthur. Eller Cosmo som hen heter i verkligheten.

:)
/helena



ps Minns ni att jag tjatade om den, den Magnifika filmen, både här och här? Nu är det sluttjatat. Men jag kan aldrig glömma Arthur. Suck, så fin. Sluttjatat!

Hjärtat fullt av Runeberg

Funderar lite på det där med arvet och generna. Föräldrarnas betydelse. Och påverkan.

" ... Hans mor var känd för ett glatt humör, en stor förmåga att berätta släkthistorier och en god sångröst. Hon lärde sonen en del av dåtidens visor. ..."

" ... Faderns större bildning och strängare tukt hade mindre inverkan för de långa sjöfärdernas skull, dock skall han, enligt skaldens egen uppgift, med allvar ha följt hans första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. ..."

*

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena
än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.

/Johan Ludvig Runeberg

*Citaten ovan är lånade från Wiki. Läs gärna mer om denne svenskskrivande finske nationalskald där!

:)
helena



ps Hon värmer mitt hjärta - den lilla blomsterflickan. Mitt i smällkallaste vintern loppade jag hem henne. Färgerna har säkert förändrats en hel del sedan trycket var nytt. Och ramen är utbytt någon gång mellan då och nu. Men uttrycket i det lilla ansiktet är lika milt nu som då. Och förklädet fullt med blomsterfägring, det har hon fortfarande - den lilla.

I sovrummet, på apornas planet

I sovrummet har jag så trevligt sällskap. Lite uppiggande. Thea - kallar jag henne. Och hoppas att upphovskvinnan ser det som den komplimang det är.

Tycker mig se en del likheter mellan Thea och mig idag. Hon är uppbyggd av collage. Jag känner mig lite splittrad. Hon är rosaskimrande och hennes blick har något visst, något blått, ärligt. Och jag har ärligt talat en lite blå dag och i mina ögonvrår skymtar en rödrosa, lite trött nyans.

Hon verkar aldrig ha en riktigt bad hair day dock - där skiljer vi oss åt, lite

Trevligt sällskap är precis vad jag behöver idag. Gärna något uppiggande.

- Vad säger du, ska vi ta en banan till?

:)
/helena & (Thea)