Lilla jag. Ett privilegium.

Läste ni Daniels text i början av december? Förmodligen gjorde ni det, för den har delats av väldigt många. Jag grät när jag läste den långa lista av händelser, hemskheter som han tvingades uppleva, genomleva som liten. Och jag grät när jag läste den långa, hoppfulla listan som beskriver kontrasten mellan hans egen utlämnade uppväxt och den trygga tillvaro som han nu försöker skapa (har lyckats skapa!) för sin egen son.

Ja, det är ett privilegium att växa upp i Sverige. Det är det. Det är inget vi borde ta för givet. Visst, jag vet att det finns barn som far illa på olika sätt här hemma också, men det går inte att jämföra med att vara på flykt undan krig och förföljelser. Det går inte att jämföra med att tvingas till hårt kroppsarbete, istället för att få börja i skolan. Det går inte att jämföra med att kidnappas och sedan tränas till vapenbärande soldat innan du ens hunnit fylla tio. Det går inte att jämföra.

Visst, jag var mobbad under perioder när jag gick i skolan. Visst kunde det vara jobbigt ibland. Men för det mesta hade jag det bra. Mycket bra. Jäkligt bra, jämfört med många andra. Det vill jag aldrig glömma. Därför blev jag väldigt glad när jag fick ett gåvobevis från Unicef i julklapp.

Det är inte försent att handla i Unicefs gåvoshop bara för att julen är över. Varför inte ge någon en reflekterande och solidarisk mellandagsklapp? Eller varför inte sätta in en egen liten slant av julklappspengen du fick och ge dig själv ett fint digitalt gåvobevis? (du kan själv trycka ut det direkt efter att du gjort ditt gåvoköp, om du vill) Eller önska någon ett riktigt gott nytt år med hjälp av en eftertänksam gåva till en liten individ som befinner sig i ett av världens alla nödställda hörn?

Och du, glöm inte att läsa Daniel Mendoza's text, om du nu skulle ha lyckats med konststycket att missa den.

<3
/helena

ps Klart att man önskade att man hade råd att skänka en fyrhjulsdriven bil, ett tält, ett helt barnmorskepaket eller något annat stort och uppenbart viktigt. Men filtar, nötkräm, sagoböcker, blyertspennor, fotbollar, mässlingsvaccin, vätskeersättning, skyddspaket mot ebola o.s.v. o.s.v. räddar också liv. Glöm inte det. Det gör inte lilla jag. Och inte stora jag heller.

På jungfruelig mark (med tungan rätt i mun)

Det är någonting med nysnön. Den kan få vad som helst att verka vackert. Precis vad som helst. En egenskap den delar med solen. Och månen ibland, när den är tillräckligt närgången.

Att ta de där första stegen, i nyfallen, orörd snö, är som ett reningsbad. Ett mentalt reningsbad.

Långt innan solen har stigit upp, sticker jag fötterna i träskorna, för att fånga en morgontidig flinga.

Om jag hade kunnat byta mitt krångliga knä, ungefär som man byter en sticksig julklappströja mot en osticksig, så hade jag gjort det. Då skulle jag nått marken. Lagt mig platt där. Och försiktigt flaxat fram en nyförlöst ängel. En alldeles ny ängel.

En nyfallen ängel i förorten. Låter inte det som titeln på något spännande och bra, så säg?

Blundar uppåt, tills T-shirten blir blöt. Gör en mental snöängel. Sätter mina träskospår åt andra hållet. Som en slags revirmarkering. Som om jag ägde den här snön nu.

:)
/helena

ps Men tungan, den sticker jag inte ens ut mentalt, mot lyktstolpen. Tungan ska man vara rädd om, har jag hört. Snart ska jag nog äta mer risgrynsgröt med min. Och säkert något annat gott. De sista söta, skumma tomtarna, kanske får möta sitt Waterloo där. Mot min tunga.

Bara ett par julsnaps

För mig är det jul när de röda Willow-faten från Old Gustavsberg åker fram. Det är något speciellt att äta på 70-åriga tallrikar. Älskar när det lilla fågelparet tittar fram bakom brysselkålen och de obligatoriska oliverna. (Jag kan inte leva utan oliver, om nu någon skulle ha missat detta ovärderliga faktum angående mig och mina matvanor).

Till Monica julen 1947, står det handskrivet på försättsbladet i den vackert slitna Djungelboken. Lilla Monica. Idag är hon lite "större". Min mamma.

Svensk bearbetning för ungdom av Walter Nyqvist, står det tryckt strax bortanför dedikationen. Det finns bilder i den. Gunnar Widholms väldigt oDisneyska bilder.

:)
/helena

ps Apropå filmen om Mowgli, Baloo och co; funderar på om jag någonsin har sett den i sin fulla längd? På originalspråk? Tror faktiskt inte det. Kanske ska åtgärda det nu då, för visst skulle SVT visa den någon dag snart? Var det redan idag tro? Eller imorgon? Får kolla upp det. Dagvill är visst bara förnamnet.

När juldagsmorgon glimmar...

...sover jag säkert djupt. Av ren utmattning. Zzznark.

Har sprungit runt som en galning - halva natten och hela förmiddagen - och pyntat. Himla dumt förstås, när man desperat behöver den lilla ork man har begåvats med till viktiga saker, som att umgås och sjunga julsånger. Och blogga. Men jag kunde inte låta bli, för det är ju så kul. Alltså, från mig till er, lite blandade bilder på pynt och sånt.

Allra bäst tycker jag om julsaker som inte är julsaker, egentligen. Som de här julkulorna som inte är julkulor, egentligen. Skickade ut mannen för att dyka. Dyka ner längst in i förrådet, efter mina gamla glasflöten. Och jodå, han hittade dem. Längst in. Det är säkert mer än tjugo år sedan jag hittade dem, på Myrorna. De kostade nästan ingenting på den tiden. De färgglada bevattningskulorna är också fina som prydnad.

Årets julkortsskörd är sedvanligt strategiskt utplacerad. Jag brukar inte lägga dem i samma korg, eller i en hög. Brukar springa runt och placera dem lite här och var. Liksom matcha in dem med övriga omgivningen. Här står två fina flickor och önskar god jul i shorts.

Rosor och stjärnor och tomtar (och urgamla mobiltelefoner...) i all ära. Men...

...det var den här vackra julplanschen/dalmålningen jag verkligen ville visa er. Titta bara på färgerna! Klara och glada. Och herdarna klädda i folkdräkt. Vilken kul idé. Den här planschen - eller om man kan kalla den för pappersbonad? - ingår i en mapp med fem olika motiv. Tre av dem är julrelaterade. Den med adventsmotiv hann tyvärr aldrig komma upp ur mappen innan klockan slog jul. 

Rune Lindström (1916 - 1973) heter den multibegåvade upphovsmannen. Om honom kan det sägas mycket. Det tänker jag inte göra, nu.

Nu vill jag bara säga: DEN GODASTE JULEN ÖNSKAR JAG ER, KÄRA LÄSARE!

:)
/helena

ps Jo, jag kan väl bara nämna att han har fått ett eget museum i Fagersta Västanfors hembygdsgård. Rune Lindstöm alltså. Det har öppet 364 dagar om året. Inte illa.

Rätt inramning

Känner mig lite som ett barn. Ett barn som tycker att pappret är roligare än innehållet. Fast det är inte riktigt sant, för jag gillar innehållet - också.

Julpappret var så fint så det bara måste bevaras, inom glas och ram. Plockade fram ramen med de inpräglade metallblommorna på (från Indiska ursprungligen, men jag köpte min på loppis). Och de små, med "buckliga", charmiga glas.

Strax utanför bild står de inramade orden, som en klok och rar kvinna förmedlade vidare till oss; Pessimist är den som mår dåligt när han mår bra, av rädsla för att han ska må sämre när han mår bättre. "Hen" hade inte börjat användas då. Men orden är lika sanna för det.

:)
/helena

ps Innanför julpappret låg boken jag tjatade om i fjol, men aldrig hann läsa. Expeditionen : Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En gåva från mannens jobb. Jag tänker, att det kan passa som hand i Lovikka-vante att läsa om Andrées misslyckade polarexpedition, samtidigt som regnet faller över det mörka gräset utanför. Den läsningen kan nog dämpa längtan efter en vit jul ganska så rejält.

Med hopp om en god vintage-jul

Tomtenissorna & jag har fejjat lite. Och tänt alla fyra ljusen i den gröna Gabrielstaken. Mannen har skrivit en julsång! Längre ner får ni ett smakprov.

Vi tittar ut över hemmet och konstaterar - än en gång - att december är en kort månad. Alldeles för kort för att hinna julstäda.

Med lite tur, lite skicklighet och mycket kärlek kommer julen säkert att bli bra ändå.

Jesusbarnet, hen bara nickar och håller med.

För egentligen är det ju ingen konst att känna julstämning bland dansande dammråttor och knastrande brödsmulor. Ingen konst alls faktiskt. Bara att släcka i taket och tända ett ljus.

Eller två.

Om man skärskådar dessa sju foton kan man faktiskt hitta en och annan grej som inte är vintage. Men de är lätträknade. Det går nog inte åt mer än fem fingrar för att hitta dem. Till och med de gröna stearinljusen är köpta second hand.

Snart ska vi äta paj och titta på Berättelsen om Pi. Först tar vi ett par strofer ur mannens alldeles färska, nyskrivna julsång. Den har tydligen inte ens hunnit få en riktig titel än. Avverkning och Inte ett barr ligger dock högt upp på förslagslistan.

" far gick ut i skogen att hugga oss en gran

han tog med sin 'massäck' och blev borta hela dan ...

... Den första granen var för lång, den andra var för kort

den tredje, hur han snurra den, den vred sig alltid bort,

den fjärde var för sned, den femte blev till ved

den sjätte verkade som att den var av plastig sort 

Det verkade då som om skogen hämnades, han snubbla på en rot

börja då att linka, för det smärtar i hans fot

den sjunde granen var för bred - den nionde med ... " 

/av Mannen


:)
/helena

Prinsen, blommorna och en himla massa tvätt

"Nu under vintern pryder blåa hyacinter upp vid porträttet av drottning Sophia. Hyacinter i de ytterkrukor prins Eugen själv formgav och lät Gustavsberg tillverka omkring år 1914-15. Allt speglas i den italienska byrån från 1780-talet."

Mannen tog på sig skjortan som har en trollslända i armhålan och begav sig till julavslutning med jobbet. Jag har slängt upp fötterna i soffan en stund och bläddrar i Blomsteråret på Waldemarsudde. Även om sommarbilderna känns lockande, så fastnar jag hos de blåa hyacinterna på sidan 81.

Det hänger tvätt överallt. Överallt. Och jag hann aldrig plocka fram min lilla Waldemarsuddekruka till första advent. Brukar alltid tänka att jag ska sätta blåbärsris i den då.

Nu, lagom till krukans hundraårsjubileum har det kommit en ny bok om Waldemarsudde, blommorna och krukan. Och Prinsen förstås. Prins Eugens värld av blommor. Har sett den vackra framsidan lite här och var den senaste tiden, på bloggar och i inredningstidningar. Skulle inte ha något emot att lägga den på bordet jämte mitt något äldre auktionsbokfynd.

Drömmer mig längre bort bland blombladen. Gillar särskilt att det finns skötselråd längst bak i boken, till alla blomsorter som visas. Och så är det kul att se att en del tidsmarkörer från 1980-talet har slunkit in bland allt det andra anrika. Som tidstypiska gardinuppsättningar.

:)
/helena

ps Min "gamla" bok från 1982 finns att beställa second hand. Både på antikvariat.net och bokborsen.se senast jag kollade. Bokbörsen hade flera ex. till skapliga priser.