Avsändare okänd 2

Hur kan något som väger så lätt ändå vara så tungt? Hon hinner bara tänka tanken under en bråkdels sekund. Molvärken i armbågen påminner henne mycket längre.

- Kan du inte alls se på det som att du har fått en andra chans? Mammas röst hade varit bedjande. Men nej, det kunde hon inte. Det kan hon inte.

- Som att du får rita alla vägar, floder och berg i din egen kartbok nu? Om det var något hennes mamma aldrig hade saknat så var det förmåga till dramatik. 

Och fallgroparna, hur blir det med dem? De får jag väl också rita in alldeles själv? Jippie.

Tröttheten. Fanns det något alls att sitta på i detta vita oskrivna blad till rum. Där, vid fönstret, kartongen med de gamla uppslagsverken. Men hon har blandat ihop dem, det här var uppenbarligen en annan kartong. 

:)
/helena