Men jag fastnar i Bangor

Grått och trist är novembervädret utanför mitt fönster, mannen fixar kaffe i köket. Grannen springer ljudligt i trappan. Jag läser baksidestexten i en bok som kräver finfika; bästa prickiga vintage-koppen och choklad med något mjukt i mitten.

"Före internet, före televisionen, före biograferna ... då fanns affischerna om resor till fjärran mål, vilka användes av resebyråer, bilfabrikanter, järnvägsbolag, flygbolag och andra som försökte sälja en dröm om flykt från den grå vardagen. Men reseaffischen var inte bara en slående dagslända, den speglade också förändringarna i samhället, i kulturen, i konsten och i modet.

Den här boken visar en samling av de bästa, mest slående reseaffischerna som någonsin gjorts och ger en elegant, informativ glimt av turismen och turisten i en förgången tid."

/ur Vintage Affischer
     Resandet som konst
 av Patience Coster
originaltitel: Vintage Travel Posters
Arctic, London 2015



:)
/helena

ps Från 1870-tal till 1960-tal. Från De gyllene åren till Världen krymper. Men jag fastnar i 50-talet. Glamour igen. De två pop:iga sjöjungfruarna matchar min kopp så bra. Prickigt och randigt. Och en badboll som lyser upp likt solen. Det står Bangor på affischen. Och jag känner; att till den stranden måste jag ta mig. Till varje pris. Men vad står det där nedanför? Northern Ireland. Jaha. Där är det nog inte bikiniläge nu. Nä. Och jag som tyckte Bangor lät så exotiskt. Får nog läsa på lite, innan På spåret-säsongen börjar.

Som om det vore igår

Jag är kvar i köket. Mörkret har lagt sig runt omkring. Det blev fint att sätta ett ljus i den lilla vinranka-kannan. Mini-stjärnan däremot, i den passar inget ljus alls, fast den ursprungligen är tillverkad för att ha ett värmeljus i. Jaja, så kan det vara med "de redan använda sakerna", Man kan aldrig så noga veta vad de kommer att användas till. Det visar sig. Det är själva charmen. Second hand-charmen.

Jo, här står jag i köket och betraktar hyllan som jag just har möblerat om i. Och så tänker jag på det här med torka. Bloggtorka. Ordet som dyker upp på bloggar lite här och var då och då, men jag tror aldrig att jag har haft det. Peppar peppar. Däremot känner jag ofta att jag inte riktigt har tid att genomföra alla idéer som poppar upp, och då kan resultatet, eller icke-resultatet, bli en form av torka. Eller som nu, när jag inte kan fokusera på en enda sak. Minst fyra-fem saker cirkulerar just nu omkring i mitt bloggomlopp. Ska jag skriva om den där låten? Eller ska jag äntligen komma till skott och sammanfatta sommaren som gick? Eller ska jag ta och berätta några små sanningar om mig själv igen? Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

Då kommer jag att tänka på den 21 oktober. Minns ni? Dagen som Marty McFly i Tillbaka till framtiden II återvänder till. Inför det historiska datumet plockade jag fram min gamla dagbok igen. Tänkte att jag kanske hade skrivit något just den dagen. Men det hade jag inte, däremot en massa andra dagar då, 1985, när jag var 15 år. Särskilt på sommarlovet hade jag tydligen tid att skriva. Hittar så mycket kul som jag kan tänka mig att tråka ut er med... Haha. Jag var en riktig liten kulturtant redan då. Men så hittar jag en inledning jag tycker om - vem använder ordet WC idag, jag bara undrar? - i alla fall, en liten måndag i juli 1985, 15 juli:

Grått och trist är julivädret utanför mitt fönster, pappa spikar upp en hylla på WC. Stereon spelar Niels Jensen. Putte sitter i sin bur och kvittrar förtjust.

Livet går vidare i sakta mak, utan större äventyr. 

Igår var jag och Mamma i kyrkan och lyssnade på Musik i Sommarkväll med fyra duktiga unga musiker. Det var mycket vackert!

Sist igår tittade jag på en gammal Hasse Ekman-film: Flicka med Hyacinter. Väldigt bra för att vara så gammal, ingen puss o. kram där inte.

Nu öser regnet ner och åskan dånar, i alla fall bra för gräset och potatisen!

Jo, en sak till gjorde jag igår. Badade naken i en sjö i Våthult. Och något som jag har gjort idag + många andra dagar, som i alla fall påminner oss om att det faktiskt ÄR SOMMAR (va?) Jo, ätit jordgubbar, mums!

:)
/helena

ps Så där ja, där satt den. Lite musik, lite sommar och några små sanningar om mig. Ett allt-i-ett-inlägg minsann. Anno 1985.

Now!ember

Står inne på toaletten.
Vår mörka toalett.
Inget fönster så långt ögat når.
När jag är trött tänder jag inte.
Är jag ensam hemma låter jag bara dörren stå på glänt.

Står och betraktar mitt trötta, tandkrämsprickiga ansikte i spegeln.
Egentligen är det ju spegeln som är prickig, men det låter inte lika kul.

Plötsligt lyser det vita porslinet upp!
Fogar sig under en ovan situation.
Det gamla kaklet börjar nästan le.

Jag fattar ingenting. Rusar, snarare småsnubblar ut i köket. Och då förstår jag vad som hänt.

Hösten har hänt, nästan vintern.
Trädet mitt emot har tappat alla sina blad nu, solen får därmed fritt spelrum över grannhusets fönster och då letar sig en katt in.
Flera katter.
Många, långa katter.
Solkatter.

Inget är nytt under solen.
Inget är nytt i köket.

Ändå är allt nytt.

I nytt ljus.
novemberljus.

now!ember
wow!ember

:)
/helena

Svanesång

Jag tycker inte att persienner är vackra, men det tillfälliga mönstret de, med hjälp av solen, lämnar efter sig är något av det vackraste jag vet. För en stund sedan lämnade oktober sina sista svaga solränder över Matisse-planschen framför mig. Och det är lite sorgligt. Fast fint.

Steg upp sent idag, ville inte släppa Kristian med blicken. Eller händerna. Ni vet, Kristian, han som blev Kristian med ett helt folk på bara några korta månader. Lite som Carola. Vet inte vad han hade tyckt om den jämförelsen. Förmodligen hade han inte brytt sig så mycket, han hade så mycket annat att bry sig om.

När jag började läsa bloggen I kroppen min, då för några år sedan, var min första tanke - eller kanske andra - att jag önskade att jag hade fått läsa hans nakna, rättframma formuleringar i samband med något helt annat än hans vidriga sjukdom. Inte för att han inte beskrev sin ovardagliga vardag ovärderligt bra, utan för att jag ville läsa hans ord i samband med något som inte gjorde så konstant ont att läsa.

I Mot monsunens hjärta får jag göra det. Författaren och journalisten Kristian Gidlund var en genuint nyfiken och intresserad människa. Är, vill jag skriva. Och är blir verkligen, så att säga, rätt tempus när hans eget urval av artiklar, reportage och intervjuer får liv inuti min hjärna. Och långt in i mitt hjärta.

"... Jag och Direktören susar fram genom landet, förbi täta sockerrörsplantage, risfält med vadande hägrar och slagord på väggar och skyltar: "Viva Fidel", "Hasta la victoria siempre", "Viva la revolucion". Vi passerar avfarten till famösa Grisbukten där ett försök till att störta Castro havererade kapitalt 1961. När vi kommer fram till Trinidad behöver Direktören sova. Inte så konstigt, med tanke på att han tillbringat större delen av dagen åt att försöka spränga ljudvallen. Jag drar däremot till en strand för ett dopp bland exilkubaner, traktens ungdomar och ryssar som tar med sig sina romflaskor ut i vattnet. ... "

Han, Kristian, lyckas inte bara med konststycket att få mig att bli så intresserad av det svenska - världskända - skateboardproffset (som råkade ut för en livsomvälvande olycka och fick sitta i fyra års fängelse i Australien och sedan flyttade tillbaka till Sverige i ett försök att starta ett nytt liv i Stockholm) att jag sätter mig ner för att lyssna på en 36 minuter lång radiodokumentär om honom (Ali Boulala), utan han får mig också att ifrågasätta mitt eget skrivande. Jag menar, hur kunde han redan, som bara 20-nånting, vara så himla insatt och bra på att skriva intressant och personligt? Om situationen varit annorlunda hade jag nästan känt för att använda ordet orättvist, men det gör jag förstås inte. Jag läser vidare istället, och känner mig lyckligt lottad som får vara kvar här ett tag till.

"... Innan jag gick tillbaka till hästen passerade jag en skylt som till en början verkade malplacerad. Den kändes nästan osynlig, där den satt i sin avskildhet. Jag läste den och stod stilla ännu en gång. Den berättade att det sista en person tänker på innan döden får den att lämna sin kropp blir förevigat i dess tankar. Jag undrade om samma sak också gällde för djur. När jag sakta red genom skogen var syrsornas sång öronbedövande i den dimma som verkade bli allt tätare. Jag kunde inte släppa tanken på hunden, men jag behövde lämna den. ..."

/ur
Mot Monsunens Hjärta
Reportage och intervjuer
Kristian Gidlund
Forum, 2014



<3
/helena

ps Boken finns också som e-bok och pocket.

Nalloween & en riktig sagoskatt

Det pratas mycket om hur personlig man ska våga vara på sociala medier. Vilket avstånd man ska hålla och så. Lite som tresekundersregeln i trafiken kanske. Efter det här inlägget, där jag ska presentera tre av mina bästa vänner för er, kommer det nog inte att finnas någon återvändo för mig, är jag rädd.

När man officiellt har kommit ut som nalloman, vid passerade 40 år, är det nog ganska kört med det här med integritet och sådant. Eller vad tror ni? Hej, jag heter helena och är nalloman. Så, då var det sagt. Känns ju nästan lite skönt att ha det sagt. Äntligen.

Här är de alltså, mina tre vänner. Får jag lov att presentera, från vänster till höger: Astrid Lindgren, Mr Blue och Nalla.

Till mitt försvar kan jag säga att det finns ett par medskyldiga till att de här tre befinner sig i just vårat, oftast barnfria hem. Mr Blue fick jag i julklapp av en f.d. chef (!?). Och vem är jag att göra mig av med en julklapp från en så högt uppsatt person, jag bara undrar? Astrid Lindgren (varför jag har döpt den så får vi ta en annan gång) har jag köpt av Unicef en gång i tiden, och här var tanken att den hängselbyxelklädda lilla lurviga skulle få flytta vidare hem till någon liten parvel, men hon har liksom vägrat att flytta ifrån mig och sina nall-kompisar. Och så Nalla då, hon är den enda som jag inte kan skylla någon annan för. Lokalt tillverkat hantverk, är hon. Rakt igenom liksom. Hon tittade på mig - där hon satt i den lilla hemslöjdsbutiken - med sina utsträckta armar, och sina glasartade, bruna ögon och så var det kört. Bara måste ha. Så var det med det.

Nalloween, det var en jobbarkompis till mannen som sa att de skulle ha en mjukare variant av Halloween-party, och det är svårt att inte tycka att det är en superbra idé efter den senaste tidens händelser. Vi behöver mjukhet lite extra mycket nu. Vara mjuka och goa och rara mot varandra.

Därför vill jag, mannen, och de tre fredagsmysarna i soffan, önska er en riktigt bra start på denna ljusa, mjuka, finstämda och lite lagom rysliga helg!

:)
/helena

ps Har ni hört talas om Mjukdjur för utbildning? IKEA i samarbete med Unicef och Rädda Barnen. Barnens egna teckningar har förvandlats till tredimensionella små vänner som säljs till förmån för att barn runt om i världen ska få ett bra liv, bland annat i form av bättre tillgång till utbildning. Låter som en riktigt bra grej, tycker jag. Tycker t.ex. att den här rosa flamingon med låång hals och spretiga tår, som Stella har formgivit, verkar vara hur mysig som helst för mig alla barn att gosa med.

Varje hjärta rörs av melodin

Det gick inte att motstå. Det söta häftet med visor i. Populära Visor, Nummer 51 och Svenska Visförlaget Stockholm, står det på framsidan. På baksidan står namnet på tryckeriet (Kihlström & Setréus Boktr. Sthlm) och innehållsförteckningen över de över 40 visorna som faktiskt får plats i denna lilla musikaliska trycksak från år 1949.

Amba-Tamba-Samba, Doftande hägg, En bukett röda rosor, Fjällbruden, Gungorna och karusellen, Hjärtats saga, I kväll ska man lägga ut sina krokar, Konserverad gröt, Man ska alltid bjuda på det bästa man har, Om du var den enda flickan, Präriemånen, På Cafe du Palais, Salta biten, Tre små sillar, Underbar, Underneath the Linden tree, Varför skrev jag ingen visa? Ja, titlarna är många och en del ganska långa. Och söta. Och salta.

Pudra din kind med solsken. Vilken underbar titel och uppmaning! Men det är inte den visan jag tänker visa er nu, det blir en annan. Jag tänkte så här; att eftersom mannen har en liten spelning ikväll så ska jag givetvis publicera texten till Musikant. Så, till mannen och er, en söt liten sak. En hjärtesak.


Musikant.

Text: Carl-Axel Herou.  Musik: H. Zeisner - Ch. Gaudriot.

Ifrån estraden hörs en violin
och varje hjärta rörs av melodin.
Den tycks viska: glöm,
vardagens krav!
Helt är den mättad av
minnen och dröm.

Refr.: Känslorna tolkar du så väl, MUSIKANT.
Tonen den kommer från din själ, MUSIKANT.
Lycka och längtan,
jubel och trängtan,
allt lever däri.
Starkast måhända
erfar en enda
din stråkes magi.
Vem är väl hon du spelar för, MUSIKANT?
Gripna vi sitter och hör,
strängarnas sång oss betvingar,
vår fantasi får vingar
av din melodi.



:)
/helena

ps Mannen ska förstås inte spela fiol. Och inte så här gamla låtar. Men annars så.

Let's gå ner på sta'n

Det är inte så himla ofta jag är inne i stan på dagtid. Tyvärr.

Men det händer att jag sliter mig från jobb och plikter, kastar på mig ett par nästan anständiga paltor och beger mig in mot civilisationens kärna.

Kände mig lite blyg först, det var ju så mycket folk överallt. Ställde mig bakom en lagom yvig buske och tjuvkikade lite. Nej då, det gjorde jag förstås inte, men jag krockade med en liten skylt ungefär här. En skylt med poesi på. Tror det stod något om "kardemummatrumpet" på den. Finns det verkligen något som heter så? Vackert ord i vilket fall.

Det är så mycket färg, nästan, överallt nu. Inne på Kupan - Röda Korsets second hand - spanade jag in en randig, höstgosig, färgstark tröja, men den fick hänga kvar. Gick ju faktisk mest in dit för att skänka dem en rosa vas. Kors i taket! En vas mindre. Det betyder förstås inte att vas-kontot är särskilt välbalanserat nu, än, någonsin.

Strosade förbi både det ena och det andra, gjorde jag.

Och det tredje. Och ett jättevackert fönster!

Sedan hittade jag en jättelång rosa tråd, och då kunde jag inte låta bli att göra så där som man gjorde när man var liten: Liksom linda tråden varv efter varv runt pekfingret samtidigt som man rabblar alfabetet. En bokstav för varje varv. Och så hamnade jag på n. Det måste betyda att min kille har rosa hår och heter något på n då va? Har för mig att det var så vi brukade göra för att få reda på hur vår tillkommande kille skulle se ut. Haha. Sedan fuskade jag lite, lindade tråden lite lösare varje varv och hamnade då på m istället. M som i Mannen!

Mannen ja, han kom och mötte upp mig på Erikshjälpen. Där såg jag ett så fint tygstycke, en slags jättestor bonad, som jag innerligt önskade att jag hade haft någon vägg över till. Det slutade med att vi köpte varsin bok. Och sedan gick vi till biblioteket. Snipp, snapp, snut. Ungefär.

:)
/helena

ps Köpte förresten en riktigt fin brosch också. Med några djur på. (Vad annars?). Den/de ska vi snart titta lite närmare på.