" ... Den nytvättade ljusbringaren hade nu hunnit långt ned i väster och såg närmast ut att vilja ta sig ett dopp i Hudson River. ... "
" ... Han njöt av den vackra synen - hyreshusen som färgades röda av den nedgående solen, barnen som kom ut igen efter regnet och började leka på gatan och de båda hästarna som sakta drog sina kärror bort mot gathörnet. En av dem lämnade runda, rykande, guldfläckiga bollar efter sig. Kvinnorna öppnade fönster och lade ut kuddar på fönsterbrädena, och deras gulbleka ansikten inramade av tjockt svart hår hängde ut som takränneprydnader över gatan. ... "
Mellan Nobelfestligheter, Mandelasorg (och glädje!), Lussefirande och Musikhjälp - och allt det där andra som alltid måste göras - har jag försökt snika till mig ett par sidors mustig läsning här och var. I Mario Puzos Pilgrimen följer jag, med historisk nyfikenhet, i Lucia Santa och hennes familjs spår. En slags west side story-story. Alltså inte i bemärkelsen rivaliserande gäng (inte hittills i alla fall, jag har hunnit till kapitel fem av tjugosex...), utan för att det handlar om italienska immigranter inflyttade till Manhattans västra sida.
Sedan har de här tre sköna filurerna hittat ut från diskställets inhägnade tillvaro. I minst ett år har jag gått och sneglat på dem. Men bara då & då eftersom Stiftelsen Vitryssland bara har loppisverksamhet - då & då. Lite oftare innan jul förstås. I alla fall, kikat har jag och beundrat denna kloka trio flera gånger. Nu blev de äntligen mina! Enligt diverse retroklokt folk så är det troligtvis den danske multibegåvningen Björn Wiinblad som har designat de tre vise (pressglas)männen, för Rosenthal.
:)
/helena
ps När vi nu tänder de tre små ljusbringande männen (på riktigt!) denna, hittills något regndystra, decembervecka så tänder vi dem för Nelson Mandela, så klart. Jag har nog aldrig hört så många vackert positivt laddade adjektiv någonsin, som de som sades under den korta glimt av begravningen som nyheterna visade igår. Vis var bara förnamnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar