"...dagen i deras tillvaro..."

Det finns flera skäl till att jag skriver det här nu, som att det är hög tid. Men det viktigaste skälet till att jag skriver det här just nu är: mannen.

I våras fick han ta emot en kulturbelöning - för lång och trogen poetisk tjänst - från den lilla staden där vi bor. Och jag var inte där. Som så många gånger när det händer något, var jag inte där. På grund av kroppen - den motsträviga. Visst kan han tycka att det är tråkigt när jag inte kan vara med, på allt, men mest ledsen blir nog ändå jag själv. Över alla missade tillfällen.

Det är inte så ofta jag skriver om den - kroppen - mer än i korta och lite dolda, trötta ordalag. Inte för att jag har något att dölja - jag är t.ex. inte alls sjukskriven och uppbär inte någon som helst ersättning - utan helt enkelt för att det är ett tråkigt ämne.

Två steg fram och två steg tillbaka. Så ser livet ut ibland, när man stångas med en stark, nyfiken och envis mental vilja i kombination med en kroppslig återhämtningssträcka i storlek med Ölands Stora alvar (för att använda en lite karg, men blommande plats, som metafor).

Så, eftersom jag inte var där då och eftersom mannen ofta, ofta, finns där för mig när jag inte riktigt orkar, vill jag passa på - medan snöstormen yr yrvaket utanför - att överräcka en liten skriftlig blomma.

I tidningen delas det ut Dagens Ros till höger och vänster, till nära och kära, och andra välvilliga (ofta till de många hjältarna inom vårdsektorn!). Här inne hos mig blir det en gerbera. En gul och glad blomma till en god och glad man!

Och som bonus blir det en dikt. En dikt som jag tycker mycket om. En dikt som skrevs för många år sedan. En dikt som känns lika aktuell nu som någonsin. Särskilt om man ser på den ur ett lite större perspektiv, tänker jag. En dikt om blommor, och om människor. En dikt skriven av mannen.

Blomspråk

jag springer och vrider på mina blommor

jag vill se hur vackra de är

men de vänder sig hela tiden

mot solen

ljuset

dagen i deras tillvaro

å andra sidan

vad begär jag egentligen

så håller vi människor ju också på

mina blommor

växer in i varandra

över varandra

slingrar sig och fastnar i varann och jag måste 

sära dem

försiktigt måste jag

flytta isär dem

då de nästan verkar försöka hindra varann

att se ljuset

å andra sidan

vad begär jag egentligen 

/av Mannen


:)
/helena

ps 99, 99% av fotona här i bloggen är tagna av mig. Men eftersom jag inte var där den där dagen så förstår ni att originalet under fotomontaget ovan är taget av någon annan. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på fotografen ifråga, sorry. Men vem du än är - tack för en väldigt fin bild!

pps Och nu ska jag strax gå och stryka en skjorta. Åt honom. <3

Småsinksunk

Ingen, abslolut ingen, blir lyckligare av att se tre småruggiga bilder på ett småsunkigt diskställ i vintermörker. Så därför får ni bara se en bild på ett småsunkigt diskställ i vintermörker. Snällt va?

De tre småsuddiga "grejerna" som står nydiskade i stället gör mig däremot lite smålycklig, ja rentutav lite småsalig så här i adventsstider. Även om de tre småsinkade mig vad det gäller att ta tag i middagsdisken...

Kanske kan ni urskilja vad de är, kanske inte, men att de är inköpta på välgörenhetsloppis kommer säkert inte som en överraskning för någon?

:)
/helena

ps Och självklart ska ni få se bättre bilder på de tre "grejerna" vid ett senare - eller kanske snarare tidigare och ljusare - tillfälle.

Avsändare okänd

Med tröttheten som enda resesällskap tar hon spjärn en sista gång mot väggen innan vakenheten är ända framme. Drömmen igen. Alltid samma. Alltid på språng med en flyttkartong. Men det är inte hon som reser. Och han vänder sig aldrig om. En välbekant släng med bakluckan senare så är han bara borta.

Varför tryckte hon - vuxna människan - näsan så hårt mot glaset? Och visst var det ett barn som hade skymtat på hennes arm? Hur många gånger kan man säga förlåt och faktiskt mena det? Och varför, varför, varför var det alltid lättare att fråga sig varför andra gör som de gör? 

Tekoppen från igår. Kallt alldeles vanligt te mot nariga läppar smakar renande på något vis. Lenande. Och hon tänker att hon borde skriva ett brev. Ett långt, alldeles vanligt brev.

:)
/helena 

Here comes the sun 2

Du är solen. Och jag är skuggan som faller platt utan dig.

/helena

ps Detta var en illustrerad kortkortdikt i avdelningen romantik-komik. Romcom-poetry. En helt ny fotodiktform? ;)
pps Apropå roligt och apropå alla bilder man tagit/tar och som man sedan sitter här och försöker få någon ordning på - ikväll tittar vi väl allihopa på Alla är fotografer igen?

Brabrabra blablabla

Måste bara kolla en sak. Måste bara kolla så att ni inte missar den bästa snackisen, alltså det bästa pratprogrammet på TV just nu: Sommarpratarna!

Bara en sådan sak som att få lite havsblänk tillbakareflekterat genom rutan i denna pupillmörka tid. Bara en sådan sak. Att sedan få ta del av samtal som seglar snabbt som sommarbrisen mellan de mest känslostormande bråddjupen och de mera lättsamt vågskvalpande strandhuggen.

Som när Mona Sahlin berättade om att hon egentligen alltid vill säga att hon har fyra barn när någon frågar - inte tre. Johan blev bara ett år. Men de fick ett bra och roligt år tillsammans. Gillade verkligen liknelsen hon gav - minnena som ett ömmande blåmärke. Ett blåmärke man inte kan låta bli att trycka på. För att man aldrig vill glömma.

Jag har sett alla avsnitten som hittills har sänts - alla har bjudit på riktigt intressanta och givande samtal, även om jag nog måste säga att det första avsnittet - med bl.a. Özz Nûjen och Elsie Johansson - har lämnat allra starkast avtryck inom mig. Det var något med alla kloka ord de sa om kärlek. Och det om att inte heller glömma bort den (kärleken) till sig, dig själv.

:)
/helena

Grön & gran(n) & barrfri!

Under ligger klapparna redan klara. Docka, dockvagn, en större docka och små små djur som verkar beta där längst in på mattan, alldeles intill stammen. En joker som strategiskt har lagt sig mitt bland diverse tårtor och annat gott!

På grenarna hänger redan allt mellan himmel och jord. En svan? En jockey?? Hjärtan, kulor och tända ljus! En lyra, flera fjärilar och ett väldigt fult ansikte. Som sagt - allt mellan himmel och jord.

Skönt att graninköpet är avklarat.

:)
/helena

ps Det har ni säkert glömt, men det var redan mycket tidigt i våras som vi blev med julgran. Ni kommer kanske ihåg att vi köpte ett par veteranbilar samtidigt?

Shelley, skymtar, stjärneljus

 

" En okänd andekrafts fördolda ham

är mitt ibland oss, trolsk och aningsrik,

och luftig lik en vind och blomdoft lik 

och lik den bleka glimt, som skymtar fram,

av månsken bakom bergens furutäckta kam,

den ger ett flyktigt, skirt behag

åt själar och åt anletsdrag.

Den är oss kär som minnet av musik,

som kvällens skimmer, nattens sus 

och skyars färd i stjärneljus,

ej blott för ljuvhets skull, men kär

för allting underbart den innebär. ... "

/ur Hymn till den själiska skönheten
av Percy Bysshe Shelley (1792-1822)
översättning av Gustaf Fröding
från boken (En Bukett) Engelsk lyrik
Vald av Erik Blomberg
Natur och Kultur
Stockholm 1952


:)
/helena