Min kväll med Marilyn

"... Kan det vara så att du har världens roligaste jobb? ..." Det undrar journalisten som intervjuar;
Charmian Adams!

Visste ni att min nya Emmy-belönade idol heter så? Det visste inte jag heller, förrän jag läste om henne i det senaste numret (14) av Sköna Hem. För övrigt ett underbart lagom ojuligt juligt nummer.

Scenograf är hennes yrke - Charmian Adams'. Eller creative director/art director, som de säger där borta. Det är hon, bland andra, som har skapat de lekfullt läckra och magiskt mjuka - fransprydda -edvardianska miljöerna i 'Downton Abbey' - hemmet. Eller kanske snarare palatset.

Vad jag inte, heller, visste innan jag läste Sköna Hem var att hon dessutom tillhörde den skara som skapade interiörerna i en film som jag såg häromkvällen. 'My week with Marilyn'. En film som handlar om när Marilyn Monroe kom till Great Britain och trodde att hon skulle bli tagen på allvar som aktris. Men allt blir inte som man tror, det vet vi. Och den kära Miss Monroe fick verkligen kämpa för att bli sedd som något mer än "bara" kuttersmycke & sexsymbol.

Sorry, jag ska inte bli långrandigare här, ville bara titta in en 'snabbis' och rekommendera denna film. Inte bara för de sköna femtiotalsmiljöernas skull, utan också för att filmens kärnberättelse, det lite osannolika mötet mellan två personer som verkligen ser varandra (och utnyttjar varandra?), var så sevärd. Michelle Williams imponerar stort. Hon hittar både sårbarheten, det sköra hos Marilyn - men också den ibland sprudlande, spontana glädjen och framförallt hennes så välomvittnade humor.

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte tittade noggrannare på inredning och omgivningar, men när handlingen är så bra som här, då är det bara att kapitulera och låta sig dras in i varje intensivt känslomässig filmruta.


Kanske kommer någon av er att spendera en härlig weekend med Miss Marilyn M. anno 1956? Ni kommer inte att ångra er i så fall. Det lovar jag och min nya idol.

:)
/helena



ps Vill ni veta mer om denna based on a true story-film, så tycker jag att ni ska gå in på den trailerförsedda hemsidan - här! Och jo, det finns ett par sevärda manliga skådespelare med i filmen också. Men något ska ni väl ändå få upptäcka själva?

Ett litet laminerat mörker

När jag satt i soffan tidigt i morse, i morgonmörkret, och avnjöt mitt krämiga, perfekt kokade ägg (han är en fena på äggkokning - mannen!) samtidigt som jag slängde ett halvintresserat öga mot morgonsofforna på andra sidan skärmen. Då kom jag att tänka på de här bilderna. Fotona som jag tog för ett par vinterhalvår sedan. Och som jag sedan laminerade in.

För de pratade om mörkret - Martin, Jakob och Isabella i The Voice. De pratade om mörkret som alla andra. Om mörkret som har dragits ner likt en rullgardin över tillvaron. Och i fyran pratade Peter & Tilde med någon expert om nya rön angående hur mycket D-vitamin, 'solskensvitamin', som vi borde få i oss. Åtminstone om vi vill slippa en del otäcka sjukdomar som exempelvis MS. Kostexperten som satt bredvid honom vid det novemberpyntade bordet pratade om utredningar. Utredningar som pågår, om våra rekommenderade dagliga vitaminintag. Kanske får vi mer tillsatt D-vitamin i mjölken. Och i matoljan? Sedan slog jag över till ettan igen. Där pratade de kultur. Och sport. De undrade om Zlatan kan kallas konstnär. Om någon kunde prenumerera på titeln bollkonstnär så..., tänkte jag.

Fast det var ju inte det jag skulle prata om, utan bilderna, fotona som jag tog på mörkret. Det mysiga mörkret. För det finns väl inget mysigare än ljus i mörkret? När alla grannarna kommit hem och tänt upp alla sina små ljuskällor, då kan det bli riktigt upplyst bortanför garageuppfarten. Många ljuskällor små bildar en hel liten upplysningstid, tänker jag. Och jag älskar att fantisera om vad de gör där - på andra sidan fönstren.



Jag funderade på att använda mina laminerade mysfoton som bordstabletter, men det har inte blivit av - än. Nu funderar jag på om jag ska göra lite finare förstoringar och sätta på väggen. Som ett mörkrets ständigt närvarande försvarstal ungefär. För det vill jag gärna göra - försvara mörkret. Ingenting är aldrig bara mörkt, inte ens mörkret. Tänker jag.

:)
/helena


ps Nä, det är inte rymdstoft som har fallit ner så där vackert och lite konstnärligt över bilderna. Gör er inte dumma. Ni vet vad det är. Vardagssnö! Also known as - damm.

Krikelin tipsar! (om bubblan som aldrig spricker...)

Här sitter jag och är så trött, så trött, men kan inte sova. Så då får jag väl läsa ett tag till då, tills sömnen kommer tillbaka, tänkte jag. Men i de flesta tidningarna är det ju så mycket elände. Eländes elände, så att det kan göra den tröttaste klarvaken. Pengar, pengar, pengar. Till höger och vänster. Eller mest brist på pengar. I Grekland, i USA, i Spanien. Och så den häringa bubblan nu då. Här hemma i lilla Svedala. Skuldbubblan. Bubblan som förväntas spricka snart. Och det är klart, om nu någon har bestämt att den ska kallas för just bubbla, så kan man nog vara ganska så säker på att den kommer att... spricka. Förr eller senare. Men alla tidningar är väl inte så där pengaorienterade och skuldtyngda. Eller?

Om kassan är skral - så se till att bli bjuden! Varför inte på lyxlunch? Av din givmilde chef. Watch Krikelin and learn.

Hm.

Här börjar det hela ta en lite otäckare vändning (nästan som i dagstidningarna faktiskt...). Känsliga läsare varnas!

Stackars Dagobert. Men man måste kanske välja lite mera med omsorg - vem man låter sig bjudas av?
Fast visst har han en poäng där ändå - Dittling? Har man sett ett mynt så har man sett alla. Typ.




Åh, han, Dagge Krikelin, som alltid brukar kunna få mina ögonlock att vackla. Med sina evighetslånga tupplurer och sina härliga lager-på-lager nattmackor. Men man kanske måste välja sina pratbubblor med lite mera omsorg - också? I alla fall om man vill se mycket av en viss alldeles speciell bokstav. Gärna i flera serierutor i rad. zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
:)
/helena



ps Visste ni att Chic Young's serie Blondie från början handlade mycket mer om just henne - Blondie? Visste ni dessutom att hon när serien startade, i början av 30-talet, ansågs vara en riktig gold-digger? Och att Dagoberts far var en rik industriledare? Money, money, money. Igen. Suck. 1933 gifte hon sig i alla fall med sin Dagobert. Redan då var serien mycket populär och deras bröllop var faktiskt ett av USA:s viktigaste bröllop det året. I alla fall enligt Wikipedia, där ni kan läsa mer om paret Krikelin. Eller läs ändå mer här, om ni orkar, på Blondies egen sida. Om hur allt startade en gång i slutet på 20-talet, med en nydanande tanke, en tanke om att ha en kvinnlig huvudkaraktär i en serie.

Poesi är aldrig ute

Idag vet jag precis vad vi behöver - ett par ord i rättan tid. Poesi!

När jag tittar på den lilla blankklappade skulpturen Ute, så ser jag inte bara ett barn. Det kan lika gärna vara en vuxen som står där. Eller en tonåring. För alla har väl någongång känt det som att man har tagit på sig lite för stora kläder. Som när en uppgift, ett uppdrag har blivit en något övermäktig. Och så står man där - lite vilsen och rådvill. Ensam med sina funderingar. Övergiven.

Samtidigt som man är omgiven av en massa omtankar och tillgivenheter, som man kanske inte ens visste om, eller inte ens alltid upptäcker. Men rätt som det är så får man - precis som Ute - en klapp, en kram, ett erkännande, när man minst anar det. Och har man tur så händer det dessutom, när man som mest behöver det. Ibland kommer de uppmuntrande orden eller berömmet från oväntat håll, kanske t o m från en främling. Som då i ett huj kan förvandlas till en exfrämling. Bara en sådan sak.

Tänk om någon hade sagt - de ord som ni snart ska få läsa - till mig som ung, osäker, nybliven vuxen. När jag satt där i min varuhuskassa och skaldade den oförglömligaste av rader, i mitt rutiga lilla spiralblock. I blocket, där man egentligen skulle skriva upp kundernas eventuella prisfelaktighetspåpekanden, där skrev den då knappt tjugoåriga helenan; - Vem ser min rädsla för att inte vara unik? Tänk om jag hade fått läsa Daniels kloka ord redan då. Fast de fanns förstås inte då. Och inte Daniel heller.

Hur än bra du är.
Hur än dålig du är.
Så finns det alltid en bättre än dig.
En värre än dig.
Det är det som gör dig helt perfekt och unik.
 

/av Daniel Quach





:)
/helena

ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
     Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'

Ett inlägg jag borde strukit

 

Ända sedan längesedan. Hm, kan man säga så? Inte vet jag, men det är det enda sättet som jag kan beskriva det på. För jag minns inte riktigt när det var, mer än att det känns längesedan. Som Isabelle Halling, numera McAllister eller DOS-Isabella som många av oss, också, känner igen henne som, fixade till ett rum i 'Äntligen Hemma'. Och jag minns så väl att jag tyckte det var en så jättebra återanvändningsidé. Idag kanske den inte direkt känns lika revolutionerande som då. Idag när det - tack och lov! - pratas recycling i vart och vartannat hörn av tillvaron. Men jag har ändå aldrig helt kunnat glömma den där idén.

Den där enkla, men geniala idén, att göra tavlor av avlagda gamla T-shirts. Eller tishor, som en del säger nuförtiden. Dock inte jag. :) Avlagda, lagom urtvättade och lite småsunkiga, kanske främst under armhålorna... Men de klipper man ju enkelt bort när man genomför det här förvandlingsnumret. Vi pratar alltså om t-tröjor, som trots diverse med tiden tillkommen sunk, är tillräckligt tilltalande i trycket fortfarande för att kunna göra intryck på sin omgivning. Sätta ett personligt avtryck på väggen. Eller som jag tänkte då; i soffan, på sängen eller i favoritläsfåtöljen. För jag tänkte göra kuddar av mina, eller mest av mannens då, x-tshirts.

Det var en dag för några veckor sedan, när jag letade efter en av mannens ännu ursprungsfunktionsdugliga tishor. Den med Clintan på. Mr Eastwood himself, iklädd den så många gånger för honom obligatoriska cowboy-hatten. Och ett lagom klädsamt, lagom glest, skäggstubb.

Den hittade jag, så klart, inte. Den ligger väl längst ner i botten på tvättkorgen kan jag tänka. Där ligger den bra. Men däremot stötte jag på den här något dammiga, och mycket skrynkliga!, högen fylld av hästar, Kallar och ett och annat YES! Ett av alla mina DIY-projekt. Ett av alla dem, som aldrig blir av. Men de är roliga att tänka på ibland. Att de kunde ha blivit gjorda - om man hade varit en sådan person som hade haft mycket tid över. Och ork.

:)
/helena



ps Två kvinntjejer som verkligen verkar ha hur mycket ork - och fantasi! - som helst, är just Isabelle McAllister och hennes lika kreativa kollega Jenny Brandt, på den helt fantastiska bloggen DOSFAMILY! Dit "elektrojoggar" jag ofta in när jag behöver hämta nya krafter. Och idéer. Även om en del gamla GDS-tankar stått sig ganska fint genom tiderna, tänker jag.

pps Jo, sedan finns det ju alltid en baksida också. Baksidor till T-shirtkuddarna. Det hittade jag en jättebra och lika återbrukande idé till inne på FABRIKEN när de hade DIY-tema därinne. När framsidan blir baksidan, liksom. Så snyggt och praktiskt med färdiga "knappsatser" dessutom. Skjortframsidsbaksidor! Så klart.

En skärva att spara till våren

Minns ni förra fredagen, när jag drömde om att att åka till Stockholm, och gå på Nobelfesten? Ha, ha, nä, jag skojar så klart med er! Jag drömde om att gå på utställningar. Det var, är, bland annat Helene Schjerfbecks konst som jag skulle vilja gå i, frivillig, närkamp med. Skärskåda varenda penseldrag i de 180 verken som ställs ut, just precis nu, på Waldermarsudde.

Det är 150 år sedan i år, som hon föddes - Schjerfbeck. Därav den extra uppmärksamheten. Även om hennes konst har uppmärksammats mer och mer de senaste åren. Hennes verk säljs numera ofta med ett stoooooort antal nollor i slutet av summan. Om vi säger så.

Gissa om jag blev sprudlande glad när jag läste någonstans (det var nog när jag stod inne på ICA och smygbläddrade lite i ANTIKVÄRLDEN) att utställningen kommer flytta hit, till Sveriges framsida, till våren! Jippie!

Under våren och sommaren 2013 ska man kunna njuta av, denna blyga - men i konsten så utblommande - viol. På Göteborgs Konstmuseum, med start den 16 mars. Vad tror ni om att önska sig ett konstfullt besök som en lite, lite försenad vårfödelsedagspresent? Jo, så får det bli!

Men innan dess kan vi, som kanske inte får möjlighet att ta oss till underbara Waldemarsudde den närmaste tiden, lyssna på ett kulturradioinslag från utställningen där, här!



Och ikväll, kan vi bänka oss framför TV:n och titta på ett Kspecial om den unga Schjerfbeck.
Om det nu skulle vara så att någon någonstans skulle ha nååågot annat spännande att göra en fredagskväll, så kan jag lugna er med att reprisernas antal går i pluralis. Sedan finns den säkert på SvtPlay också.

:)
/helena


ps  Om ni vill se den obeskurna versionen av Silvia (och hennes närmaste manliga sällskap...) - så hittar ni det här! Och att vissa dagar är Vincentdagar, det visste ni kanske redan? 

Liten Karin och hennes något hypnotiske vän

När jag slängde en, något dammjagande, blick mot köksfönstret tidigare idag, så kom jag att tänka på att jag nog aldrig har presenterat er för Karin. Karin med sin oskuldsfulla blåvita blomstercharm. En charm som har hållit sig intakt i mer än 70 år. Om jag inte har tolkat stämpeln helt fel. Och det tror jag inte att jag har. (Här! kan ni kika på fler Gefle-stämplar, om ni vill.) Även om åren har adderat diverse patina. Och vem kan egentligen undgå att få en något mer krackelerad finish, med åren? (det skulle väl i så fall vara Carl Bildt?! Knappt en rynka - hur gör karln?!) Men hel och ren är hon, i alla fall, Karin! Så låt mig presentera er ordentligt för varandra - varsågoda att njuta av en blåvit stund tillsammans med Karin och mig.

Vem den något synförvillande blåvita vännen är? Det vet jag faktiskt inte. "Något modernt skräp" kanske, ja, förmodligen. Men väldigt snyggt skräp! Jag fann den i en auktionsfyndlåda. Den har några svårtydda tecken undertill. Hm. Kanske har jag t o m  fotat dem upp- och ner? Min kinesiska är ju så dålig. - Do you speak mandarin, frågade jag. Men fatet svarade inte. Så kanske kommer det någonannanstans ifrån.

De är så fina ihop, tycker jag - de blåvita tu. De borde gifta sig med varandra. Trots åldersskillnaden!
:)
/helena



ps Hade egentligen tänkt att visa er lite bilder inspirerade av FABRIKEN's torsdagsteman. Men det får bli en annan dag. När jag hade surfat runt där, inne bland alla inspiratörerna, så var tiden liden. Suck. Men en ganska surfnöjd och surfglad sådan!