(H)järtattack!

Asch, nu är jag trött på det subtila! Oftast så gillar jag inte att fläska på - kan vi kalla det så? Vad jag menar är; att jag ofta tänker på att lämna en liten glipa åt fantasin också. En glipa för er att slinka in igenom. Så då skriver jag inte er på era rara näsor, utan en bit vid sidan av istället. Så att ni får tolka friare. Men just nu tycker jag att vi struntar i det subtila!

För häromdagen, då, när hela luftrummet uppfylldes av hjärtan, så blev jag alldeles varm om mitt. Någon hade sökt på järta. Just det. Och hamnat i någon av mina texter med hjärtan i. Och någon hade sökt på bilder. Hjärtbilder. Och hittat några av mina. Då tänkte jag att varför inte vara lite generös, och lite lagom anti-subtil så där, och lägga ihop några av mina finaste reprishjärtan i ett och samma inlägg?

1. Det välformade, på dörren till hemlighuset, som vi gick förbi en sommardag på vägen till loppisen. Den som hölls i en lada strax bredvid. Just den här, så välutsågade dörrprydnaden, fick mig nästan att se på fenomenet utedass i ett romantiskt skimmer. Nästan.
2. Med en fågel mitt i. När vinden drar in genom fönstret så rör de på sig. Svänger och pendlar. Fram och tillbaka. Lämnar solkatter uppåt väggarna. Tror att de - ifrån början - satt på några alldeles särskilt fredliga vykort som Unicef sålde en gång. Om jag minns rätt.
3. De folkloristiska. Lapptäckestekniska. Lite ornamentistiskt glada! På överkasten/överdragen som ofta skymtar i sovrummets vinklar och vrår. Vet att jag hittade dem på Indiska - på rea, för länge sedan, säkert snart 20 år sedan. Kom ihåg att jag köpte ett först, men sedan när jag kom tillbaka till jobbet igen, efter shoppinglunchrasten, så ångrade jag mig. Det var klart att jag skulle ha två. Två enkelöverkast för att täcka hela vår dubbla säng! Nuförtiden ligger de mest på den gamla ärvda fåtöljen, ovanpå det glänsande täcket ifrån svunna dagar. Där pryder de sin plats och glädjer den kärlekstörstande ögonvrån.
4. Nyckelhålet, till den lilla kyrkan. Tänk att vara den som öppnar hjärtat. Måste vara en glad vaktmästare som får äran. Eller är det kanske bara prästen själv som har nyckeln till hjärteporten?
5. Broschen. Den är inte gammal, men lite gammaldagsig i stilen på något vis. En alldeles oäkta juvel som jag köpte i två exemplar. I en klädaffär. En brosch till mig och en till... mamma. Mamma.
6. Det dubbla, på smörkniven. Som användes som bokmärke ett tag. Utmärkt kokbokmärke.

Så, till alla er som söker. Järta, hjerta, jerta, hierta eller kanske till och med djärta? Det viktigaste är väl ändå inte hur det stavas - utan att alltid låta det vara med, på ett hörn. Hjärtat.

:)
/helena



ps Kommer ni förresten ihåg vilken film som fick ett WOW i omdöme? Och en massa utropstecken?

På tur i kärlek

Ser ni vad vackert snön skimrar? Som om den vore vävd av glansigt tyg. Och vet ni vad? Det är den.

Och se på ramen som gnistrar med sina sirliga, guldglänsande, sommarlängtande blomslingor. I love it!

Gammal kärlek rostar aldrig, den blir på sin höjd lite naggad i kanten. Lite skavd och nött kanske, men det gör den bara starkare. Mera förstående. Pålitligare. För något som redan är lite repat blir man inte så rädd att repa igen. Slitstark är ett ord som jag tycker mycket om.

I bakgrunden skymtar alltid något som stör bilden. Men stör är inte alltid samma sak som förstör, det kan vara det som tillför något också. Som på den här bilden. Vad vore den här kärleksfulla bilden utan mannen i bakgrunden? Definitivt lite tråkigare. (Om nu någon lyckades tolka detta som att jag förespråkar polygami eller något annat tillkrånglat franskt ord eller så - så har ni misstolkat - jag menar bara att mannen i bakgrunden är en symbol här, för något som alltid letar sig in i bilden = vardagen:)

Glöm inte att det som är slitstarkt - det kan också, samtidigt vara ömtåligt. Och tvärtom.




Nu funderar jag på att låta mannen ta med mig ut på en liten tur. Kanske tillåter jag honom att köpa mig något litet på Myrorna eller Emmaus eller så. Om han är riktigt snäll alltså.
<3
/helena




ps Om ni vill se den i sin helhet, den gulliga gamla textiltavlan/brickan, som jag hade turen att hitta i en välgörenhetsaffär, så hittar ni den här.

Men det var ju Palme jag ville ha ju...

Nä, det där är inte min korg. Även om färgen på den där ryan definitivt ser ut att vara min! Och några tavlor inhandlades inte heller, för ovanlighetens skull. Men någon annan hade, tydligen, hamstrat.

Det här är min korg. Eller var, för det var ett tag sedan nu. Smått & Gott hamnade i korgen. Och ett par fina scarves.

Det var en sådan strålande vårdag, som började med att vi spanade in en loppisannons i tidningen.

Ut på landet bar det. Med tungan rätt i mun lyckades vi svänga av - åt rätt håll.

Så som i en spegel, såg vi detta vackra vita stenhus passera revy.

Påminn mig att jag ska berätta mer om detta fina och historiskt intressanta utflyktsmål, när säsongen kommer lite närmare inpå. Till påsk startar de i alla fall upp.

Här kommer då bevisen. Bildbevisen. På varför jag så sällan tar några bilder från själva loppisbesöken. Det är rätt mycket tak, ryggar och suddiga män med suddiga kepsar som fastnar på linsen, och väldigt lite läckra närbilder på alla spännande loppisfynd. Visserligen försvann alla fina saker i ett hujande huj! Men ändå.

Det bjöds på en del annat än fina fynd. Och trevligt sällskap fanns det också - både på och bredvid fikabordet.

När kaffet var uppdrucket så var det dags att bege sig hemåt. Och nu kom jag tillochmed ihåg att använda blixten i motljuset. Inte dåligt va?

Tänk att - nästan - var man än befinner sig i vårt avlånga land så lurar det en ståtlig kyrka bakom nästa krön.

Och en lagom sliten lada bakom nästa hörn.


Fast vi har ju en Toyota förstås... Hehe.
Och snipp, snapp, snut, så tog den oss ända hem igen.
:)
/helena




ps Det var en liten repa mitt i, liksom på näsan, som jag hängde upp mig på. Så jag la, lite fundersamt, tillbaka den igen. Det skulle jag aldrig ha gjort. För mindre än en sekund efter att jag hade lagt den ifrån mig, så greppade kvinnan som stod jämte mig tallriken, med fasta bestämda fingrar och sa;

- Åh, en sådan här Palme-tallrik har jag aldrig sett förut, de måste väl vara ovanliga?
- Jo, ja, det är de nog , sa jag. - Det är en liten repa där, pekade jag.

Men då hade hon redan vänt ryggen till, med en helt underbar tallrik, med ett lika underbart grafiskt tryck av Olof Palmes karakteristiska ansikte på, i sina fingertoppskänsliga händer.

Om jag har ångrat mig? OM! Men detta hände precis innan jag förstod att alla. Precis ALLA småsakerna på loppisen kostade fem kronor styck.

Men. Jag får väl trösta mig med en annan gammal statsminister istället, han som ligger längst in i prylgarderoben någonstans. Och samlar damm.

Olika dagar

Igår, eftermiddagssol i sovrummet. En lite kyligt blåtonad och avvaktande sol, men ändå. Och sedan en så bra - BRA! film på stor bioduk på kvällen. Svartvita bilder som sprakade av färger.

Idag, mulet. Vitt, vitt, vitt. En hungrig tvättmaskin och ett hem som aldrig får nog av TLC, och jag som hellre vill ge det till någon annan. Men lite skidor blir det i alla fall, mellan tvättrumsvarven. På TV:n. Och senare lite engelskt antik-putter. Så visst finns det hopp, även idag.

:)
/helena


ps Åh, vad jag önskar att jag hade haft tid att skriva något här.

Får det lov att vara lite poesi?

Ni trodde väl inte att jag glömt bort de återstående bidragen från poesitävlingen som jag har lovat att publicera? Nej, jag tänkte väl det. För det har jag så klart inte. Tycker bara att man kan spara lite ibland. På allt som är fint här i världen, så att det räcker lite längre. Och poesi är fint. Ibland. Ibland är det något annat. Det kanske vill förmedla något helt annat. Och det är också fint. Och bra.

Lukas ord gör mig lite bubblig i magen, hm, på ett bra sätt alltså. Och så påverkar de mungipornas riktning. Uppåt! För vem kan låta bli att le åt rim som används så här kreativt?

Det kan vara så att det dyker upp ett och annat ord här, nu, strax, som aldrig har synts härinne förut? :) Och det känns ganska uppfriskande på något sätt. Lukas, nu är ordet fritt OCH ditt!

Gais är bajs!
Majs är nice!
Musen och lusen slår på busen!
Boll har koll!
Blad är glad!
Finger åt flinger
Katten såg skatten
Stacken mot macken
 

/av Lukas Tärnbrant







:)
/helena


ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 4: '(T)ankfull'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 5: 'Regnets (och Johns) onomatopoesi'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 6: 'Kort och precis poesi'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 7: 'God Ny poesi!'

Objektivt perspektiv?

Det fanns en tid, för ganska länge sedan nu, när jag inte kunde lyssna på musik för att den gjorde mig så känslosam. På ett nästan obehagligt sätt. Det var som att tonerna blev för närgångna. Jag vet inte om det säger mest om musikens förmåga att ta en till platser inom en som man inte vill besöka, inte vågar besöka, platser som man kanske inte ens visste existerade. Eller om det bara handlar om en ung människa som befann sig i en extra känslig period och därigenom inte "tålde" musikens påverkan och inflytande.

Kommer att tänka på det när jag snäpper av några här-där-jag-går-och-står-bilder med kamerans hjälp. Eller rättare sagt just-precis-här-där-jag-sitter-och-skriver-bilder. Då kommer jag att tänka på den där perioden utan musik. Tänk - en tonåring som inte kunde, inte klarade av, att lyssna på musik. Fast det rörde sig väl inte om någon jättelång tid, men ändå, vi pratar nog om flera månader i rad i alla fall.

Och så kommer jag att tänka på en annan sak. En annan period. En annan liten tidsrymd. När jag inte ville fotografera någonting alls. Eller "ta kort" som man ofta vardagligt sa på den tiden. Det var någonting med att jag inte tyckte att man kunde spara det där viktiga, med just de där ögonblicken. Att man ändå aldrig kunde fånga känslan, tanken, tiden, som fanns just då. På bild.

Så tänker jag inte riktigt längre. Bilderna, fotona, kan visserligen vara minnen - om man vill - men de kan också vara något annat. Något mera fristående. Bestående eller flyktigt. Men det var egentligen inte det jag ville säga.

När jag ser på mina något suddiga ögonblicksbilder så tänker jag på perspektiven. Hur de ändrar karaktär med tiden. Hur svårt det är - ibland - att se klart på det som finns rakt framför en. Hur svårt det kan vara att fokusera. Att fånga nuet som man säger. Att urskilja det viktiga från det mindre viktiga, om man befinner sig på alltför nära håll. Och jag kan inte låta bli att undra om det är därför som vi aldrig upphör att fascineras av historien. Alla historierna bakåt. Om de som levde då. Innan. Eller om oss själva för den delen. Då. Innan. För att det är lättare att få syn på det viktiga från lite längre avstånd? På lite längre sikt.

Men man glömmer så lätt minnets förmåga, vilja?, att tillrättalägga. Något som man tror sig minnas i detalj kanske i själva verket bara är en väl utstuderad efterkonstruktion?

Vad vet jag.



Vad jag vet är att det var allt från AB Flum idag. Och att i morgon kanske vi ser helt annorlunda på tillvaron.
:)
/helena





ps Å andra sidan. Musiksidan. Så blev filmen om Mozart - Milos Formans mäktiga "Amadeus" - min favoritfilm redan när jag såg den på stOOr bioduk som 15-åring. Den berörde på djupet, på ett sätt jag då aldrig tidigare hade upplevt. Nu sitter jag här och funderar på om jag inte borde se om/lyssna om den snart? För det har jag aldrig gjort, ordentligt, sedan jag var en alldeles överväldigad - och av musikens kraft uppfylld - 15-åring. Jag har aldrig vågat. För tänk om jag förstör det allra vackraste mötet med musiken, som jag kan minnas?

Vi-bra-tioner

Inga megafoner
Inga cymbaler
Bara små enkla rader

Emellanåt ett litet pling
På triangeln
Från skrivmaskinen

Det handlar om det som förenar
Inte om det som förorenar
Om det som förgrenar
Växer
Landar

Inga manifestationer
Inga demonstrationer
Bara små enkla vibrationer

Emellanåt ett knappt märkbart skalv
En bön från en människa som inte vill vara halv

Det handlar om apelsinen - den kloka
Som överbrygger klyftor med klyftor
Det handlar om att se att det som man delar det helar
Läker
Sår
Förgrenar
Landar

Inga cirkuskonster
Inga trolleristavar
Bara små enkla ord

Emellanåt en vokal som snavar
En böjning som rätas ut
En kontrapunkt

Det handlar om det som ringlar
Om snigeln - som kommer fram till slut
Det handlar om ringar
Om att vänta
På signaler
På vatten
På land

Inga dolda agendor
Inga fallgropar
Inget uppåtväggarna
Bara små enkla fotnoter

Emellanåt en blöt galosch
En sur gamäng
En slängd gobeläng
Ett svettigt hålfotsinlägg för själen

Det handlar om cirklar som inte bryter upp
Det handlar om det som blir bra
Det som förlåter
Pussar på det onda
Ändå
Fast
Trots

Inga konstigheter
Inga fyrkantiga personligheter
Bara små enkla runda formler

Emellanåt en mjukis som snubblar
Ett naturligt ljud
En bärfis som pustar ut
En blånekande mes

Det handlar om det som fortplantar sig
Det som vidrör det innersta
Som berör
Inte stör
Strör
Socker

Inga förbehåll
Inga troll
Bara små enkla föresatser

Emellanåt ett för stort försprång
En gränd som skaver och är för trång

Det handlar om nyfikenhet
Det handlar om det som inte bara behagar
Inte om speciella dagar
Inte om att skrävla
Eller skövla
Det handlar om att skörda
Sina sår
Spår

Inga mikrofoner
Inga pukor
Bara små enkla slag

Emellanåt en helnot
På partituret
Från hjärtat
Här
Nu
Vi




:)
/helena