 |
| Känner ni igen honom? Trots fantombildsvibbar? |
 |
| Aha, en man med slips. DÅ finns det ju inte så många att välja mellan... ;) |
 |
| Nu blev det väl ändå lätt? I alla fall för oss födda innan nittiotalet... |
 |
| En blommig ko, kunde kanske passa Thorbjörn? |
 |
| ... och jag har no 1071! |
 |
| Här har ni alltså mannen som blev statsminister när jag var 6 år. |
Idag ska vi gå och rösta - igen! Vi här hemma. Vi här i regionen. Det får mig att börja nynna på något annat med lite ålder på; Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken... Nja, jag vet inte det. Lena Ph kan jag kanske fortfarande tro på, även om det är liiite svårt att ta någon med det håret och de kläderna på allvar.
Som sagt till urnorna igen, visserligen ska vi "bara" lägga den blå lilla lappen i sitt kuvert idag, men ändå. Det får mig inte bara att nynna, utan även att minnas den där söndagskvällen i september. Jag kommer så väl ihåg den, hur modstulen jag kände mig. Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Jag grät. Mycket. På grund av den maktlöshet man kan känna när något förändras i sina grundvalar. Och jag lyssnade på Wiehe's text och Afzelius sång.
Det är nog därför som jag tycker om att se honom i ögonen, Thorbjörn Fälldin, för om vi bortser ifrån sådana trivialiteter som partifärg, så symboliserar han och de andra riksdagsgubbarna( och gummorna), som Palme, den välfärd och den trygghet som vi som växte upp på 70-80-, och i viss mån även på 90-, talen kunde känna. Trots energikriser och skattebråk. Vi fick, t ex, växa upp med förvissningen om att vi hade en av världens mest framstående sjukvårdssystem. Vi låg i framkant, som det hette.
Idag känns det, ibland, som att vi har hamnat i kölvatten... Jag tänker på en fransk film som vi såg för ett tag sedan. En ganska otäck historia faktiskt. Vet inte om vi behöver fler "wake-up calls" egentligen, men det var ändå så jag upplevde den. Är det verkligen så här i Frankrike idag? Tänkte jag. Och är vi också på väg dit? Se Welcome och bedöm själva. Om ni vågar. En till sanning i vitögat? Eller bara ännu en påhittad historia. Fiktion? Här kan du kika på en trailer (den avslöjar inte hela filmen, om du inte kan franska vill säga:)
Så idag går jag och röstar, - igen. För jag är så inte säker på att fröna växer sakta - längre. Oavsett regn eller solsken. Oj, nu ösregnar det!
så hörs vi sen, efter valet.
:)
/helena
ps I går rekommenderade jag en annan fransk film. Läs gärna om den. Och om någon undrar så har jag en förkärlek till minnestallrikar... för även om just den här kanske inte är en favorit, så kände jag ändå att jag ville rädda Thorbjörn F från att ligga kvar där på Myrorna, alldeles ensam.
pps Idag är det ju söndag, även på FABRIKEN!
Apropå gamla tallrikar så får du här en länk till Ida som gör så fint med just gamla tallrikar.
SvaraRaderahttp://familjeniuttran.delacreme.se/
Vad duktig du är på att skriva...minnestallrikar är faktiskt roligt, vi har några stycken. De sitter dock inte väggarna utan ligger i skåpet;) Snart kommer svaret hur det gick i ert val, Håll ut!
SvaraRaderaLiseLotte: Jag ääälskar gammalt porslin, särskilt tallrikar. Tack för omtanken med länken, men Ida har jag följt länge, hittade den sköna familjen i Uttran innan hon startade crémedelacréme. Jag tror t o m att det var via hennes kommentarer som jag hittade din fina blogg. Har du aldrig "sett mig" där bland hennes kommentarer? Jo, just det Ida vann ju i min Mine-glas tävling också. Jag tror inlägget heter; "Nu drar vi vidare", i början på mars. Om du är nyfiken. :)
SvaraRaderaCinna: Tack, vad glad jag blir. Och mallig, när jag får beröm. :) Jag har bara två tallrikar på väggen, gammalt fint porslin, ingen Thorbjörn på väggen inte. Hm, valet ja. De gick framåt mot i höstas, inte mycket, men ändå. Men jag har torkat tårarna lite sen i september, men visst är jag fortfarande ledsen och besviken. Men, men, life goes on. Så smileyn är :) trots allt.
/helena