Här kommer hela härligheten!

På riktigt, hur kan man bara komma på idén att göra en så här fin flicka till askfat?

Varje liten del - av den gedigna, gjutna metallformen - är så utsökt fascinerande. Från fingrarna till puffärmen till kjolens klockade volang.

Kunde inte låta bli att göra en "sagoboksversion" också. Den rara flickan är ju som gjord för det, vetja! Och kantiga prickar är ju de allra bästa prickar som finns.

<3
/helena

ps Dricker C-vitamin och försöker fota lite, för framtida bruk. Men. Himlen är för mörk idag. Tyckte de sa halvklart? Oklart, snarare.

Och till er som undrar vad som hänt med "vuxensagan" Spår i gräset, kan jag meddela att ytterligare två delar är på gång. När jag skulle renskriva den första delen visade det sig att kladden var mycket kladdigare än vad jag trodde, därför tar det lite tid innan den kommer in hit. Jag hoppas den är på gång snart. Visst är det kul att försöka fortsätta med ambitionen att skriva för hand - och utomhus - men det är tidsödande, särskilt när jag behöver tiden till annat (skrivande). Men skam den som ger sig! Skam den som ger upp inför petitesser som mörker och kyla och tidsbrist.

Helheten tar vi en annan dag

:)
/helena

Nu gäller det bara att komma på sagan också

För de sagolika bilderna är redan klara. Fotona jag tog när snön just fallit. Fotona från dikesrenen, från skogsranden, från spåren. Fotona jag tog balanserande på en fot, när så behövdes.

Måste väl ändå handla om en vintersaga? Om någon som slits mellan äventyrslustan och längtan hem. Om någon som alltid bott precis där. I skarven. I mellanrummet. I det lilla, lilla rummet. Mellan dröm och verklighet.

I hörnrummet. Där. Precis där, utspelar sig alltid sagan. I den delen där kylan inte får fullt fäste. Där mörkret aldrig lyckas tränga ända in.

Där. Hos drömmarna som sover i nymanglade lakan. Med alla löften lutade mot en huvudkudde som fortfarande doftar av sommarblommigt schampo. Där. Precis där, utspelar sig alltid sagan. Mellan långt, långt borta och väldigt, väldigt nära.

<3
/helena

Hur många ord kan 250 pennor skriva?

Blyertspennan känner inga gränser, den talar alla språk.

Pennan känner värmen från din hand. Och ditt hjärta.

Det enda pennan inte gillar är att ligga overksam och ovässad.



Hur många meningar hinner tvåhundrafemtio blyertspennor skriva, innan det bara är tvåhundrafemtio små, glada pennstumpar kvar?

Det började med att mannen gav mig en liten gåva. Eller om det var jag som gav honom en? Det är något oklart. Kanske gav vi varandra etthundratjugofem pennor var? Jo, så var det nog. Så ÄR det nog. För vi gillar ju båda två pennor. Pennans kraft.

Sedan betalade vi in den lilla, lilla summan till Unicefs gåvoshop och printade ut det sötaste gåvobevis man kan tänka sig. Två fåglar under ett paraply. De flaxar och tar tillfälligt skydd från snöflingornas framfart. Illustrationen är gjord av Isabelle N. Sällström.

Tänk att vara så där bra på att göra gulliga bilder, tänkte jag och funderade på om jag inte kunde göra ett par gulliga bilder av den gulliga bilden? Sagt och gjort; efter att ha printat ut två exemplar av det digitala gåvobeviset började jag laborera och trixa. Här ovan ser ni några av mina versioner. Den gamla ostformen (eller vad det nu är som har tillagats i den stjärnformade formen förut) fick komma fram. Den behövde inte ens dammas av, ett lagom tjockt lager damm fungerar finfint som extra snö...

"Du har fått 250 blyertspennor. De har skickats till barn som verkligen behöver dem.

Att ge barn grundutbildning är en av de viktigaste insatserna för att ett land ska utvecklas. En enkel blyertspenna kan ge barn en chans till utbildning och därmed vara en väg ur fattigdom. Pennorna används över hela världen i skolor som UNICEF stödjer.

Tack vare den här gåvan kan vi ge fler barn möjlighet att lära för livet."

Man behöver inte alltid ha ett särskilt skäl att ge bort något. Och summan behöver inte vara så stor för att göra nytta.

<3
helena

ps Men visst skulle det vara kul att kunna köpa en pedagogisk leklåda till någon liten som behöver tänka på annat än kris och krig? Eller att ha råd att köpa en cykel i julklapp - till någon liten behövande person där ute i världen? Så att hen kan ta sig till skolan nästa termin. Till skrivblocken. Till pennorna.

pps Vill du använda (eller inspireras av) någon av mina penn-fraser - de under bilderna ovan - när du ska skriva ditt gåvobevis, så står det dig helt fritt. Jag bjuder på de orden. De kostade mig ingenting, bara lite tid.

Snart, snart

Snart...

...tändas...

...alla stjärnorna.

<3
/helena

Slipsblomma

-Pappa ska inte ha någon slips, pappa ska få det han vill ha! Tänker mig att det sägs med Lena Nymans sköna, busiga stämma. På samma sätt som när Totte inte skulle ha några kulor, ni vet. För visst ska vi låta pappa slippa slipsen?

Om det inte är det han mest av allt önskar sig alltså. En ny slips. Helst en ny vintage-slips då förstås.

Förut, för tiotalet år sedan, kunde man finna fina second handslipsar överallt, nuförtiden verkar det vara snålt med snygga slipsar kvar. Kanske är det alla roliga återanvändningsidéer som slukat upp alla slipsarna? Slipskuddarna och slipsgosedjuren har ju nästan stått som spön i symaskinsbackarna de senaste åren. Gott så. Bra så. Rent utav: Heja, heja!

Låt pappa slippa slipsen! Säg det snabbt fem gånger i rad, den som kan. Särskilt sådana där färdiga skjort/slips-kit tycker jag att far kan få slippa. Mycket hellre en myllrande blommig och prickig sak från Erikshjälpen i så fall. En sådan som jag hittade till mannen en vacker dag i maj.

Låt pappa slippa spilla på slipsen! Om ni tänker bjuda honom på något extra gott idag, menar jag.

Ha en fortsatt bra Fars dag! Where ever you are. Med eller utan slipstvång.

<3
/helena

Slingrande vas

"... Vad vi inte tänker på i dag är att vid denna tid var färska snittblommor året om ingen självklarhet utan vaserna i sig var dekoration nog. ..."

Citatet ovan är hämtat från ett svar i Arbetarbladet 12 dec 2010. Frågan gäller en vas. En så kallad flussvas.

För några veckor sedan hittade jag den sötaste flussvas jag någonsin sett. Visade er då en snabb skymt från dess nya utsikt i sovrummet. Där står den nu uppe på den gamla radion och blickar ut över sitt nya hem. Nämnde nog då, att vi skulle ta och reda ut några av de förvirrade begreppen runt fluss- och opalglas (glas som genom tillsats av olika medel görs grumligt). Nu är det dags, även om det inte blir någon ingående utredning.

Den här typen av vaser - i ogenomskinligt vitt glas med handmålad dekor - ser man relativt ofta ute på andra hands-marknaden. Parvaser. De kommer oftast två och två. Om båda fortfarande finns kvar i dugligt skick, vill säga. Min stod alldeles ensam, liksom övergiven av sin andra part. Tycker i och för sig att den klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Plockar ner min lilla glasbibel ur bokhyllan. Samla glas av Elsebeth Granlund och Hans Sundblom (Bonniers 1972), den som inleds med orden: "Människor har i alla tider fascinerats av glaset, dess sprödhet, ljusbrytande förmåga och skönhet. Glas var länge dyrbara objekt som bara ett fåtal kunde äga. ..."

Under rubriken Opalglas hittar jag den här korta, koncisa och klargörande texten:

"... Opalglas kallas även mjölkglas på grund av den grumliga, mjölkvita massan. Redan under 1400-talet förekom glas i Venedig av helt eller delvis genomfärgad massa, men opalglasets storhetstid kom under andra hälften av 1800-talet. Allt efter ingående komponent skiljer man mellan mjölkglas, flussglas, benglas, opalglas och alabasterglas. ..."

Benämningen opalinglas läser jag också här någonstans, i jakten på det mjölkvita glasets historia. Vet inte om vi blev så där värst mycket klokare, men lite mer fattar vi väl kanske, även om jag tycker det är onödigt att nörda in sig i för många tekniska detaljer. Den informationen finns förstås också där ute, för den som vill söka sig vidare. Om nu någon är väldigt nyfiken på exakt vilka olika ämnen som ska blandas i, menar jag, för att ge glaset den ena eller andra karaktären och det ena eller andra namnet.

Kärt barn har många namn. Om min lilla, vita goding är värd lika mycket som den frågvisas i Arbetarbladet 2010? Det ställer jag mig mycket tveksam till (även om dess skönhetsvärde är helt oskattbart för mig!). Värdet brukar ju dessutom sjunka när det bara finns en i det ursprungliga paret vaser kvar.

Jag gav åttiofem kronor på Myrorna, om någon är nyfiken grön. Det tyckte jag var prisvärt för en så kallad välgörenhetsvara - en vara som i förlängningen ska skapa mervärde för fler än mannen och mig.

:)
/helena

ps Botaniska i Göteborg. Underbart. Särskilt där uppe bland de asiatiska delarna. Grönt och slingrande. Utsikter och dalgångar. Klippor och skönt strama former. Tänker mig att det är perfekt att söka skydd från vindarna där, under något vintergrönt. Söka lä i vackrast tänkbara läge. Gillade läget, det gjorde vi verkligen när vi var där för några veckor sedan och fotade vasen. Och kudden.