Bay the way

Nej, jag ska inte ha en brun vas till. Banne mig inte. Inte en brun vas till (och inte det töntiga uttrycket banne mig igen, tack!) alltså. Lite så konfererade jag med mig själv där jag stod och vände på en - brun - vas. Alltså, inget köp.

Sedan åkte vi vidare, från den för tillfället ganska utplockade välgörenhetsbutiken, till välgörenhetsloppisen som just vaknat upp från sin lätta sommardvala och åter slagit upp sina second hand-dörrar på vid gavel. Och vad hittade jag där då? Om inte en helt oemotståndlig vas. Inte brun kanske, men brunaktig. Gyllenbrun. Eller senapsgul?

Visste direkt att jag bara måste ha den oemotståndliga vasen! Och jag visste direkt att den skulle bli extra fin med rosa blommor i. Gärna ljust rosa, som Mårbackapelargoner. Eller som höstanemoner.

Underrubriken här skulle mycket väl ha kunnat vara: "en j-kla massa bilder på en enda vas". Eller: "nu tror jag bestämt att vi struntar i alla fakta och bara njuter av en vacker vas." En vas som blir nästan lika snygg uppochner.

Men bara nästan.

:)
/helena

Sensommartecken & kuddar

Sitter och saknar en vän.
Sitter och tänker på att det aldrig blir riktigt ljust härinne.
Sitter och tittar på det stora trädet utanför som är skälet till ovanstående mening. Eftersom jag älskar grenarna, löven och den mossiga stammen mer än det mesta här i livet, så älskar jag också skuggan de ger.
Här är banne mig mörkare på sommaren än på vintern. Funderar på det där tipset med att sätta guldpapper på insidan av lampskärmar för ett varmare sken. Kanske vore något?
Banne mig. Vilket töntigt uttryck.
Sitter med en text i huvudet, funderar på hur den ska komma ner på papper. Eller tangentbord.
Bläddrar i vackra böcker. Glömmer omvärlden. Men inte min vän.
Soffkuddar, hur oviktigt viktiga är de inte?
Tror jag fått till precis rätt antal nu - mannen tycker det är för många, jag skulle kunna tänkt mig ett par till - alltså är det nog precis lagom många nu. Vrider och vänder.
Har hunnit ändra mig flera gånger sedan jag tog fotona igår kväll. Glömde den broderade med solar då. Och stjärnfallet. Men inte min vän. Och en nalle ska jag nog lägga dit, för han var lite sådan. Bullrig, stor, mjuk och uttrycksfull. Och rolig! Kommer ihåg när han brukade ringa, hur han sa: - lyssna på det här... Långa haranger genom luren. Underfundiga, självklara, egensinniga, poetiska. Och bilderna han tog. På ängarna runtomkring. Han hade en fot kvar i havet. Och jag har ett öra kvar i luren.
Måste hämta en sax och klippa av några trådar här, tänker jag. Och sedan kan jag inte sluta tänka på alla trådar som klipps av hela tiden.

:)
/helena

En liten tvätterska

Samtidigt som mina egna tvätthögar växer så det knakar, går jag ut i den ljumma augustikvällen och avbildar en liten tvätterska. Jag ställer henne - och mig - i skuggan av den enorma sommarsnön (klematis Summer snow) och tänker samma tanke som jag tänkt så många gånger förut: att det är på grund av sådana här möten som jag älskar vintage-världen så mycket. Oväntade möten. Kreativa möten.

Det var så klart den lilla rödklädda figuren, mitt i målningen, som fick mitt hjärta att börja banka hårdare. Och tänk att hitta en norditaliensk bergsby mitt ute på landsbygden här, i västra delen av vårt eget kära Svedala. 

Ramen satt löst, så den tog jag bort. Tycker det verkar vara ett motiv som klarar sig alldeles utmärkt på egna ben - utan ram. På ramens baksida står det skrivet, med sirlig skrivstil, att det är just en norditaliensk bergsby. Och så satt det en något gulnad tidningsnotis där bakom också. Från 1993. Har lossat den dittejpade lappen försiktigt nu. Och läst följande:

"

Konstnär Solveig Borggren-Ehrenberg, Roquebrune, Cap Martin, Frankrike, har avlidit under ett besök i Dalarna, 79 år gammal.

Hon var född i Malmö, växte upp i Alvesta och gick ut flickskolan i Växjö 1933. Hon följde en ettårig kurs vid Märthaskolan och fortsatte sin utbildning vid Stockholms tillskärarakademi. Där uppmärksammades Solveig Borggrens goda anlag i teckning, vilket medförde att hon satsade på en ny yrkesbana. Mellan 1936 och 1946 studerade hon vid konstakademier i Rom, Paris och Antwerpen.

Hon visade sina verk, främst tavlor i olja, på många separata utställningar, bl a i Lund, Kristianstad, Tomelilla och Växjö. Hon deltog även i samlingsutställningar. 

..."

:)
/helena

ps 1957, när "tvätterskan" är signerad S Ehrenberg, var konstnären i samma ålder som jag är nu, den berömda fyrtio-någonting-åldern, ni vet. Det gör att mötet känns extra nära, även om det inte är det i realiteten. Själsligt nära på något sätt. Oss känsliga konstnärssjälar emellan. Hahaha, snälla säg att jag inte just skrev det där sista...

(O)fokuserad

Nuförtiden är det inte ens säkert att jag stänger dörren ordentligt om röran. Ibland märker jag den knappt.

Det händer att jag ser på den med viss ömhet. Det är ju ändå min röra. Vår röra. Har också blivit otroligt mycket bättre på att göra det jag vill göra - det roliga, givande - utan att vänta på att få tid och ork till det. Har KBT:at mig själv bort ifrån tanken om att man måste göra saker "i rätt ordning". Det går lika bra att göra saker i rätt oordning. Man kan äta efterrätten först. Och städa sedan. Det kan man. Och visst har alla tankesätt en baksida, men vad är det som säger att baksidan nödvändigtvis måste vara sämre?

Har blivit bättre på att se det som faktiskt blir gjort, istället för att stirra mig galen på det ofärdiga.

Innan jag riktigt visste vad jag ville ha sagt här, funderade jag på att skriva Sensommartecken som rubrik. Eller Sensommartäcken och kuddar. För nu börjar soffan komma i varmare skrud igen. Egentligen gillar jag den inte alls så där kal och "skinnig" och kall och svart. Men på sommaren kan det vara praktiskt, hm, och praktisk vill man ju vara ju. Kuddarna, från traditionsrika Ekelund, köpte jag för många år sedan. En av mina mer lyckade nyinvesteringar. Det var mest för kattens skull, som jag ville ha kuddar som gick att tvätta i sextio grader. Och så är de ju så fina också, med sina prunkande, stora vallmor. Har bestämt för mig att tyget kallas just Poppy, vet dock inte om just det mönstret finns kvar till försäljning.

Och när jag väl gör de där nödvändiga sakerna. De som vi alla gör. Hushållsarbetet och så. Då har jag slutat bli arg på mig själv om jag låter mig distraheras. Vill jag lyfta en bok, bläddra ett par sidor, sitta ner en stund och fundera, så ser jag inte på det som bortkastad tid längre. Alltid lär man sig något, tänker jag.

Jag fortsätter öva mig på att byta fokus. Se bortom, och därmed lättare kunna identifiera vad som är verkligt viktigt. Det låter kanske pretentiöst, men det behöver det inte vara. Det kan räcka med att förstå vad som är bra för en själv och andra. Bli lite mer miljömedveten kanske? Börja älska vintage!! Och se det vackra i det lilla. I sandkornet. I frö:et.

Eller också flyttar man bara det vackra lite mer till vänster, så syns röran nästan inte alls.

Men den där knappen i mannens kavaj, den har jag faktiskt lovat att fästa lite bättre innan - innan - höstvindarna börjar vina.

:)
/helena

ps Förresten, på tal om böcker, på tal om funderingar: Har ni någonsin tänkt på att Evert Taubes initialer faktiskt blir ET? Nä, inte jag heller. Inte förrän jag tog en välavvägd, välbehövlig paus i diskningen häromdagen.

En tugga av mannen

Bjuder er på ett par av bilderna jag tog på blommorna och mannen, dagen efter kvällen före... Om ni förstår hur jag menar. Blev ganska nöjd med fotona, faktiskt. Så, varsågoda - ett smakprov.

:)
/helena

Var rädda om er!

- Really? Mitt i en mening?! undrade mannen. Och jag svarade något snusförnuftigt om att det är bara då, när man är mitt uppe i meningen, som man riktigt kan njuta av ögonblicket. - Mm, kanske det, sa han och slutade läsa i några minuter.

Dålig karma heter boken som mannen läser högt ur. Den handlar om Kim som får rymdskrot i skallen och dör, för att sedan raskt återfödas - som myra.

Vi har stannat mittemot hästhagen igen. Den är tom. De fyrbenta betar någon annanstans. Det är här, när löven färgas tillfälligt kvällsgula, som jag ber honom stanna upp för att njuta av den varma färgen som slingrar sig uppför björkstammarna.

Strax innan. Två utbrända bilar. Helt utbrända. Två vrak mitt i sommargrönskan.

Fantasin tog oss med på en snabb tripp, mellan fransig glasfiber och rostiga rester. Mannen undrade om det kanske var en stressad kriminaltekniker som glömt sin kaffekopp på marken intill. Och jag fotade. Tyckte det var vackert på något sätt. Sorgligt och makabert, men vackert. Materian, som återbildats till sina ursprungliga, minsta beståndsdelar igen. 

Vackert förfall. Ni minns kanske att jag höll på med ett fotoprojekt som jag kallade så? För något år sedan. Tog en massa bilder på övergivna cyklar, mossiga gravstenar, flagnande husfasader och sånt. Det händer att jag hittar något att addera till den mappen. Som nu. 

Även om mina tankar genast gick till de som kanske tvingades vara i närheten när deras bilar brann. Usch, är inte ett tillräckligt kraftigt uttryck. Skämdes faktiskt lite, när jag parerade glassplitter och såg en blå tröja ligga kvar i gruset.  

Sedan tänkte jag på hur viktigt det är att reflektera, över det som hänt. En livsviktig reflektion som kan få vem som helst att stanna upp - mitt i en mening. 

Borde kanske ha utelämnat punkten här på slutet?

<3
/helena  

Nattvision, nattversion

Här står han, min alldeles egen fotomodell. :)

Jag hade plockat blommor i det tveksamma kvällsljuset och ville föreviga dem på något sätt. Fick en tanke. Kom att tänka på en speciell liten plats. Sedan, när vi kom dit, då ville solen inte samarbeta längre. Bara det gråbleka ljuset från en ynka gatlykta på avstånd. Vad göra? Ta en bild ändå förstås. Och den blev ju ganska bra, på sitt lite skumma sätt.

Men idag åkte vi dit igen. Tog fler bilder, i starkare ljus. Hade med oss en riktigt fotogenisk sak dit också. Vet inte riktigt hur de fotona blev, har bara hunnit skumma igenom dem, tror åtminstone att några av dem blev ganska bra. Visar såklart er, om de blev det.

:)
/helena