Sensommartecken & kuddar

Sitter och saknar en vän.
Sitter och tänker på att det aldrig blir riktigt ljust härinne.
Sitter och tittar på det stora trädet utanför som är skälet till ovanstående mening. Eftersom jag älskar grenarna, löven och den mossiga stammen mer än det mesta här i livet, så älskar jag också skuggan de ger.
Här är banne mig mörkare på sommaren än på vintern. Funderar på det där tipset med att sätta guldpapper på insidan av lampskärmar för ett varmare sken. Kanske vore något?
Banne mig. Vilket töntigt uttryck.
Sitter med en text i huvudet, funderar på hur den ska komma ner på papper. Eller tangentbord.
Bläddrar i vackra böcker. Glömmer omvärlden. Men inte min vän.
Soffkuddar, hur oviktigt viktiga är de inte?
Tror jag fått till precis rätt antal nu - mannen tycker det är för många, jag skulle kunna tänkt mig ett par till - alltså är det nog precis lagom många nu. Vrider och vänder.
Har hunnit ändra mig flera gånger sedan jag tog fotona igår kväll. Glömde den broderade med solar då. Och stjärnfallet. Men inte min vän. Och en nalle ska jag nog lägga dit, för han var lite sådan. Bullrig, stor, mjuk och uttrycksfull. Och rolig! Kommer ihåg när han brukade ringa, hur han sa: - lyssna på det här... Långa haranger genom luren. Underfundiga, självklara, egensinniga, poetiska. Och bilderna han tog. På ängarna runtomkring. Han hade en fot kvar i havet. Och jag har ett öra kvar i luren.
Måste hämta en sax och klippa av några trådar här, tänker jag. Och sedan kan jag inte sluta tänka på alla trådar som klipps av hela tiden.

:)
/helena