Bilden. Det går aldrig att bara gå förbi den. Fotot där de båda står och kikar under lugg. Den unge mannen i bar överkropp. En tunn och senig överkropp som ser stark ut. Och så hästen, en pulserande åder under den trassliga hårmanen. Ögat verkar plira, lite pillemariskt - kanske beskyddande? Hästar sägs, av vissa åtminstone, vara så kloka.
Jag kan aldrig bara gå förbi boken (oavsett hur snabbt jag tror mig vara tvungen att nå mjölkkylshörnet längst in i affären...), måste le lite först, få den där glad/ledsenkänslan i halsen, varje gång.
Om ingen ser kan det hända att jag stryker min nariga vinterhand över den blanka pocketytan och håller andan en kort sekund. Blinkar ett par gånger. Och viskar; tack för orden. För någongång ibland, de facto ganska oofta, kommer det hit någon som har förmågan att göra den här fullständigt obegripliga världen lite, lite, mindre obegriplig.
Hur många gånger jag än läser den här texten så slutar jag aldrig att förvånas över hur fullständigt pricksäker den känns. Den är uppenbarligen skriven rakt ut ifrån hjärtat. Och jag vet att jag inte är ensam. Inte ensam här i universum. Och inte ensam om att älska just de här orden.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar