Skottsalva

Det är juni. Små lätta moln ovanför pionparken. Ovanligt kyligt i luften. Min jeanskavaj, min ledigt utsträckta hand och den svarta, utslagna monarken bildar en enhet. Tre färger. Three colours. En tricolor. Blå. Vit. Röd.

Av de cirka tjugo sammansatta ord som börjar på "skott" är det nästan bara skottkärran jag tycker om. Ordboken talar om att skottkärra kommer ur betydelserna skjuta framför sig och vagn, vidare att det använts och varit känt sedan 1400-talet.

Skottsalva. Historiskt sedan 1932. En förhållandevis kort, men våldsam historia. Vi kan ändra på historian. Inte genom att glömma vad som hänt, utan genom att bestämma oss för vilka minnen vi vill bevara. Och dra lärdom. Jag vill att vi bestämmer oss för att aldrig mer låta ordet betyda saker som har med död att göra. Låt oss bilda ett nytt ord av ordet. Plåster på såren är sällan tillräckligt, det blir liksom bara, ja, just det, plåster på såren. Men tänk er en riktig skottsalva. En salva som läker såren, på riktigt. Som en lindrande ekvation bestående av försommarens vackraste, mest spirande pionskott och en handfull svalkande salubrinsalva.

<3
/helena

Mellan rosa och röd

Nu kanske någon tror att jag syftar på att vi befinner oss mitt emellan den rosa och den röda månaden i kalendern, men det gör jag inte. Jag syftar förstås på nyanserna som min näsa skiftar mellan just nu... Eller nej. Fast jo. Irriterande är det i vilket fall som helst när ingenting blir som planerat på grund av att kroppen säger nej.

Kanske ska man försöka vara tacksam ändå, över att ha en kropp som så bestämt talar om när den har fått nog? Fast det är så svårt att känna sig tacksam över pausknappen när det precis kändes som att play ville fortsätta att vara intryckt. Jaja. Att ha en kropp som säger ifrån hindrar en definitivt från att bli fartblind i alla fall, så mycket kan jag säga.

Nog gnällt.

Skickar in den allra gulligaste Lisa Larson-tomten till er denna fredag. Som en slags förtrupp inför den röda månaden. Och så vill jag önska er en frisk och stark och givande start på helgen!

:)
/helena

Orkar knappt lyfta på locket

Om jag inte låtsas om det, så finns det inte.

Så tänkte jag om skavet i halsen i flera dagar. Önsketänkande. Magiskt tänkande. Nu sitter jag här med snörvlande näsa och orkar knappt tänka en enda tanke till slut. Men hur det än är med förkylningsstatusen så tänker jag på pappor idag. Just idag ja. Framförallt på min egen. Han har det lite extra kämpigt nu, så jag sitter här och försöker hålla tummarna, samtidigt som pekfingrarna till slut bestämmer sig för att köra en långsam - inte tre fjärdedels, bara två... - vals över lap topens tangenter.

Vänder mig mot tidningshögen bredvid och konstaterar; att nu när jag skulle läsa det där smarta, skärpta, fyndiga, men också sorgliga svaret som Jonas Hassen Khemiri gav eleverna han föreläste för, så ligger den inte där överst längre. Suck. Men frågan löd ungefär så här: Vad är "svensk/t"? Och svaret löd ungefär: Att den som räknas som "svensk" aldrig behöver få den frågan.

Smart, som sagt. Men väldigt sorgligt samtidigt. Att så mycket hänger på utseende, och namn. Om du inte ser "svensk" ut, eller heter Svens(k)son, så är du liksom dömd på förhand. Sorgligt, men sant. Det måste vi kämpa för att ändra på. Bort med utseendefixeringen, ytligheten - oavsett vilka fördomar och förutfattade meningar de bygger på! Basta! Punkt.

Vad hade då det överhuvudtaget med pappor att göra? Jo, tydligen var han lite trött under framträdandet, den gode Khemiri, enligt obekräftade rykten på grund av ett nyblivet faderskap. Grattis!

Och så tänker jag på ett par ord som nyblivna pappor (och mammor!) (och alla andra också för den delen!!) alltid borde ha i åtanke. Det är den finurlige Bob Hansson som varit i farten igen. Han sa tydligen så här i en intervju med Kristian Gidlund (i Mot monsunens hjärta): "Jag vill inte bli så framgångsrik med mitt jobb att jag glömmer bort att vara framgångsrik som människa."

Amen.

:)
/helena

Z som i ZIG-ZAG

Minns ni den där soliga lördagseftermiddagen när jag åt isglass iförd mössa? Och plockade upp en vas i en trappa? Det där var förstås inte riktigt sant, mer än det om isglassen och mössan då. Vasen stod långt in i en hylla i välgörenhetsbutiken. Innanför diverse andra, vid första anblicken oansenliga, vaser. Tyckte genast om tyngden på den här, den vägde precis lagom i min hand. Och handtaget, hänkeln, kändes så välplacerad.

Stämpeln undertill är svag. Men jag tyckte, redan då när jag stod där bredvid second hand-hyllan, att jag kunde urskilja de välbekanta bokstäverna UE. Därtill nummermärkning 5005 (det ska tydligen vara ett M efter siffrorna också, men det går inte att se under min). Och det där lustiga lilla lövet - ser nästan ut som en pratbubbla, har ni tänkt på det? - som är Mari Simmulsons speciella signum. Ett löv, eller en pratbubbla, med initialerna ms inuti.

När jag kom hem konsulterade jag expertisen, och mycket riktigt, det är en Upsala Ekeby-vas i design av Mari Simmulson. ZIG-ZAG heter serien, från 1965, som består av ett flertal vaser och fat i olika storlekar. Min är ca 14,5 cm hög och 13 cm i diameter. Någon av vaserna är mindre till storleken än min och ett par, tre är större. Bland annat en golvvas. Färgen är ett kapitel för sig. Senapsgul skulle den kanske med lite god vilja kunna kallas, men någon kallade den olivgrön, och i ett visst ljus drar den definitivt mer mot grönt. Fast kanske mer mot avokado än oliv? På bilden inne hos Grödinge Antik och Design AB (klicka på den längst upp till vänster) kan man se att föremålen i ZIG-ZAG-serien förekommer i en brunare nyans också.

För trettio kronor blev den min. Znipp, Znapp, Znut.

:)
/helena

På hemmaplan

Min tysta, starka favoritkille Ferd'nand - han som är helt i en serie för sig, ni vet - och jag, vi har en liten undran: Är kungen av den runda bollen, och de smått runda orden, även kung när han kommer hem? Går han så där stolt, rak i ryggen som en fura, även när han har en soppåse i handen? Kisar han så där med ögonen, rynkar pannan, när han koncentrerar sig på avståndet från dörren till själva målet för efter-maten-och-disken-rundan? Sitter håret så där perfekt på plats med gummiband då också? Eller har ett par strån möjligen hamnat något offside? High fivar han sedan grannen, när han gör ett perfekt nedkast i tunnan? (Eller efter ett efterlängtat hat-trick, om han missade igår och därför har tre påsar). Kastar han av sig tröjan när han hör locket slutgiltigt slå igen? Kramar han en nio, tio killar i grannskapet för att fira att inget kom utanför? S(t)o(l)pe in liksom. Och höjer han armarna och klappar i händerna, på vägen in igen, upp mot balkongerna runt omkring, för att han är säker på att de sitter där och skrålar och tjoar just för hans skull?

Vi bara undrar, Ferd'nand och jag.

:)
helena

Behöver inte kosta skjortan

- Fick beröm för min klädsel häromdagen. Sa mannen i förbifarten.
- Jaha, vad kul. Sa jag hest.
- Tänk om du talat om vad din outfit kostat. Sa jag.
- Vadådå? Undrade han.
- Ja... Drog jag efter andan.
- Hur hade de reagerat på summan liksom. Undrade jag.
- Aha, åhå, du menar så. Sa han.
- Kanske hade de blivit smått chockade. Fortsatte jag.
- Eller åtminstone höjt på ett par ögonbryn. Tänkte han.
- Fast jag kommer faktiskt inte ihåg summan. Sa han.
- Det gör jag. Kraxade jag.
- Etthundrafem kronor, totalt. Sa jag.
- Oj, var det så lite. Sa han med menande, något höjd röst.
- Jomenvisst. Kontrade jag kvittrande.
- Jeansen 30 kronor på sommarloppisen, nästan oanvända. Då. Slipovern 15 kronor på Gärdhems second hand i Dalsjöfors, de hade halva priset på alla kläder den gången. Och så skjortan då, 60 kronor där den låg ny och oanvänd i sin förpackning på Erikshjälpen. Stock-vintage, som vissa kallar det. Rabblade jag.
- Mm, men det är väl ändå inte storleken som räknas? Frågade han.
- Va? Hur menar du? Sa jag.
- Storleken på summan alltså. Sa han, samtidigt som han öppnade ytterdörren.
- Nä, huvudsaken är väl att de är sköna och så. Och lite snygga. Tänkte jag, medan jag hörde hans lugna, men effektiva steg avlägsna sig.

:)
/helena

ps Kan inte låta bli att minnas den gången jag gjorde en temadag av dagen. Ett Mankell-tema för att vara mer exakt. Först gick vi - pappa och jag - på en föreläsning med, ja just det, Henning Mankell. Minns att jag fick en bok signerad, till mig och mannen. Han, Mankell, höjde lite på ögonbrynen när han hörde våra namn. Minns inte om det var hans syster som hette som jag och hans svåger som hette som mannen, eller tvärtom. Men det var kul att han reagerade. Och att han verkade så himla trevlig, även live så att säga. Han verkade vara en sådan som tog sig tid. Sedan gick vi på bio, min far och jag. Såg Den vita lejoninnan. Tror det var den. En Wallander-film var det hur som helst. Fin dag. Fint tema.

Men Henning Mankells författarskap innebar, innebär så mycket mer än Kurt Wallander. "Han skrev också prisbelönta böcker om och för barn och arbetade i närmare femton år som regissör på en teater i Afrika. Han var en ovanlig person i vår tid. Vad formade Henning Mankell till den författare han var? Det är den fråga producenten Birgitta Zachrisson söker svaret på i denna dokumentärfilm." Filmen - Henning Mankell... och därför berättar jag finns att se på svt play i några dagar till. Kan varmt rekommendera den. Där berättar Mankell, bland mycket annat, om det fina förhållandet han hade till sin egen far.

Bryta upp

"

... Vi skiljs åt och på vägen hem kommer jag att tänka på någonting som Bob berättade om blågrönalgen.

- Precis som algen gjorde med sitt membran så måste människan också öppna sig. Den gränsen som gör oss till en enhet måste helt enkelt brytas för att vi ska överleva. Det finns något vackert i det. Och sant. Och det är samtidigt det som gör ont, att man mer eller mindre måste bryta upp sin hud för att släppa in kärleken. Men det måste göras. Och det görs med fördel.

"

/ur en intervju med Bob Hansson
publicerad i Peace&Loves årsbok 2009

sedan en del av boken:
Mot monsunens hjärta - reportage och intervjuer
av Kristian Gidlund
Forum 2014


<3
/helena