Rötmånad

- Mjölken är sur. Sa han och tittade ner i kaffekoppen.
- Du verkar surare. Sa hon.

Senare.
I en gränd, på en bakgata.
Där.
Där!
Lukten.
Precis intill obehaglig.
Nära illa.
Ändå lockande för en nyfiken näsborre.

Fullmoget.
Fullgånget.

Gräs som lutar sina trötta strån mot varandra.
Gulnad grönska som önskar sig något annat. 

Väderleken.

Väder.
Leken.

- Arrgghh! Nu har bananerna gått från grön till brun utan att passera gul igen. Sa hon.
- Asså. Sa han och tog en stor tugga.

Snabba steg förbi de gröna plasttunnorna.
Kräftgång.
Raskt förbi skaldjursskelett som sett bättre dagar.
Det luktar...

- Övermoget. Sa hon

- Omoget att skrika så där över en banan. Sa han.
- Ska du säga som höjer rösten så att den skär sig, över något så banalt som mjölk! Röt hon.

- Men nu är den slut. Sa han.
- Månaden? Frågade hon.
- Mjölken. Skrattade han.

:)
/helena