Det finns flera skäl till att jag skriver det här nu, som att det är hög tid. Men det viktigaste skälet till att jag skriver det här just nu är: mannen.
I våras fick han ta emot en kulturbelöning - för lång och trogen poetisk tjänst - från den lilla staden där vi bor. Och jag var inte där. Som så många gånger när det händer något, var jag inte där. På grund av kroppen - den motsträviga. Visst kan han tycka att det är tråkigt när jag inte kan vara med, på allt, men mest ledsen blir nog ändå jag själv. Över alla missade tillfällen.
Det är inte så ofta jag skriver om den - kroppen - mer än i korta och lite dolda, trötta ordalag. Inte för att jag har något att dölja - jag är t.ex. inte alls sjukskriven och uppbär inte någon som helst ersättning - utan helt enkelt för att det är ett tråkigt ämne.
Två steg fram och två steg tillbaka. Så ser livet ut ibland, när man stångas med en stark, nyfiken och envis mental vilja i kombination med en kroppslig återhämtningssträcka i storlek med Ölands Stora alvar (för att använda en lite karg, men blommande plats, som metafor).
Så, eftersom jag inte var där då och eftersom mannen ofta, ofta, finns där för mig när jag inte riktigt orkar, vill jag passa på - medan snöstormen yr yrvaket utanför - att överräcka en liten skriftlig blomma.
I tidningen delas det ut Dagens Ros till höger och vänster, till nära och kära, och andra välvilliga (ofta till de många hjältarna inom vårdsektorn!). Här inne hos mig blir det en gerbera. En gul och glad blomma till en god och glad man!
Och som bonus blir det en dikt. En dikt som jag tycker mycket om. En dikt som skrevs för många år sedan. En dikt som känns lika aktuell nu som någonsin. Särskilt om man ser på den ur ett lite större perspektiv, tänker jag. En dikt om blommor, och om människor. En dikt skriven av mannen.
Blomspråk
jag springer och vrider på mina blommor
jag vill se hur vackra de är
men de vänder sig hela tiden
mot solen
ljuset
dagen i deras tillvaro
å andra sidan
vad begär jag egentligen
så håller vi människor ju också på
mina blommor
växer in i varandra
över varandra
slingrar sig och fastnar i varann och jag måste
sära dem
försiktigt måste jag
flytta isär dem
då de nästan verkar försöka hindra varann
att se ljuset
å andra sidan
vad begär jag egentligen
/av Mannen
:)
/helena
ps 99, 99% av fotona här i bloggen är tagna av mig. Men eftersom jag inte var där den där dagen så förstår ni att originalet under fotomontaget ovan är taget av någon annan. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på fotografen ifråga, sorry. Men vem du än är - tack för en väldigt fin bild!
pps Och nu ska jag strax gå och stryka en skjorta. Åt honom. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar