Magnolior & minnesvärda ord

Tänkte jag skulle berätta om en lite rolig dialog vi hade häromdagen - mannen och jag. Eller dialog och dialog... Men innan dess kan vi väl ta en titt på de blommande magnoliorna? Läste någonstans att magnoliasläktet är jättegammalt. Det ska visst ha hittats fossila lämningar av någon variant av magnolior som visat sig vara en massa miljoner år gamla. Min magnifika magnoliatavla är bara två år.

Eller rättare sagt - jag fick den på min födelsedag för två år sedan. Naturligtvis är den äldre än så. När jag fick syn på de uppseendeväckande vackra blommorna för första gången, på en vägg hos Emmaus, så hade de en ranglig linneram runt sig. Nu, när jag äntligen har fått tummen ur och tagit av den fula ramen, så tyckte jag att blommorna kunde få en lite mer framskjuten plats än på hallgolvet. Fast var deras slutdestination blir, det vet jag inte än. Kanske i köksfönstret?

Jo, konversationen vi hade för några dagar sedan löd ungefär så här. Först kanske jag ska förklara att jag var lite sur på mig själv, efter att ha felprioriterat min tid lite grand. Så där som det blir ibland, när ork och vilja lätt kommer på kant med varann. I alla fall. Tidig morgon, i vårt sovrum, mannen sover - nästan. Jag är klarvaken. Och jag känner mig lite grinig, men tycker att jag har kommit på en ganska så briljant idé till titel på min självbiografi. En självbiografi jag aldrig kommer att skriva förstås, för skulle jag skriva något så långt och invecklat så skulle det självklart handla om något mycket intressantare och roligare än om...mig.

Men det är alltid kul att bolla potentiella självbiografititlar, mer eller mindre oseriöst. Prova så får ni se. Den här titeln, just den här morgonen, var inte alls seriös. Den uppkom bara för att jag var sur. Som sagt.

- Duuu, vet du vad min självbiografi verkligen borde heta? Jag har kommit på det nu. Sa jag.
- Va? mumlade mannen, mycket sömndrucket.
- Orkar du? sa jag.
- Va? mumlade mannen, lika sömndrucket.
- Orkar du lyssna? sa jag
- Mm. Sa mannen.

Därefter följde något som jag upplevde som en lång tystnad. Definitivt längre än en tankepaus.

- Du orkar inte va? försökte jag lite försiktigt, vänd mot en stum sovande mun.
- Va? jag har ju redan sagt att den var bra. Sa han.
- Va? sa jag. - Jag har ju inte sagt den än, titeln.

Det visade sig att han - den sömnigaste mannen i stada - trodde att den briljanta titeln skulle lyda precis så: Orkar du lyssna?

Haha. Så underbart kul. Och faktiskt ett mycket bättre förslag än mitt.

:)
/helena

Det skulle vara konstigt om detta INTE vore ett feministiskt inlägg...

...och då menar jag inte i första hand för att det är den 8:e mars nu, alldeles strax. Utan för att det vore konstigt om inte alla texter som skrivs, härinne och ute i hela den vida världen, hade som syfte - även om det kan ske undermedvetet ibland, eller t o m omedvetet - att främja en värld där allas rättigheter är en självklarhet. Och skyldigheter förstås.

Tyvärr vet vi att det inte är så. År 2014 står stora delar av världen fortfarande och stampar inför det faktum att vi alla är varelser av kött och blod. Av vatten, ben och hud. Människor, kallas vi visst.

Ja, världen är konstig.

Men det här ska inte mynna ut i ett stort feministiskt brandtal, för det finns andra som skriver dem så mycket bättre. Men det här ska minsann inte heller mynna ut i en stor uppgiven feministisk suck.

Det här ska mynna ut i en stor puss på kinden!

En stor, blöt puss vill jag passa på att dela ut på alla kvinnokinder. Jag tycker inte att det känns som att det räcker med en kram, för vi kramas ju hela tiden numera. Lite till höger och vänster, som det faller sig. Och inget fel med det, men ibland krävs det lite mer - som en blöt kindpuss!

Alla kvinnokinder vill jag pussa - de rynkiga och de släta, de finniga och de fortfarande lite vintertorra. I ur och skurhink vill jag pussa er. Var ni än befinner er. I livets ständigt rullande trappa.

Och det enda ni behöver göra som motprestation är: Att vara er själva. För om det är något jag är mer trött på än någonsin, så är det den fortfarande så snäva kvinnobilden. Att vara kvinna måste vara att få vara sig själv. Floskelvarning! Men visst är det så? Och visst kan vi tumma på att göra vad vi kan för att vara bra förebilder för varandra. M a o vara oss själva. Vårt bästa själv ibland. Oftast bara så där vanligt bra, helt okej. Det räcker för mig. Berg får någon annan flytta. Jag flyttar in ett par ord i ditt öra ibland. En bild på din näthinna. Och kysser dig på kinden! Bara för att jag vill. Och kan.

:)
/helena

ps Om det nu är någon som tror att jag likställer, eller förknippar, kvinnlighet med den rosa färgen - så är det fel. Rosa kan vara feminint, såklart, om man vill. Om man känner för det. Själv tror jag att jag hade hunnit fylla 40 år innan jag alls förstod charmen, eller vitsen, med "den där lite vaga färgen". Men idag tycker jag mycket om den. Ser den för var den är. Upplever och tar in den i alla dess skiftande nyanser. Men likställer den med kvinnlighet gör jag inte. Mer än vad det gäller kampen som måste pågå hela tiden, inte bara under den s.k. rosa månaden. Så när jag såg den, den rosa broschen, sittandes på en anslagstavla i en second handaffär så kunde jag inte låta bli att föreviga den, med sitt upp- och nervända S. S som i second hand! Vad annars?

Någonstans i Sverige

Mm, tycker mycket om den här färgkombinationen just nu. Vårigt grönt såklart. Och piggt gult. Med en svart bas som ger lite tyngd. ...skogstjärnen fjärran sig gömmer, blå, som en vårblyg viol. Den förföriska näckrosen och dess ringlande ringar på vattnet känns lite lagom slingrigt jugend:igt så där. Eller kanske Art déco? Ursprungsårtalet 1920 står där någonstans, fast den här tryckningen inte riktigt är så gammal. Den är från 1950-talet.

Jag vet i och för sig inte när själva "målningen" gjordes, eller vem som har gjort den för den delen. För detta är inget fristående konstverk. Både näckrosdammen och den rakryggade soldaten är framsidor till nothäften. Min soldat - det känns kanske inte så fräscht med just det motivet just nu - med tanke på den oroliga situationen strax österut. Men det är ju trots allt ett tidsdokument. Centraltryckeriets Notstickeri, Esselte, Stockholm 1940 står det längst ner med ministil under den kärleksfulla texten. Det var förstås den begåvade sångerskan Ulla Billquist som sjöng så inlevelsefullt om sin soldat nåååågonstans i Sverige.

Funderar på att rama in dem.



Kanske lite så här. Sida vid sida.

Sedan rotade jag fram den här stiliga konvaljen, som inte är något notblad, i en av mina andra second hand-bildgömmor. Och då började jag fundera på att överge min soldat. Vad tror ni?

Så här. Visst matchar de fint? Blommor får det nog bli. Make love not war liksom. Eller plant flowers don't fight kanske passar bättre så här på vårkanten?

Fast om mannen inte beställer en viss speciell tid snart, så kommer jag nog att fortsätta sjunga lite för honom; Min fästman han var modelejon, dandy, charmör... Och sedan klämmer jag nog i lite starkare när jag kommer till raden: Jag har sett på hans kort, att han är oklippt och dann...

:)
/helena

ps Och som om man inte redan hade tillräckligt mycket på den långa listan av saker man vill hinna - och orka - göra, så såg jag ett inslag på Kulturnyheterna tidigare som gjorde mig jättenyfiken på en utställning som pågår för fullt på Nordiska Akvarellmuséet i Skärhamn. "I en omfattande retrospektiv utställning möter vi en unik konstnär som förenade popkonstens skämt med surrealismens djup, sökte inspiration i musiken och behandlade Kalle Anka med samma allvar som Hamlet. ..."

Hur spännande låter inte det? Olli Lyytikäinen (1949-87) hette den mångsidige (målare, tecknare och fotograf) konstnären som jag i ärlighetens namn aldrig hade hört talas om tidigare. Tydligen fick han sitt genombrott 1973 med en utställning med det oemotståndligt poetiska namnet: Från Afrika till evigheten. Det får väl bli en tur ut till västkusten någon gång snart då. (Utställningen: Flyende Hamlet - I huvudet på Olli Lyytikäinen pågår t o m den 4:e maj.) Om inte annat lite längre fram i sommar, när de visar verk av Lars Lerin. En favorit, som ni vet. Och se bara hur vackert muséet ligger!

pps Visste ni att Ulla Billquist tog sitt liv 1946, bara 38 år gammal? Hon hann gifta sig tre gånger, men för bara ett par år sedan framkom det att hon levt ett dubbelliv, tillsammans med en kvinna. Här kan ni lyssna på en radiointervju om Ulla Billquist, med journalisten Lasse Zackrisson, som berättar en del om rykten och sanningar runt den flitiga och firade sångerskan.

Där öknen blommar

Medan Miss Clivia förtvivlat försöker se något genom det smutsprickiga fönstret, står jag jämte med gapande mun. - Tänk att den blommar igen. Viss växtlighet överlever tydligen var som helst, mumlar jag samtidigt som jag förstår att ingen konstgjord andning i världen kan hjälpa den ihopskrumpnade flamingon nu. De bruna prassliga bladen var de som slutligen gav mig vinken. Eller egentligen inte, för de kraftlösa bladen orkar inte vinka alls längre.

När jag bläddrar mellan bladen i min bok, kan jag inte låta bli att skratta åt formuleringar som: "Egentligen är människan en ödets lekboll..." Och när jag ser att översättningen av min 1970-talsversion av Svindlande Höjder är gjord av Nils Holmberg, så kan jag inte låta bli att undra om det var han som var så påhittig? Eller om det var självaste Emily Brontë? Kanske är det en direktöversättning? Kul formulering i alla fall. Ödets lekboll. Funderade starkt på att ha det som rubrik, men det får vänta till en annan gång.

Kanske skulle man kunna beskriva clivians blommor som stjärnor? Orangea stjärnor. Nja. Vi får väl fråga Sepideh om det. För gissa om jag blev glad, nästan lite smålycklig, när jag insåg att en av de filmer som jag sneglade mest mot i årets festivalkatalog kommer på TV nästa vecka. Bara någon månad efter Sverigepremiären. Göteborgs filmfestival alltså. Även om den visats på t.ex. Sundance också.

Missa inte den danska dokumentärfilmen om den unga iranska kvinnan Sepideh. Hon som drömmer om att bli astronaut. Hon som köpte en stjärnkikare för pengarna som hon ärvde efter sin far. Hon som riktar sin kikare upp mot, och bortom, nattens mörker när nästan alla andra har gått och lagt sig. Hon vars största idol heter Albert. Han som hade ett så stort rufsigt vitt hår, ni vet, och som formulerade en teori så bra. Relativt bra i alla fall. Han som, också, formulerade en viktig tanke om att fantasi är viktigare än kunskap.

Kanske är filmen inte riktigt så romantisk som jag får det att låta. Verkligheten är ju sällan det. Men allt som har med rymden att göra lockar mig. Hela mig, inte bara min syn. Och flickor/tjejer/kvinnor/pantertanter/kärringar som drömmer stora drömmar lockar förstås. Alltid.

Det här blev visst lite långt, jag som mest hade tänkt att fråga er om ni visste att Egypten ligger här strax bredvid? Bara några mil härifrån. På vägen mot Göteborg. Det är sant. Kanske vet ni det nu, när han Tony därifrån precis har blivit korad till Trädgårdsmästare? Men vet ni varför den där lilla platsen strax utanför Hällingsjö kom att kallas för Egypten en gång i tiden då? Jo, jag läste i morgontidningen att det var knallarna - de lokala kringresande köpmännen här i västgötabygden - som myntade namnet först. De tyckte att den lilla byn låg så avsides så att de brukade säga att de varit i Egypten när de hade varit där. Så långt bort de kunde tänka sig.

Så var det med det. Och här strax utanför fönstret ligger resterna av klematisen. Den har liksom lagt sina spretiga fjolårsstänglar till vila där. På den numera ganska mossbelupna trädgårdsbänken. Ser skönt ut. Och glöm nu inte att se filmen om flickan som inte bara drömmer om stjärnorna - Sepideh.

:)
/helena

ps Här hos SvD hittade jag förklaringen till varför clivian trivs så bra här hemma. Trots allt. Trots mig. Och missa inte gödningstipset från en professor, längst ner på sidan. Östrogen!? Really?!

Pay attention

Se, där är den lilla trollsländan. Trollsländan i tyg som ska hjälpa mig att dölja hålet i den svarta koftan. Min sköna kofta, som säkert hade varit helt utsliten vid det här laget, om, om jag bara hade orkat öppna garderobsdörren och letat upp den mörka stickade mjukisen bland alla andra plagg som ligger i skumrasket och väntar på en tappad knapp eller en stödjande söm. Finns det förresten någon i vår snabba, effektiva tid som stoppar strumpor längre?

Hm. Inte jag i alla fall.

Som läget är, och har blivit, så är den gamla koftan därför fortfarande ganska fräsch och fin, förutom hålet då. Lilla trollslända flyg din väg rakt in i garderoben och fyll din funktion! Och hålet.

Om man slår upp på nätet. Eller googlar då. Så handlar allt om pengar. Så fort a:et har följt på p:et så handlar allt om att handla, innan man ens har hunnit så mycket som att nudda y:et så handlar allt om att tillbe Mammon. Money makes the world go around. Och allt det där.

Men jag älskar uttrycket: Pay attention to. Lägga märke till. Och när jag söker lite längre, efter att jag knappat in details också, efter pay attention to, så lägger jag märke till ett citat som jag tycker om. Och som inte nödvändigtvis bara handlar om de där mynten. Eller sedlarna.

"When you pay attention to detail, the big picture will take care of itself."

Snart ska jag dirigera min trollslända rätt. Rätt in i hålet.

:)
/helena

ps Kan det verkligen vara en brottare? En boxare? Som har sagt de kloka orden? Ja, varför inte.

...och vinnaren av årets andra förkylning är...

Nu sitter jag i alla fall här, framför den rödaste av röda mattor och ser den rödaste av röda kamouflageklänningar sitta som en smäck på Jennifer Lawrence. Och allt känns rätt okej ändå. Fast jag önskar att en av de där champagneflaskorna, som flashar förbi i reklamen hela tiden, kunde stå här i stället. På bordet framför mig. Honungsvatten är i och för sig en rätt okej ersättning. Jodå. Champagne är trots allt snyggare att se på, än vad den oftast är god att dricka. Självsuggestion, mina vänner, självsuggestion.

Förhoppningarna - inför - helgen handlade mycket om blandningen av frisk luft och insupandet av skönt nedsutten big screen-atmosfär. Först ut i den småljumma förvåren och djupandas, för att därefter gå in i en alldeles speciell miljö, i form av ett efterlängtat besök på vår vackra kulturminnesmärkta biograf. Och en filmupplevelse utöver det vanliga? Den är i alla fall nominerad. En perfekt uppladdning, tänkte jag mig.

Uppladdning inför vad? Oscar, såklart!

Så vad hände? Årets andra förkylning är vad som hände. Puh. Men å andra sidan hade jag förmodligen inte hunnit se så mycket av det nästan borttöade, trögstakade och därför extra rafflande, Vasaloppet, om jag varit frisk.

Och mannen hade kanske inte köpt världens läckraste födelsedagspresent en hel vecka i förväg, bara för att muntra upp mig. (Nej, det är inte den västtyska vasen på fotona).

Och jag hade nog inte hunnit läsa de två första kapitlen i årets hittills enda inköpta REAbok - Svindlande höjder. Bok-rean på Röda Korset alltså. Åtta kronor fick jag betala. Ska då detta äntligen bli året när jag tar tag i den hett efterlängtade klassikerläsningen på allvar? Håll tummarna. Fast om priset för att hinna läsa är en massa snörvlanden och frustanden, så vet jag inte riktigt.

Nu står han, vars utstrålning går rakt genom rutan, men vars namn jag knappt kan uttala, på röda mattan - Chiwetel Ejiofor. Spänningen ska snart börja på allvar. Visst är det kul att Ellen "hostar" igen? Och tänk att Meryl är nominerad - igen! Och jag tänker på att så många av mina favoriter finns med i rollistorna i år. Jared Leto är en av dem. Och Christian Bale förstås, som jag bara inte kunnat låta bli att älska ända sedan han började bedåra som Mios oumbärlige vapendragare Jum-Jum, för länge, länge sedan. Men varför måste han som är så snygg alltid spela så ful? (om ni bläddrar er några foton fram, så förstår ni vad jag menar...)

När ska man hinna se alla dessa filmer då? Vi som inte ens har hunnit se de bästa filmerna från förra årets gala. Som den fantasieggande Berättelsen om Pi.

Åhh, Bill Murray-varning on the red carpet! Nu måste jag sluta. See ya.

:)
/helena

För nu är det mars som har ordet

Som en kelig katt

Som ett nyvaket barn

Som ett sömnigt utropstecken

Som en fågel fenix

Som en nybadad hund

Som en nyfiken plusgrad 

Så

Just så

Ska du resa dig

Ur dvalan

Ur gråheten

Ur lervällingen

Ur askan

Ur klichéerna

Och säga

Hej!

:)
/helena

* Björn Bergs fina teckning på Emil är fotad från en sida i boken Emil i Lönneberga av allas vår Astrid Lindgren.